Varför inte en klubbtidning?
fjället 50 år

Av Ingemund Hägg

Fjällklubbens tidning är den kanske viktigaste länken till medlemmarna. Ingemund Hägg har bläddrat igenom nummer från de 50 åren sedan starten 1956. Tidningen har utvecklats från några stencilsidor till en ofta 40-sidig professionell produkt med rikt bild- och textmaterial. Men innehållet visar mer av stabilitet än förändring över tiden.

De första åren

 

Så inleddes SFK Nytt nummer 1, november 1956, årgång 1, dvs. för 50 år sedan. Redaktör var styrelseledamoten fil kand. Rune Sjödén. Det var en stencil på sex sidor och överst på förstasidan fanns en enkel teckning av Skerfe ritad av Staffan Tengnér. Ett huvudskäl för att ge ut tidningen var att ge medlemmar utanför Stockholm en god kontakt med klubben. Dessa hade ju mindre möjligheter att delta i de olika arrangemang som ordnades i Stockholm. Störst utrymme i första numret upptogs av en artikel om fjälltältet och vilka krav som måste ställas på ett sådant. Denna intressanta artikel, författad av Olof Olsson och Staffan Tengnér, trycktes om i nummer 4, 1985. Redan i det första numret syns klubbens engagemang för fjällmiljön och i en artikel berättas om kampen mot planer på exploatering av vattenkraft i norr.

Under 1957 utkom tre nummer med Staffan Tengnér som redaktör. Hoten mot våra fjällvatten, mer om utrustning, denna gång klätterrepet och en sommarturberättelse från norra Lappland var inslag i dessa nummer. Och den eviga och nödvändiga diskussionen om vad Fjällklubben är till för fick också utrymme dessa första år.

Nuvarande format och utseende kom 1978 

1961 fick tidningen nytt namn: fjäll-klubbs-nytt (senare fjällklubbsnytt) och 1978 kom det nuvarande A5-formatet. Tidningen bytte återigen namn 1994 och blev fjället. De första åren bestod bildmaterialet av teckningar men 1978 gjorde foton i svartvitt sitt intåg. Flerfärgstryck kom i mitten av 1990-talet. 1992 infördes så kallad desktop publishing.

Många redaktörer passerar revy, några för kort tid - ibland för att överhuvudtaget få ut ett nummer. Men flera gjorde mångåriga trägna ideella insatser, bland dem Staffan Tengnér, Ingegärd Mellgard och Göran Fagerström.

Vad har tidningen innehållit? 

Vad har då tidningen innehållit? Har det förändrats över tiden? Hur har responsen från medlemmarna varit? Jag har bläddrat igenom de flesta av de bortåt 200 numren som utkommit under de femtio åren, dels de jag sparat sedan jag kom med i klubben 1975, dels de som finns arkiverade i klubbrummet. Några av numren från 1960- och 1970-talen har jag inte kunnat hitta. (Har någon läsare av dessa rader en full uppsättning från dessa decennier att visa upp så hör av dig).

Ingegärd Mellgard jämför i 1985:3 läget i mitten av 1980-talet med de tidigare åren och skriver "det var fler roliga meningsutbyten i tidningen på 60- och 70-talen än idag. Finns det ingenting att kritisera i klubben idag?" Hon noterar att klättringen som hade stort utrymme nästan försvunnit i och med bildandet av Klätterförbundet. Hon tycker också att "det spontana naturvårdsengagemanget idag inte syns i tidningen". Förr kom det reaktioner från medlemmar om utvecklingen i Sarek, nedskräpning, vandalisering. Så inte nu. Men, skriver hon "annars känner man igen mycket av det som skrevs om utrustningsfrågor, organisationsproblem och naturligtvis fjällupplevelser". Och som redaktör avslutar hon med att citera 1960-talsredaktören Jan Henrik Örtengrens suck "det finns så många stora, tysta män i Sverige. Och små tysta kvinnor. Men så är det väl i allt föreningsarbete och vi är så tacksamma för vad vi fått".

Om vi idag - 2006 - ser tillbaka på tiden från det att tidningen fick sitt nuvarande format och utseende, dvs. från slutet av 1970-talet kan vi hålla med Ingegärd Mellgard till en del men inte i allt. Det är inte fullt så illa med tysta kvinnor längre. Det har blivit fler artiklar skrivna av kvinnliga medlemmar under senare år även om de fortfarande är i minoritet. Många bidragsgivare har det blivit. Några hundra medlemmar torde under tidningens livstid ha medverkat med text och bilder. Det är aktningsvärt. Tidningens omfång har ökat över åren från de få stencilerade sidorna på 1950-talet till nummer med upp till 40 sidor innevarande sekel. För att få in pengar till verksamheten började man ta in annonser i slutet på 1960-talet.

Vad är Fjällklubben?

Diskussion om vad klubben är och bör vara och hur den bör agera blommar upp då och då och den kan stundvis bli livlig och ibland hård. Ska klubben vara en liten krets med höga krav på medlemmarna eller ska den vara en mer allmän fjällförening med betydligt större medlemsantal ventileras då och då. Det blixtrade till från medlemmarna i frågan om reglering av skotertrafiken i Kebnekaiseområdet. Styrelsen yttrade sig på ett sätt som flera medlemmar tolkade som en positiv syn på skoterkörning. Åtta sidor i nr 2000:1 ägnades åt het diskussion med rubriker som "Styrelsen struntar i fastställd policy" och "Häpnadsväckande svängning".

