De har ögon men kan inte se
De har öron men kan inte höra
De har en näsa men kan inte känna lukter

Våra sinnen är fönster till omvärlden, men de har aldrig fått lära sig att uppfatta en hel och orörd natur i hela sin prakt.

I september 1998 träffade jag fjällklubbaren Ellert Carlsson i Alesjaurestugorna. Han bad mig att berätta om mina erfarenheter med elever på mina många vandringar i Lappland.

Den viktigaste förutsättningen som möjliggjorde dessa äventyr är allemansrätten. Å ena sidan är det den mest generösa lag som jag känner till, och som ett land erbjuder även sina gäster, å andra sidan är det den största uppmaning ett land kan ge människorna. De har allt ansvar för sitt handlande. De skall ständigt ompröva om det de gör står i samklang med naturen. Det finns ingen bättre ram för en insiktsfull miljöfostran. Jag skriver det här till svenskarna med stor tacksamhet.

Den andra viktiga förutsättningen är mitt yrke som lärare. Som tioåring gick jag med i scouterna och naturen blev min lekplats. År 1953 kom jag som femtonåring för första gången till Lappland med min scoutgrupp. Då blev jag förälskad i detta land och har alltid varit trogen mitt kära Lapponia.

År 1967 blev jag biologilärare på Hölderlin-Gymnasium i Lauffen vid Neckar, en liten stad som ligger fyra mil norr om Stuttgart. Sextiotalets slut var en revolutionens tid för de unga, också på min skola. År 1968 startade jag för första gången med en ganska vild klass en fyra veckors vandring i ett sträck genom Tyskland. Jag ville ge de uppstudsiga och aggressiva eleverna ett alternativ dels till en undervisning som bara betonar huvud och hjärna, dels till ett mycket auktoritärt och hierarkiskt ordnat liv i skolan.

21 fjällfärder

Det blev en pedagogisk succé. Skolans positiva gensvar och den stora lyckan och glädjen, som jag upplevde tillsammans med ungdomarna, blev min framtida motor för nya flerveckorsturer med eleverna. Det har blivit över sjuttio och av dem drygt tjugo till området mellan Jämtland i syd, Torneträsk i nord, Jokkmokk i öst och den norska gränsen i väst.

Första turen i mars/april 1969 gick på skidor från Abisko till Kvikkjokk och den senaste turen ägde rum i augusti/september i år. Med tolv ungdomar mellan 14 och 15 år vandrade vi från Lakshåla (Nordfjord i Norge) genom Rago, Padjelanta, Sareks och Stora Sjöfallets nationalparker till Nikkaluokta.

Några av långturerna utanför Lappland gick genom Tyskland och på Korsika och Kreta. Vi gjorde även forsfärder på Hochrhein och sedan tio år tillbaka även turer med kanadensare i östra Tyskland.

Eleverna i mina Lapplandsgrupper bestod av åtta till sexton pojkar och flickor mellan 14 och 18 år. Ibland följde min fru och mina egna barn med, men oftast var jag den ende vuxne. "Ungarna" har alltid varit "gröngölingar", som inte hade en aning om alla tricks som man måste känna till för att klara sig i Lappland. De fick alltid med sig hem en massa överlevnadserfarenhet, som förberedde dem att kunna genomföra egna turer. Och många har också gjort det.

Alla turer var privata. De för skolan ansvariga myndigheterna avböjde att ta ansvar för så pass "exotiska" evenemang. De flesta vandringarna tog fem till sex veckor, för de tre vinterturerna fick vi nöja oss med tre veckor på grund av kortare lov. Fyra gånger kombinerade vi våra vandringar med turer i en stor militär gummibåt.

Nedför älvarna

Åren 1975 och 1976 färdades vi nedför Piteälven efter att ha dragit båten över Sulitjelma, Balvattnet och över fjället ner till Mavasjaure. Under två somrar några år senare paddlade och flöt vi nedför Rapaätno i Sareks nationalpark. Båten och utrustningen transporterades med helikopter från Vietas till parkgränsen vid Kuortesluobbal. Därifrån vandrade vi och drog denna 150 kilo tunga båt, utrustning och proviant för 17 dagar till närheten av Skarja, där Kuoper- och Smailajokk möter varandra och bildar Rapaälven. Vi tog en vecka på oss att nå dammen i andra änden av Tjaktjajaure, där vi hade medvind och kunde segla sista biten.

