|
|
|
Gudarnas Boning Av INGE BÄCKSTRÖM Jotunheimen, "Gudarnas boning", är det mäktigaste fjällmassivet i Norge med sina skarpa fjällryggar, platåer, glaciärer, lindar, djupa dalar, älvar och vackra insjöar, med Skandinavens högsta fjälltoppar, Galdhöpiggen och Glittertind, som når 2469 respektive 2452 meter över havet. Här reser sig mer än tvåhundra toppar över tvåtusen meter. I jämförelse ligger både Kebnekaise och Sarek på "låg nivå". Jotunheimen upptäcktes som turistområde först i början av artonhundratalet och utforskades då främst av bybor, vetenskapsmän och konstnärer. I samband med att den norska turistföreningen tillkom år 1868 byggdes många turisthytter och förhållandena underlättades för den tidens turister. Jotunheimen fredades, blev nationalpark så sent som 1980, och ligger ungefär 25 mil norr om Oslo med en bekväm bilresa på 57 mil från Göteborg. Att detta högfjällsområde ligger så nära storstadsområden innebär mycket folk under säsongen, men de koncentreras till Besseggen och Galdhöpiggen. Turismen domineras av stugvandrare. Man går med 8-10 kilos packning mellan "hytterna", som ligger 18-22 kilometer från varandra. De har hotellkaraktär. För självhushållarna är det sämre ställt och de får laga sin mat ute i det fria med eget spritkök. Däremot finns det en del självhushållshytter, som i stort sett fungerar som våra STF-stugor. Skillnaden är att det inte alltid finns stugvärdar där. Det man handlar i dessa summerar man ihop på en lapp och placerar beloppet i ett kuvert som läggs i en låda. Det går till och med att betala med "plastkort" genom att man noterar kontonumret. Affärsmöjligheter Den moderna turismen har medfört affärsmöjligheter, vilket gjort att man i de norska fjällen satsar mer på de resursstarka och erbjuder helpension. Tältare är dock en annan grupp som under nittiotalet vuxit lavinartat, om man jämför med sjuttio- och åttiotalen då man knappast såg några tält i de norska fjällen. Då såg norrmännen oss som "idioter" som kom med tung packning på ryggen. Idag är tältning lika vanligt som i våra fjäll, fast det är den yngre generationen som dominerar. Jotunheimens enorma popularitet handlar också om dess närhet och lättillgänglighet. Med bil når man snabbt och bekvämt många olika utgångspunkter för både fina dagsturer och längre turer in i fjällområdet. Juvashytta och Spiterstulen är de klassiska startplatserna, belägna på 1800 respektive 1100 meter över havet. Weekendturer under hela säsongen gör att det kan vara mycket trångt i hytterna. Jotunheimen behöver knappast mer uppmärksamhet, men väl information om att det är ett renodlat högfjällsområde av stora mått. I vissa dalgångar består terrängen av både sten och blockhav. Svårframkomligt, segt och mycket mödosamt att gå på. Uradalen är en sådan dalgång med sammanhängande blockterräng, som inte rekommenderas för ovana fjällvandrare. Trots att Jotunheimen är ökänd för sin sten, så omgärdas man av majestätiska tvåtusenmeterstoppar och mäktiga glaciärer var man än befinner sig i området. Skönhetsscenerierna tar överhanden med grönskande och lättgångna dalgångar. Följ lederna Passövergångarna mellan dalgångarna är branta och mödosamma, framför allt med tung packning. Lederna är utmärkta med ett T. I Jotunheimen undviker man att gå orösat, om man inte är ute efter strapatser! Man vill också att besökarna håller sig till lederna för att minska slitaget på den ömtåliga terrängen. I dalgångar med mycket sten kan det på vissa sträckor vara svårt att se var "stigen" går. Det gäller att hålla ett vakande öga