I nr 1991:4 presenterades förslag till fjällpolicy för klubben och det kom in ett fåtal kommentarer, färre än vad man kanske kunde vänta sig (själv hade jag gärna sett att man nämnt att fjällen fortsätter väster om riksgränsen utan att ta hänsyn till att de tillhör Norge).

Många teman har över åren passerat revy och det är svårt att se några entydiga förändringar. Hela tiden har information om vad som händer i lokala avdelningar och i bibliotek och klubbrum funnits med. De ledare som finns idag hette tidigare "Ledare" (dvs. med citationstecken).

Upplevelser i fjäll och berg 

En typ av artiklar som alltid funnits med är berättelser om mer eller mindre händelserika och äventyrliga vandringar och skidfärder och även om en del medlemmar tyckt att sådana inslag var onödiga kan man nog konstatera att de är uppskattad läsning och stimulerar till egna turer.

Redan ganska tidigt kom turberättelser från andra länder och inte minst från Norge. Kretsen av länder vars berg och fjäll bevandrats av klubbmedlemmar har vidgats och kommit att omfatta andra europeiska länder (dock har jag inte hittat berättelser från grannlandet Finland men jag har kanske bläddrat slarvigt), Grönland, olika delar av Afrika, Nord- och Sydamerika, Himalaya, Kina och Australien. Att berättelserna från svenska fjällen blivit relativt sett färre är kanske inte förvånande med det ökande resandet i världen men nog gör väl nya generationer av medlemmar också "upptäckter" i de svenska fjällen och kan berätta om turer.

Kultur i fjällvärlden 

Hur ställer det sig med natur- respektive kulturinslag? Ja, det är nog mest natur även om kultur, inte minst i historiska tillbakablickar finns i tidningen. Intressant är att fråga sig hur det är med samer, samekultur och rennäringen. Det finns en del artiklar, bland annat om språket (2001:3), om ortnamn och också om motorisering av rennäringen (1991:4), samt om turistverksamhet med utgångspunkt från Nikkaluokta och Aktse. "Samerna - urfolk i norr" heter en artikel i nr 2004:1. Det är i allmänhet respektfulla artiklar även om slitage på mark som åstadkoms i samers näringsverksamhet uppmärksammas. Jag noterar att det inte tycks finns så många skrivande samer bland klubbens medlemmar. Ett undantag är Lars Mattsson som i 1998:1 skriver om "Europas största kulturlandskap" (det som ibland missvisande kallas Europas sista vildmark).

Skönlitterära bidrag då? På sätt och vis kan man säga att en del berättelser om upplevelser i fjällnaturen har skönlitterära drag men det är inte professionella skönlitterära skribenter som fattat pennan. Kanske en lucka att fylla framöver?

Säkerhet, utrustning och klubben som remissorgan 

Fjällsäkerhetsfrågor har behandlats bland annat när det skett olyckor. Laviner, väder, nedkylning, vadning har det skrivits om då och då, särskilt i slutet av 1970- och början av 1980-talet då det kom flera artiklar i sådana ämnen.

När klubben agerat i samband med formella eller informella remissvar på statliga (centrala och regionala) utredningar har detta redovisats i tidningen och ibland gett upphov till debatt. Tidningen har informerat medlemmarna om klubbens yttranden. Utrustningsfrågor har givetvis tagits upp - det ser vi redan i det första numret 1957. Lätt packning diskuteras då och då, liksom fjällmat ("Frystorkat när det finns mat" heter det i 1992:2).

Att ha med barn i fjället skrevs om i positiva ordalag i flera nummer från 1993. Hundar i fjällen togs upp i 1982:4.

Cykling, paddling och joggning i fjällen 

Att man kan göra annat i fjällen än att vandra, klättra och åka skidor uppmärksammas i tidningen. Ibland i negativa ordalag: skotersafari, helikopterskidåkning, flyg i fjällen. Ibland i positiva ordalag: paddling och cykling och fjälljoggning. När det gäller mountainbikes i fjällen tycks meningarna vara delade. Men är joggning kanske på gång? Redan i nr 1995:2 finns en artikel som beskriver njutningen av att med tre kilo på ryggen jogga fram mellan Ljungdalen och Storulvån. Och författarna ställer det i kontrast till de böjda, nedtyngda vandrare de mötte eller sprang förbi.

fjället som spegel av medlemmarna 
Det är som synes ett variationsrikt och välsmakande smörgåsbord som tidningen representerar över åren. Får då medlemmarna vad de vill ha? Ja, de läsarundersökningar som gjorts några gånger tyder på det. Medlemmarna vill läsa om andras upplevelser i fjällen och en del medlemmar skriver gärna i tidningen. Medlemmarna vill också att klubben ska visa aktivt engagemang för fjällen och båda dessa intressen speglas i tidningen. Det finns utrymme för mer av yngre och nya medlemmars berättelser om upplevelser i fjällen (och då avser jag vår med Norge gemensamma fjällkedja) och gärna från andra än de vanliga fjällbesökstiderna samt upplevelser bortom lederna. Trots Internet och den fina webbplatsen som klubben har tror jag på pappret och möjligheten att njuta av text och bild lite mer fritt än på datorskärmen. Mitt tips är att vår papperstidning ska kunna fira ännu några jubileer framöver.

 

Ingemund Hägg ingår i fjällets redaktion.

 



Tillbaka
till
4-06


Hem

Senaste

Smultron

Kontakt
Sidansvarig
SFK webb
Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2006-12-17