Fjällsmultron (4/97)

Av OLA LJUNGKVIST

I vårt nya världsarv, Lapponia, tältade jag på en plats som är unik därför att den är den enda i Sverige där tre nationalparker möts. Där började jag en tur som ledde till två smultron i en av Sareks mest obefolkade dalar och en bred topp med orördhet, utsikt och tid för reflektion.

Som alla vet så växer inte alltid smultron på samma ställen år efter år. Däremot är förutsättningarna större på vissa platser än andra, men vädret, årstiden, den egna sinnesstämningen avgör om du ska hitta bär där jag fann dem eller om du ska bli besviken och undra hur jag kunde säga att detta var en sån underbar plats.

Tre parker möts

Har ni hört talas om Sjelmatjåkkås nordvästtopp i Sarek? Troligen inte, men det är så jag tror den heter. Den finns på kartan BDIO, cirka tre kilometer sydväst om Ruotestjåkkå, och kallas där bara 1688. I augusti 1989 bestämde jag mig för att ta mig upp på denna okända topp. Efter båtfärd över Akkamagasinet vandrade jag första kvällen ganska länge, tills jag vid niotiden på kvällen stannade där Sjnjuftjutisjåkkå och Spietjaujåkkå flyter ihop. Där har Sareks, Padjelantas och Stora Sjöfallets nationalparker sitt enda gemensamma "treparksmöte" och du bör kanske skynda dit, eftersom Naturvårdsverket funderar på att avskaffa Stora Sjöfallet som nationalpark eftersom den är så påverkad av vattenkraftsutbyggnaden! Jag slog upp tältet på udden och befann mig alltså i Sarek.

Nästa dag tog jag mig vidare söderut. jag gick först en bit i Padjelanta, väster om Spietjau och ner mot det rengärde som finns där Sierkajåkkå och Spietjaujåkkå flyter samman, sedan över Låutakvarto och in i Kuopervagge där jag slog läger vid Kaskaråvtatj. Här finns fina gräsytor att slå upp tältet på.

Det gick också att samla ihop några torra grenar och göra en liten eld på kvällen. När jag vandrar ensam tycker jag om att sitta vid en lägereld med en kopp te innan det är dags att krypa ned i sovsäcken. Att detta var ödsliga trakter hade jag nog räknat med, men så ödsligt! På fyra dagar såg jag en person, och det var med kikare från toppen av Lanjektjåkkå.

Flack utan röse

En solig morgon begav jag mig så mot toppen 1688. Det var lätt att vandra efter den breda kammen från väster mot toppen. Utsikten mot Padjelanta var strålande, men som så många gånger förr så hann vädret ändra sig fortare än jag hann upp på toppen. Väl uppe var sikten bara några meter. lag försökte leta efter den högsta punkten, men det är inte lätt på en sådan här flack topp. Hur jag än letade fann jag inget toppröse. Hade ingen rest något sådant? Troligen intet så jag gjorde ett litet röse på en stor sten en liten bit från det jag tror var högsta punkten.

Nedfården gick över ett lättgånget snöfält norr om sjön 1127, vilket tog slut alldeles vid västra sjöändan. Det fanns fortfarande is på sjön fast det var den I 1 augusti. Lite besviken var jag när jag kom tillbaka till lägret att inte vädret hade hållit i sig, men man kan inte påverka Vår Herre.

En ny möjlighet att ta sig dit upp kom påsken 1996, när stockholmssektionen av Svenska Fjällklubben planerade en skidtur i trakterna. Efter några dagars åkande från Ritsem tältade vi i Kuopervagge nästan precis där jag hade haft mitt basläger sju år tidigare. De andra fem tänkte ge sig på en vinterbestigning av Lanjektjåkkå från norr, vilket de också gjorde, men jag ville äntligen få plocka mitt smultron, om än denna gång fruset! Den här gången höll vädret i sig. Klar himmel utom söderut, där Lanjektjåkkå låg insvept i moln. Utsikten var mycket bättre än jag tänkt mig, norrut Akka och sedan hela Sarekmassivet. Något toppröse såg jag inte den här gången heller och av det jag reste förra gången syntes inte ett spår.

Tyst orörd vildmark

Vädret var det bästa tänkbara. Vindstilla. Solen gassade. En sådan underbar värld måste tas till vara, så jag begav mig upp på Ruotestjåkkå och utsikten därifrån mot Sarekmassivet gick inte heller av för hackor. Jag stod bara och lyssnade på tystnaden, jag har aldrig varit med om en sådan tystnad. Inget liv syntes någonstans. Snön låg orörd. Det enda som syntes var mitt skidspår. Respekten för naturen har aldrig varit så stark som när jag stod här i denna orörda, tysta vildmark och jag har heller aldrig känt mig så liten.

Jag tror de flesta går förbi dessa smultronställen. Har man tagit båten till Anonjalme och ska vidare mot Skarja och centrala Sarek väljer man Ruotesvagge och då lockar alla toppar i Sarekmassivet. Kuopervagge tycker många ligger lite avigt till och kommer man från Rapadalshållet viker många av söderut till Ålkatjområdet, där topparna är högre och glaciärerna större, eller tar Alkavagge fram till Alkavarekapellet. Nästa gång du är i Sarek, ägna en dag åt den namnlösa "1688:an" eller åt Ruotestjåkkå. Det är lätt att ta sig upp, både från Kuopervagge och Ruotesvagge, och känner du för att reflektera över livet får du med största sannolikhet vara ensam där med dina tankar. Och om du hittar mitt röse så ta och titta om du hittar en plastpåse med en lapp. Där står min adress, så skicka gärna ett vykort!




Tillbaka
till 4-97


Hem

Senaste

Smultron

Kontakt
Sidansvarig
SFK webb
Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2004-02-25