Så vitt jag vet var det första gången någon färdades med forsgummibåt på Pite- och Rapaälven. Numera är allt paddlande på Rapaälven förbjudet, eftersom det alltid innebär störningar på djurlivet.

Långa turer

Ofta fick jag frågan, varför vi alltid gjorde så pass långa turer. Det finns många anledningar till det. Det dyraste med våra resor mot norr var den långa transportsträckan: tåget med ligg- och sovvagnsbiljetter. Den åt upp minst hälften av totalkostnaderna och var nästan oberoende av resans längd.

Vi provianterade hemma, portionerade noggrant efter dag och måltid, och paketerade i etapp-paket som fraktades till Norrlandsflyg i Gällivare. Proviant, frakt och helikopter bidrog med ca 40 procent till hela resekostnaden, även det ganska oberoende av resans längd. Enligt våra kartskisser och tidsplaner nådde paketen oss allt eftersom, tillsammans med post hemifrån, var fjärde till sjunde dag. Ungdomarna skulle på så sätt alltid kunnat ha haft en ryggsäck under 20 kg, om de inte hade samlat på sig otaliga älgkronor och renhorn.

Det finns en annan viktig fördel med längre turer: Är man ute så pass länge kan man aldrig säga att vädret har varit särskilt bra eller dåligt det året. På sex veckor får man nog uppleva alla typer av väderlek, alla hög- och lågtryck och med dem även alla Lapplandsstämningar.

Övervinna vildmarkschocken

Enligt min erfarenhet behöver man som nybörjare två till tre veckor för att övervinna vildmarkschocken: anpassa sig till klimatet och till det enklare och mindre bekväma livet. Först därefter har "civilisationsskalet" knäckts och skalats av: man bryr sig inte längre om hur man luktar och om kläderna är otvättade. Civilisationens regler och värderingar är starkt inriktade på yttre former och ytterligheter; det finns många möjligheter att tränga undan och tysta ner. Bekvämligheten är huvudmotorn för vårt liv i civilisationen. Fjällivet kräver en annan inställning och helt andra värderingar.

Många saker, som är självklara hemmavid, finns inte att tillgå eller kräver en hård kamp i vildmarken. På det sättet omvärderar man och lever mer medvetet i många avseenden.

På en sexveckors tur i Lappland ställs var och en inför många prov, kan inte låtsas eller fly undan. Det är som om Bertolt Brecht hade känt till Lappland. Han skrev: "…cicicicivilisen, den får vi bot med där borta…"

Närma sig sina gränser

Varför blev ungdomarna i mina "vilda" klasser så lyckliga, då de knappt hade satt ner sina gummistövlade fötter i "pampan" (det är mina elevers namn för fjällregionen)? Elever i deras ålder befinner sig just i den naturliga, biologiska orienteringsfasen mellan barn- och vuxentillvaro. I den åldern måste de ofta men varsamt ledas fram till sina fysiska och psykiska gränser. Man måste erbjuda situationer där de har möjlighet att kämpa med hela sin kropp och själ - och lyckas. Hindren får inte vara för höga. Dessa unga människor skall lära sig att efter en full insats belönas man med seger- och lyckokänsla. Lyckokänslan handlar dels om att man klarade det, dels om naturupplevelsen.

Naturen är ett mått på harmoni, skönhet och unicitet som är oberoende av människan, och som väcker stor glädje och tacksamhet inom oss. Vandringar i Lappland gör ungdomar mycket starka, och ger dem en fast grund att bygga sina liv på i denna vår förvirrade och galna moderna civilisation.

Slutligen spelar det ingen roll om man ger sig ut på sommaren, våren, hösten eller på jullovet (det var väl ändå den mest galna av mina elevresor); till fots, på skidor, med forsbåt; i skogslandet, i låg- eller högfjällsområden. Varenda en av de åtta årstiderna, som det samiska året innehåller, och varje helt och orört landskap erbjuder sina lämpliga möjligheter till äventyr med ungdomar, som präglas av dem och gör att de kan hitta sig själva.

