Sydtoppen i augusti 1997. Bilden är tagen av Per Holmlund.

Kebnekaises sydtopp höjd bestämdes i augusti 2004 till 2103 m, vilket är en rekordlåg notering. Den intilliggande Nordtoppen är nu bara 6 m lägre än den isklädda Sydtoppen. I den här artikeln berättar Per Holmlund om hur Sydtoppens höjd har varierat sedan den första gången mättes 1902, och om hur framtiden kan tänkas se ut.

Det finns många känslor förknippade med vårt högsta berg. Det finns en enkel symbolik i att landets högsta topp ligger långt upp i norr där det är kallt och otillgängligt. Högst uppe på fjället möts man av den eviga isen som bildar en vacker istetraed av ansenlig storlek. Den vackra Sydtoppen är sakta på väg att smälta ner till, i värsta fall, Sveriges fjärde högsta topp. Underlaget ligger på 2070 m.  Det krävs visserligen bara några snörika vint­rar och kalla somrar för att Sydtoppen ska bli hög igen, men den långsiktiga trenden pekar klart nedåt.

Skälet till att toppen sjunker ligger till viss del i de senaste årens väderlek. Men minskningen är också en följd av klimatet under hela 1900–talet som resulterat i att massan har minskat i istoppen. Denna minskning har i sig gjort toppen mer känslig för den naturliga variation som finns i klimatet än den var förut. (För femtio år sedan hade en torr och varm period likt den vi har upplevt nu inte orsakat en lika dramatisk höjdförändring som nu har skett.) Sydtoppens storleksförändring kan också sägas symbolisera den isavsmältning som vi ser runt om i världen idag. Glaciärernas minskning påverkar avrinningen från fjällområdena. Sydtoppsdrivans vara, eller icke vara, har naturligtvis ingen mätbar inverkan på vattenbalansen i området, men den har betydelse för turismen och påverkar oss känslomässigt.

Väderskillnader ger höjdskillnader

Den första höjdbestämningen av Sydtoppen utfördes av P.G. Rosén år 1902. Han triangulerade höjden, från fjället Larkimvare strax söder om Nikkaluokta, till 2123 m. År 1947 korrigerades denna höjd pga. felaktigheter i Larkimvares position, till 2121 m. Korrigeringen gjordes i samband med att ett lokalt koordinatnät upprättades för Tarfaladalen, som anknöts till rikets nät just via punkten på Larkimvare. Valter Schytt mätte in höjden på Sydtoppen år 1948 från Tarfaladalen och fick 2113 m och Erik Woxnerud mätte den 1951 och fann höjden 2117 m (dessa höjder har senare korrigerats till 2115 m respektive 2119 m).

Man antog då helt riktigt att de olika höjdangivelserna reflekterade olikheter i väderförhållanden under dessa år. Toppen mättes åter in i slutet av 1950–talet och gav höjder kring 2113 m. Från år 1968 har den mätts in regelbundet i början av augusti alla år. Några få år utfördes även mätningar vid påsktid då toppen normalt är 2–3 m högre, p.g.a. den ackumulerade snömängden. Fram till år 1982 mättes toppen från en fixpunkt som låg mycket nära stigen upp i Tarfaladalen. Denna sommar vandaliserades punkten (märkligt nog!) och sedan dess har toppen mätts från en annan punkt i dalen. 

Höjdbestämningar av sydtoppen

Noggrannhet på 15 cm

Fram till början av 1980–talet gjordes endast få mätningar av toppens egentliga läge i horisontell led. Man antog att läget inte förändrades med tiden och man kunde därmed beräkna toppens höjd genom höjdvinkeln. Sedan långdistansmätande optiska instrument blivit mer tillgängliga, och senare genom nyttjandet av GPS, så görs lägesbestämningar åtminstone vart annat år. Höjdvinkeln från Tarfaladalen upp till toppen är 12–13 grader vilket betyder att en förändring i Sydtoppens läge på 10 meter längs siktlinjen kan orsaka ett mätfel på upp till 2 meter. Om toppen är mer eller mindre oförändrad i höjd från år till år, särskilt när den är hög, så är det rimligt att anta att toppens eventuella lägesföränding inte är signifikant för höjdbestämningen. Men när toppen når låga värden, såsom är fallet nu, så blir det utomordentligt viktigt att också kartera toppens exakta geografiska läge.

Med traditionella optiska mätinstrument så mäter vi från en punkt i Tarfaladalen som ligger ganska precis 1000 meter lägre och på ett avstånd av 4,5 km från Syd­toppen. Noggrannheten i en sådan höjdbestämning, om vi förutsätter att även toppens position bestäms, ligger i praktiken på +/- 10–15 cm.  Om mätningen utförs med differentiell GPS utgående från Tarfala blir höjdbestämningen något noggrannare, men skillnaden i mätnoggrannhet har ingen betydelse för denna mätserie. Under varma sommardagar kan Sydtoppens höjd minska med 5–10 cm per dygn och ett sommarsnöfall kan höja toppen med 30 cm på samma tidsrymd.

Kebnekaisetopparna i augusti 1910. Observera den bulliga formen på Sydtoppen samt att även Nordtoppen var snö- och isklädd. Bilden är tagen av Fredrik Enquist.

En klimathistoria i is

Sydtoppen är inte en homogen isklump. Den har en vacker lagring av is som berättar en historia om vårt forna klimat. Vi kan tydligt utläsa att Sydtoppen en gång har varit väsentligen lägre än vad den är idag och kanske har den begravt några organiska rester som kan dateras och därmed tala om för oss när drivan en gång bildades. För den har inte alltid funnits där.

Som forskare följer jag utvecklingen med spänning, men som fjällmänniska hoppas jag att toppen ska förbli Sveriges högsta punkt och förbli lika vacker. Det elände som en ytterligare sänkning skulle orsaka turistnäringen i området törs jag knappt tänka på. Men det är nog lika bra att förbereda sig på att Nordtoppen periodvis kommer att vara vår högsta topp. Och om vi förlitar oss till vad klimatmodeller förutspår för framtiden så har Sydtoppen endast en kort tid (gissningsvis några år till ett par decennier) kvar som landets höjdpunkt innan Kebnekaises nordtopp kommer att vara högsta punkten i många hundra år framöver. 

Per Holmlund är professor i glaciologi vid Stockholms universitet och föreståndare för Tarfala forskningsstation.

Tillbaka
till 4-04