Det har nu gått tre decennier sedan vi gjorde den där turen, som kom att prägla färdkamraten Lasses val av fjällmat för resten av livet.

Vi hade pratat länge om den, men så mycket till förberedelse blev det ändå inte. Det blev hastigt bestämt att jag skulle ordna maten. Jag är väl medveten om att jag skulle ha tagit med omväxlande proviant, men tiden blev knapp. Jag kom att tänka på min barndoms Kroppkakor (på Öland skriver vi både Gud och Kroppkakor med stor bokstav). I så fall skulle vi få en lättlagad och fyllig mat. Sagt och gjort. Pulkan blev nästan till hälften fylld med ett hundratal Kroppkakor av så kallad grov typ.

Den egentliga fjällturen började i Aktse och redan här hade Lasse och jag anledning att konstatera att Kroppkakorna smakade förträffligt. Lasse hörde sig för om jag hade tagit med fler än de sju vi åt upp på platsen. När jag därvid upplyste honom om att det fortfarande fanns åtskilliga kvar, sken hans ansikte upp som ett barns på julafton i det ögonblick som jultomten träder in med säcken. Detta var det godaste han hade ätit, framhöll han. Detta noterade jag tacksamt, eftersom Kroppkakor i stort var den enda mat jag hade tagit med.

Vår lunchpaus tog vi några mil uppöver Rapaälven. Jag stekte några Kroppkakor och lade dem på ett fat, men när jag skulle sätta mig ned och äta dem, var de försvunna - Lasse hade redan ätit upp dem. Han är tacksam att laga mat åt.

Grillade Kroppkakor

Sovsäckarna breddes ut och vi sov några timmar, för föret hade nu blivit sämre, så det inte var lönt att fortsätta. Pulkan med Kroppkakorna satte vi i skuggan. På kvällen startade vi igen, och när solen höll på att gå ned stannade vi, gjorde upp ett bål och grilllade några Kroppkakor på glöden. Mätta fortsatte vi så norrut och strax före Telmavadet slog vi läger igen. Sömnen blev kort och morgonen tidig. Vi undrade nu om vår kroppkakspulka hade lockat till sig många djur under natten. Då detta inte visade sig vara fallet, åt vi själva våra body-cakes (den korrekta anglosaxiska benämningen på Kroppkakor).

Luften var varm och skidföret försämrades alltmer, varför vi tog paus vid Lappväsendets stuga i Sarvesvagge. Lasse tyckte här att Kroppkakorna var för salta. Detta hade jag svårt att förstå, eftersom det var samma sort som tidigare. Även här lade vi oss ute och sov ända till sextiden på kvällen. När jag så åter plockade fram Kroppkakorna, fick Lasse något lidande i blicken men med ett visst leende inslag - en slags blandning av Mona Lisa och Jesus på korset. Den här gången kokade vi Kroppkakorna.

Första dagen hade Kroppkakorna åkt ned i halsen på Lasse med en fart som tabletter i en barnhals, men den kokta Kroppkaka han nu höll i handen hade han uppenbara problem med. Hans ögon stirrade intetsägande ut i luften, medan han mekaniskt sökte efter angreppspunkt för den kommande tuggan. När han väl hittat en sådan, gick käkarna upp och ned med väl avvägd vilopaus emellan, som om han för varje gång övervägde farorna i samband med nästa tugga. När han så efter moget övervägande likväl beslutat sig, kom rörelserna lika försiktigt som när man prövar höstisen efter ha plurrat några gånger.

Rekord

Kroppkakan som Lasse höll på med hade knappast blivit märkbart mindre, men vid en efterkontroll en kvart senare visade sig så ändå vara fallet. Detta rekord i att äta sakta skulle nog aldrig slås, förmodade jag - men det dröjde bara till nästa dag.

Nu befann vi oss i närheten av Staloluokta. Hela Lasse var liksom uppdelad i två ideologiska läger, där det ena utgjordes av krafter som påtalade hunger och det andra hade uppenbara svårigheter att acceptera Kroppkakorna. Hans tvekan var nu än större än tidigare när det gällde att taga det första bettet. I stället slickade han i sig flottet. Man kom att tänka på en räv som är på väg att äta en förgiftad åtel, men som anar ugglor i mossen och följaktligen är utsatt för en med Lasse gemensam problematik. Hans uttryck var nu också helt skilt från det tidigare - jag tänker på barnet på julafton - och i stället hade dragen tydliga likheter med morgonen efter en svensexa.

Väl medveten om hans dilemma kom jag på idén att vi skulle räkna vem som hade mest fläsktärningar i sin kaka. Lasse älskar att tävla - gammal tävlingsskidåkare som han är. Detta moment gjorde susen och utan att tveka borrade Lasse nu tänderna ned i den skinniga överdelen på Kroppkakan. Snart hade han nått händelsernas och Kroppkakans centrum, och sågs spetsa varje tärning på en tandpetare.

Hundmat i fara

När vi följande dag nådde Sårjåsjaure erkände Lasse helt öppet, att han definitivt hade tröttnat på mathållningen. Jag hade sett, hur han redan i Staloluokta hade sneglat åt de ben som lapphundarna fick, och det var förmodligen endast tillfälligheter som gjorde att hundarna fick mat den dagen. Lasse framhöll nu att den här provianteringen var den dummaste han varit med om, och det bär mig emot att säga det, men han svärtade faktiskt ned Kroppkakan.

- Betänk, sade jag och lade huvudet litet på sned, att du uttalar dig om Ölands gåva till mänskligheten och dess stora insats på det kulturella området. På detta bad mig Lasse att dra någonstans. Vart kan kvitta men så mycket kan avslöjas, att något eldorado för skidentusiaster torde platsen inte vara. Mitt motförslag blev istället Sulitelma i Norge, som låg mer i linje med den ursprungliga turplanen.

Vi anlände strax ovanför Sulitelma mitt i natten på skidor och reste vårt lilla tält på en kam. Det blåste kraftigt, men det jag minns bäst var att vi somnade utan mat. Nästa morgon tog jag ånyo fram en av påsarna med Kroppkakor, men fick äta själv. De började smaka annorlunda och jag började undra om jag möjligen hade tagit intryck av Lasse, men orsaken torde snarare vara att några hade fått en kraftig hårväxt. Lasse matvägrade och hade också gott hopp om att kunna köpa mat nere i samhället snart. De sista Kroppkakorna lämnades orakade däruppe på sluttningen.

Moro på ski

Snön tog slut och vi fick bitvis bära pulkorna. Innan vi var framme var vi beredda att lämna hela utrustningen. När vi kom ned till samhället var vi mycket törstiga, och efter dessa arton mil på skidor skulle det smaka bra med en läskedryck. På min stod dessa visdomsord, som inte passade precis då: "Det er moro at gå på ski". Om Kroppkakor stod det däremot ingenting.

Så småningom kände jag mig föranlåten att fråga Lasse, om vi skulle pröva på så kallade vita Kroppkakor på kommande fjälltur. Han såg med förundran på mig, innan han svarade: "Provianten ordnar jag!"

Just då fann jag situationen inte lämpad att motsäga honom.