på nästa T och på huvudriktningen, som markeras med stenrösen i olika storlekar. Vid dimma, dålig sikt, eller vid regn är kompassen den viktigaste vägvisaren. Före turen rekommenderar jag ett besök på Loms fjällmuseum! Här är några turförslag: Besseggen, Norges mest berömda "fiällrutt", har en öst-västlig riktning vars högsta punkt är 1743 meter över havet. Det är en svindlande och luftig dagstur på cirka 6 timmar, förutom raster, med lätt packning. I norr omgärdas den av Bessvattnet med 1373 meter över havet och i söder av Gjendesjön, 984 meter över havet. Under sommarsäsongen besöks Besseggen av 30.000 vandrare, i snitt 500 per dag, och Galdhöpiggen bestigs även den av lika många! Detta ger en fingervisning om att de inte ska besökas under högsäsongen, om man föredrar ensamheten med en mäktig natur. Att gå över Besseggen från Gjendesheim till Memurubu är en hissnande fjällupplevelse, som ger både spänning och äventyr, samt rädsla för dem som inte uppskattar höjder och smala fiällryggar. Från detta håll vandrar man övervägande nedför branterna, vilket kan vara nog så besvärligt och ansträngande, framför allt för knäna. Min sambo tog sig nedför den smala fjällryggen tårögd och hasandes på baken bara tre meter efter mig. Var avståndet längre, så såg hon mig inte, så jag var tvungen att hålla detta avstånd. Trots skräckupplevelsen vill hon inte ha turen ogjord! De flesta dagstursvandrare åker båten från Gjendesheim till Memurubu, men man kan också göra turen i motsatt riktning. Det blir köer eftersom norrmännen begränsar besökarantalet genom att bara ha några båtavgångar. Går man Besseggen från Memurubu får man streta uppför branta serpentinstigar, som ger en stark "bergsklättrarkänsla". Från vilket håll man väljer att "vandra" måste bli en personlig bedömning. Se det Ibsen såg Den enorma besöksfrekvensen har bland annat sin förklaring i den kände och berömde diktaren Henrik Ibsens saga om Peer Gynt, som flög på sin vildren över Besseggen och fascinerades av den bedårande och magnifika utsikten över de illgröna sjöarna, vilka ligger på nästan fyrahundra meters höjdskillnad från varandra, medan fjällbrantema i stort sett stupar lodrätt ned sjuhundra meter mot Gjendesjön.
Här följer andra turförslag. Från basläger i Gjendesheim: Österut upp till Sikkilsdalshö, 1778 meter över havet. En fin vandring med härliga utsikter över både Jotunheimen-, Rondane och Dovrefjällen. Besseggen, eller klöverstigen, utmed Gjendevattnet. Få tält i dalerna Långfårdsturer med tält. Här är det bara den egna fjällerfarenheten, fantasin och ambitionen som begränsar. Ta vilken som helst av Jotunheimens alla dalgångar, det är sällan man ser andra tältare, eftersom de flesta håller till strax intill fjällstugornas egen fjällcamp med human avgift. I år såg vi bara ett tält, utom vid fjällstugorna, förra året såg vi inte ett enda. Däremot såg vi att det rörde sig en del tältare, som också var ute efter ensamheten. Jämför detta med vilken dalgång som helst i Sarek, för att inte nämna Smailaträffen! Bortom stugorna och hyttorna är man mer ensam här än i Sarek! Här finns det mesta, både för nybörjare och avancerade friluftsutövare. Med en lagom stor grupp, med gemensamma förberedelser och förväntningar, så blir en fjälltur i Jotunheimen något som man går och längtar efter under hela året.
Nu skiftar det till ett brinnande inferno i skog, myr och på fjäll
Inge Bäckström, hösten 1997
 Tillbaka till 4-97 |
|
||||
|
||||
|
|
| Sidansvarig Alexander Crawford |
Svenska Fjällklubben | Sidan uppdaterad 2003-11-27 |
