Av STEFAN SPANSK

Björndalselvas gråsvarta, ogenomskinliga och starkt strömmande vatten var nu det enda hindret som återstod innan vi skulle avsluta vår vandring i detta fantastiska land mittemellan Nordkap och Nordpolen. Vi hade inget val. Vi måste över här eftersom älvstranden på vår sida avlöstes av en fjällvägg som stupade brant ned mot vattnet. Säkrad i ett rep påbörjade Torbjörn, min färdkamrat, varningen. Det forsade och stänkte om hans ben när han kämpade sig över.

Så var det min tur att känna på naturkrafterna. Med två ben och en stav gav jag mig i kast med det vilda. Här fanns inget utrymme för tvekan. Bestämt gick jag steg för steg genom glaciärvattnet, sökte efter hålor och stenar i blindo och kände hur fötterna hastigt domnade bort. Styrkan hos det våta elementet var både fascinerande och skrämmande. Skulle jag försöka att vända om nu skulle jag säkert falla och svepas med. Full av adrenalin och med en extrem koncentration passerade jag så det djupaste partiet och var sedan strax över på den andra sidan. Jubel och glädje

Sen sommar

Vi hade nu varit ute i tio dagar och vandrat på Svalbards största ö, Spetsbergen, i det område som kallas Nordenskiöld land, en stor halvö mellan Isfjorden och Van Mijenfjorden. Sommaren var sen i år. När vi anlände den 8 juli snöade det. Ytterst få växter hade ännu hunnit börja grönska, och ovanför 300-metersnivån var terrängen fortfarande nästan helt snötäckt. När vi åkte hem, den 29 juli, stod den korta arktiska sommaren på sin höjdpunkt, med sol, värme, blommor och blad. Om sex veckor skulle vintern vara här igen.

Typiska karaktärsdrag hos landskapet är att det finns stora, breda och flacka älvdalar till vilka smältvatten från glaciärer strömmar längs branta tvärdalar. Att välja färdväg är inte lätt, och under vår tur gjorde vi ofta felval, i bland beroende på rena chansningar och i bland på grund av slarv. Om det till exempel är lågvatten är det väldigt bekvämt att gå på gruset längs den torrlagda älvbädden. Det gjorde vi när vi kom fram till Reindalens övre delar. Snart strömmade dock vatten till från sidorna och det blev då omöjligt att följa älvfåran. Vi fick gå på sidan om och fann då att det tidigare torra salsgolvet hade bytts mot oändligt tungvandrade myrar. Vi fick ta oss upp mot fjällkanten på jakt efter torrare terräng. Det fanns det också, men glädjen blev kortvarig, för här var det omöjligt att vada och vi fick gå ner igen och ta oss över där tvärälvarna bredde ut sig i stora sandurområden. De flesta strömmarna var lättvadade, men det fanns alltid minst en huvudfåra där vi var tvungna att ta av oss stövlar och kängor och gå över i gymnastikskor. Erfarenheten vi fick var att bästa stråket var att gå någonstans mittemellan dalbottnen och fjällkanten.

Bära eller brista

I de högt belägna tvärdalarna var försiktighet påkallad när vi gick kilometer efter kilometer i snö. Varje gång vi satte ned fötterna fick vi göra det med stor känsla och noggrannhet eftersom det var omöjligt att veta om det skulle bära eller brista. I bland sjönk hela foten ned, i bland hela benet. Ofta låg också molnen lågt och passagen över passet Tufsdalen-Ringdalen ägde rum i en hundraprocentig vithet med kompassen som enda, men ack så oumbärliga orienteringshjälpmedel. Vår glädje var stor när vi såg en smal bäck, djupt nedskuren i snön, som rann längs med färdvägen i stället för mot. Vi var på väg ned igen!

Nu kanske det låter som om det bara var besvärligt att gå här och att turen därför inte gav utrymme för naturupplevelser. Inget kan vara mer fel! Ibland var vädret dystert och grått, för att sedan ändras till klarblå himmel och ett lättande molntäcke som blottade glaciärerna och de vassa snöklädda topparna. Ibland gick vi instängda av mörka och branta fjällväggar för att sedan plötsligt befinna oss på en stor och vidsträckt slätt med en milsvid utsikt, och en gång ändrades upplevelsen från makabert förfall till sprudlande liv. Det var vid Colesbukta.

Kyrkogård i dimman

Här dök plötsligt, likt en scen i en Frankensteinfilm, en kyrkogård upp ur dimman. I en lång rad låg gravarna här med de ryska kolgruvearbetare som aldrig fick komma hem igen. De flesta hade dött unga, i 20-40-årsåldern någon gäng på 50- och 60-talen. Över platsen vilade en ruggighet som inte var av denna världen. Inte blev det bättre av att se ruinerna av matsalen och logementen. Fullt med skräp och skrot överallt, både ute och inne. I hamnen låg en halvt sjunken pråm och såg ledsen ut. En gammal järnväg löpte in i ett mörkt hål fyllt med bråte och is. En gång hade platsen sjudit av liv, men så hade kolbrytningen plötsligt upphört och allt hade lämnats åt sitt öde. Den stora kontrasten uppenbarade sig sen, när vi fick beskåda Fuglefjella. Här rådde ett konstant kacklande från alla fåglar som fann här. Branterna lyste frodigt gröna, gödda av spillningen. Molnen började lätta och överallt flög lunnefåglar, alkekungar, stormfåglar och tretåiga måsar. Livet hade återvänt, och det med besked.

Så är det att vandra på Svalbard, kontrasternas land. Fåglarnas, fjällrävens och isbjörnens domäner. I Longyearbyen fick vi hyra ett gevär att ha som livförsäkring respektive larmminor som vi riggade i en triangel runt tältet varje natt. Ingen björn dök upp under vår vandring, utan de flesta befann sig som vanligt i de norra och östra delarna av ögruppen, men vi kunde aldrig vara helt säkra. De kunde dyka upp var som helst och när som helst även här.

Igenkända av alla

Longyearbyen, som var både start och mål, är ett mycket trevligt och vänligt ställe i en karg miljö. Här finns fyra hoteller, camping, disco, biograf, restauranger, museum och mycket mer. Det var ett under av komfort att få komma dit efter turen. Här upplevde vi ett gemyt, en avslappnad livsstil och en vänlighet som bara den är väl värd ett besök. Bara efter några dagar verkade alla veta vilka vi var. Kanske berodde det på att jag gick omkring och haltade på ömmande knän överallt och därmed väckte extra uppmärksamhet.Besök Svalbard om du har möjlighet. Det är garanterat en upplevelse.

Tillbaka
till 4-97