Elever mötte pingvin på Rabots glaciär!

Av Kerstin Göras

Sedan tretton år tillbaka åker elever från sista årskursen på Rudbecksskolan, en gymnasieskola mitt i Örebro, till fjälls. Turen har alla år gått mellan Abisko och Kebnekaise.

Humöret är på topp! Förväntansfulla står vi nu i mitten av april 2004, sju elever och två lärare från Rudbecksskolan Örebro framför porten som leder oss in till ett äventyr i svenska fjällvärlden. Förberedelserna har pågått i flera månader.

Hälarna är preparerade med leukoplast, pjäxorna är välsmorda och ingångna. Lunchen har nyss intagits på Abisko fjällstation under överinseende av Sten Brander, som var där för att fira sin födelsedag. Vi fick många goda råd på vägen och ett löfte om att vi kanske skulle se varandra igen nere i Kebnekaise. SFK: s ”gamla” ordförande Putte Eby syntes styra och ställa med diverse göromål på stationen.

Förberedelser

Turen till Abiskojaurestugan avverkades i god takt. Visserligen var inte snötäcket så tjockt inledningsvis, spängerna var framme, men vad gör det när solen skiner och magen är full.

Eleverna hade delat upp sig i matlag innan avresan, planerat menyn och bar i stort sett all sin mat. Att menyn är betydelsefull under en sådan här tripp vet vi av tretton års erfarenhet, därför ägnas en av de fem träffarna under läsåret till att planera maten. Utrustningen får en egen planeringskväll liksom skidor, vallning, karta och färdväg. Dessutom hade vi varit i Kilsbergen på en dagstur med rejäl packning. Skolan har ett stort förråd av skidor, pjäxor, stavar, stighudar m.m., som eleverna kan hyra.

Nya rutiner

Ganska snart när vi anlänt till en stuga var alla inne i de nya rutinerna; hugga ved, elda, hämta vatten, slänga slask. Det är nu de unga människorna sätts på prov och visar sitt rätta jag. Trots alla förberedelser kan man inte föreställa sig vedermödorna man ställs inför, t.ex. att, om man inte fyllt vattenhinkarna på kvällen så får man vackert går ut på morgonkvisten och hämta vatten, och det kan vara långt och besvärligt, som i Tjäktja.

Dramatik Redan i Tjäktja fick vi höra talas om det drama som ägt rum någon dag tidigare i Nallo med två klättrare som omkom efter sitt försök att nå en av dessa fantastiska toppar. När vi väl kom ner till Nallostugan efter en härlig nerfart i den djupa snön fick vi en mer detaljerad berättelse av händelseförloppet av stugvärden där. När vi följande morgon skidade från denna underbara plats såg vi de skoterspår som fanns kvar efter räddningsaktionen. Det blev en påminnelse om den respekt vi alla måste ha i fjällen.

Den varma dagen och den korta sträckan mot Sälka lockade till en lång, skön lunchpaus i en egendesignad solgrop. Vad vi då inte visste var att det pågick dramatik även nere i Sälka. Med flaggan vajandes på halv stång och av en dämpad stugvärd som gick oss till mötes fick vi reda på att en skidåkare nyss avlidit där i en hjärtinfarkt. 

Den korta sträckan mellan Nallo och Sälka fick fungera som en vilodag i praktiken inför nästa dags etapp. 

Toppväder

Om, hade vi förvarnat eleverna, om det var ”toppväder”, och om de var friska och vid gott mod, så skulle vi göra färdens höjdpunkt denna sjätte dag. Via Rabots glaciär, Firnpasset, Svarta sjön och Kebnepakteglaciären skulle vi ta oss till Tarfalastugan. Det blev  ”toppväder”!

Peppade till tänderna tågade vi tidigt iväg i en lång rad. Rytmen fanns där och ryggsäckarna kändes som ”ett” med resten av kroppen. Vi höll höjden och skråade friskt på den av vinden stenfrusna sluttningen. Det pirrade nog i en och annan mage för det var långt ner till dalen. Vi såg folk på Sydtoppen, som förstås hägrar för många. Rabots glaciär var lång och tung att zick-zacka uppför. När vi var strax nedanför Firnpasset möttes vi av en konstig syn: En ispingvin! Några isskulptörer hade troligen roat sig med detta under en bivacktur. Nerfarten till Tarfalasjön gick i raskt tempo på skidorna som för tillfället fungerade som kälkar. Att sedan få möjlighet att övernatta i en redan grävd snögrotta gjorde inte saken sämre. Redan i Tjäktja fick vi höra talas om det drama som ägt rum någon dag tidigare i Nallo med två klättrare som omkom efter sitt försök att nå en av dessa fantastiska toppar. När vi väl kom ner till Nallostugan efter en härlig nerfart i den djupa snön fick vi en mer detaljerad berättelse av händelseförloppet av stugvärden där. När vi följande morgon skidade från denna underbara plats såg vi de skoterspår som fanns kvar efter räddningsaktionen. Det blev en påminnelse om den respekt vi alla måste ha i fjällen.

Ispingvin på Rabots Glaciär. Foto: Kerstin Göras

Levande lektion

En ”levande” glaciärföreläsning av Mart Nyman fick vi dagen därpå vid ett stopp på Tarfala vetenskapliga station innan bastun i Kebnekaise hägrade. När vi stod ute på stationsbacken svepte dimman plötsligt över oss. Självsäkert pekade jag på spåren när vi skulle ta oss vidare ner längs Tarfalavagge. Men spåren gick snart uppför! Det visade sig att vi var på väg mot Storglaciären. Det var bara att backa tillbaks och ta fram kompass och karta! Efter bastu och en god middag på fjällstationen, vem fanns i brasrummet om inte Sten Brander, som återigen underhöll oss alla med sina historier.

När studentexamen och sommarlov inte kändes för avlägset anlände vi lyckliga, brunbrända och många erfarenheter rikare till ett sommarvarmt Örebro iförda pjäxor och skidkläder.


Vad driver en lärare att genomföra dessa skidturer varje år tillsammans med elever?  
Svar på den frågan kan kanske illustreras av det kort som damp ner i min brevlåda i somras från en elev adresserat till: ”Kerstin Göras, som bor ovanför Burger King i Örebro: Tjena, tänkte bara meddela att jag och en kompis tog oss i kragen och klättrade upp. Tack än en gång för att du visade mig detta härliga berg. Mvh Peter”

Kerstin Göras är förutom att vara gymnasielärare i biologi och kemi på Östra Real i Stockholm under läsåret även en av redaktörerna för fjället.

Tillbaka
till 4-05