|
|
| Midvinterns ensamhet Håkan Karlsson: text och bild Den 22 december börjar mitt nya år. Från den dagen blir det åter ljusare och fast det inte genast märks är skillnaden stor. För mig. För var dag som går förlängs ljuset med ungefär den tid det tar, stödd på stavarna med svetten rinnande i ögonen, att hämta andan. Att bege sig till skogs och fjälls under midvintern är ett sätt att garantera att man får vara ifred. Få människor ger sig ut då snön ännu inte sjunkit ihop och bär. Färre följer med någon som till äventyrs skulle komma på en så korkad idé. Det är klart att jag har funderat någon gång, kanske varje gång, varför jag inte väntar till vårvintern istället då allt är mycket trevligare, ljusare och lättare. Dock ger en midvintertur mig total ensamhet och möjlighet att få vara med mig själv, att lära känna mig själv mer på djupet eller att bara få tillbaka tron på mig själv som människa. Vädret liksom ljuset den här tiden på året är alltid svårberäknat. En januarivecka för några år sedan upplevde jag ett par mil väster om Sorsele en västlig storm som bröt träd och ett spöregn som minskade snötäcket med hälften. Sex hårda timmar En vinter tog
det mig sex mycket hårda timmar att skida en dryg mil i Muddus. Snötäcket
var lårdjupt med fuktig och tung snö. Varje steg med skidorna sjönk ända
ner till blåbärsriset. Öster om Tjaktjajávrre för många år gick det än
sämre. I början på januari var jag på väg till en koja där jag hade sovsäck
och utrustning och därför inte bar med mig mer än mat. Hastigt försämrat
väder och mycket tungt skidföre gjorde att jag inte hann fram medan ljuset
varade. Jag visste att jag inte skulle hitta kojan i mörkret och la om kursen
mot en förfallen kåta vars läge jag bara fått berättat för mig, allt
medan jag såg mig om efter täta granar att krypa in under. Jag hittade kåtan,
gjorde eld och somnade tacksam efter lite mat. Tacksam över att ha kunnat
komma iväg till fjällskogen. Tacksam över tak och värme. Tacksam över
ensamheten. En midvintertur söder om Ulldevis kommer jag särskilt ihåg. I
dagboken skrev jag följande: Den 5 januari Jag stöttar
mig på stavarna en bit ifrån en gammal torvkåta som är mitt hem under några
dagar. Det har varit mörkt länge och jag är osäker på om det är
60 grader mellan ute och
inne Jag håller
andan av rädsla att spräcka tystnaden och den förunderliga, nästan
utomjordiska, stillhet som råder. Det är kallt, närmare -30 och jag har stått
stilla länge nog. Näsan och tårna har domnat. Gnistor stiger ur det rostiga
kaminröret och enar sig med stjärnorna. En våg av värme slår emot mig och
det skiljer nästan 60 grader när jag kliver in från kylan. Från den lilla
kaminen hörs ett svagt mumlande och jag ställer en kittel snö på smältning
för att få något varmt i mig. Kängorna tar jag av mig och hänger upp på
en spik under taket. Med kåsan i handen glider jag in i tankarnas värld,
utan att egentligen få något tänkt. Kylan tränger sig på i takt med att
kaminen tystnar. Jag lägger in fullt med ved och stänger till draget. Intill
har jag färdigt med näver och kladdigt doftande spån ur tjärved så att
jag bara behöver sträcka ut en arm i morgon bitti för att få eld och värme.
Jag drar sovsäcken över mig och blåser ut ljuset. Det lilla fönstret
visar att det är mörkare inne i kåtan än ute. Ett litet prasslande i riset
på andra sidan kaminen avslöjar att jag inte är ensam. Förmodligen en sork
som tycker att det passar alldeles utmärkt med lite värme under polarnatten.
Jag tänker halvt sovandes att jag ska sticka undan en brödkant åt honom i
morgon bitti. Min sista vakna reflektion är att det verkar mulna på ute. Nästa
morgon yr snön genom luften… Håkan
Karlsson från
Hollsvattnet är 33 år och medlem i klubben sedan 1998. Håkan är
intresserad av kultur– och fjällhistoria och kaffekokning över eld.
 Tillbaka till 4-04 |
|
||||
|
||||
|
|
|