Ingen allvarlig olycka

Största problemet för mig som ensam ansvarig för ungdomarna har alltid varit: Det får inte ske en olycka! Och jag upplever det som en stor lycka att det aldrig har hänt något hemskt på någon tur. Väljer man alltid bästa möjliga utrustning, gör man allt som står i ens makt för att planera turerna ordentligt, så är risken minimerad.

Det största faromomentet på fjällvandringarna har som jag ser det varit alla vad över jokkarna. Redan på vår tredje tur bar vi med oss en liten plastbåt, flytvästar och tillräckligt med rep. Det innebar att alla bar på drygt ett kilo extra, men därmed fick vi tryggheten att kunna komma över varje sjö och älv i vilket väder som helst. Det betydde också att vi nästan aldrig var hänvisade till broar och leder, utan alltid kunde ta oss fram i avlägsnast tänkbara vildmark.

Massor av intryck

Om jag skulle berätta, vad vi har upplevt alla mina drygt 750 dagar i Lappland tillsammans med elever, så skulle det fylla många böcker. Där finns vinterintryck: På påskdagen 1978 (19 mars) skidande från Abiskojaure såg vi redan på långt håll en av Ales-jaurestugorna brinna. I trettio minusgrader hade vi ingen möjlighet att rädda den!

Hur var det när vi på morgonen åkte skidor från stugan och släppte på i nedfarten till Alep Kaitumjaure? När vi nådde sjön gav skaren klagande vika både länge och högljutt - ljudet rullade ända bort till horisonten - och ytan sjönk en fot. Eller ner till Vistasjåkken, med stormen i ryggen: Vi kunde knappt hålla kvar skidorna i spåret och sköt över blankisen in i grunda sjöar, som hade bildats av vatten som trängt upp underifrån. Eller norrskenet, som man blir så nervös av att man tror att himlen faller på huvudet på en!

Och slutligen den oändliga hopplösheten och förtvivlan som grep oss, när snöstormarna övermannade oss utan förvarning - det var polarnatt! Senare hörde vi talas om vindhastigheter på femtio sekundmeter och malmtranspor-terna mellan Kiruna och Narvik blev inställd på grund av spåret skadades.

Fina blomnamn

Där finns också mängder av sommar-, vår-, och höstminnen. Vad härligt att vandra genom oändliga blomsterängar! Svenskarna har så fina namn på sina fjällblommor: stormhatt, smörboll, brudborste, gullspira, ormrot.

Eller när de ståtliga älgarna i Rapadalen lät oss komma så nära som två meter! Och när myggen och knottsvärmarna drev oss nästan till vansinne. För att inte tala om vår "drog", midnattssolen, som vandrade på horisonten bakom Virihaure och inte lät oss sova - av lycka...

Oförglömliga är de meterlånga snö- och rimfrostöverhäng, som stod ut vågrätt från Kebnekaises klippor, fastän det bara var i mitten av september och hösten glödde i sina eldfärger nere i dalen. Just hösten med sina otroliga duettsånger av komplementfärger - gult mot blått och rött mot grönt - är ett rent livselixir och ett paradis på jorden.

Lära känna naturen

Hur ska någon människa kunna skydda naturen, om man inte har lärt sig att känna, älska och akta den? Jag tror, att de här ungdomarna, som i flera veckor har vandrat genom Lappland, har förstått det. De ville veta namn på växter och djur och deras betydelse i naturens kretslopp - aldrig hade de visat intresse för sådant hemma i skolan.

Framförallt lyssnade de till mina berättelser om samernas liv och den gamla samiska kulturen. Eleverna har nu själv varit i detta opåverkade land och förstod vilka specialkunskaper som krävs för att överleva här, utan den moderna tekniken. Vi pratade mycket om kultur och traditionens betydelse. Även det hade aldrig varit ett höjdarämne hemma i klassrummet.

Jag tror att jag kunde lära ut mer "bildning" på några få veckor i Lappland än vad jag hade lyckats med hemma i flera månader. För länge sedan hittade jag ett vykort på Nordiska Museet i Stockholm med en avbildning på en väggbonad. Där står allt sammanfattat som jag här velat säga:

Med gladtigt sinne
i trefligt fjäll.
Man lyckan finner
i lifvets kväll.