Gerilla
Även om mycket på ytan förefaller att vara lika, är det inte samma Nepal som för sexton år sedan. De tidigare dolda sociala och politiska spänningarna har uppenbarats efter att demokrati infördes 1990. Flera års strider mellan regeringstrupper och en maoistgerilla har krävt tusentals liv. Trots att inga utlänningar attackerats har turismen påverkats kraftigt. Efter en tids relativt lugn tycks dock oroligheterna nu ha blossat upp igen.

1953 års män tog sig från Kathmandu till fots mot bergen. Vi vinner minst en vecka på att flyga därifrån till en by på 2 800 meters höjd. Från ett flygperspektiv inser man lätt att Nepal är ett ytterst fattigt jordbruksland, hämmat av svår terräng och dåliga kommunikationer.

Snart är vi i sherpafolkets land. Längs stigen upp mot baslägret ligger små byar med enkla stenhus. Stigen delas med andra mindre grupper av vandrare, bärare och jakar. Absolut ingen trängsel, även om man ibland bokstavligen riskerar att få ett horn i sidan! Farhågorna till trots har denna del av Nepal lyckats hantera miljöslitage och skogsskövling bra. Turisterna, som innan oroligheterna utbröt uppgick till över tjugotusen under den ungefär fem månader långa säsongen, erbjuds nu mat och enkelt logi på flera platser.

I huvudorten Namche Bazar blandas ny väst- och gammal östkultur. Kvinnorna bär vanligen den traditionella dräkten, en mörk klänning med tvärrandigt förkläde. Männen och ung­domarna har däremot västerländska kläder, och i samhällets lilla Internetcafé är det absolut bakåtvända kepsar som gäller.

Kloster med hemsida
Klostret Tengboche är regionens buddhistcentrum. Böneritualerna följer uråldriga traditioner. Laman svarar tålmodigt på alla våra frågor – och passar på att hänvisa till klostrets hemsida! Några deltagare i Everest Marathon (!) passerar oss flåsande. Hinner deras själ med?

Sju dygn efter starten når vi 5 200 meters höjd. Några lider nu av rejäla höjdproblem: sömnsvårigheter, ingen aptit och illamående. Tyvärr får en av deltagarna livshotande lungödem och måste evakueras med helikopter.

Baslägret är som en liten stad med flera hundra tält och tusen invånare, varav högst 150 är klättrare förutom sherpas. Reinhold, som inte varit här på tio år, blir bekymrad. Numera gäller: Everest – till varje pris! Alla 24 expeditionerna planerar därför att utnyttja varandras spår längs samma led. Inga förkunskaper krävs av klättrarna, av vilka många ”färjas” upp. På senare år har berget alltmer blivit en tummelplats för oseriösa lycksökare och oerfarna, penningstinna egocentriker, inte sällan med tragisk utgång för dem själva och sherpas, som är dödslojala i begreppets bokstavligaste mening.

Kungaparty
Två veckor och femton slitsamma mil efter starten är vi tillbaka i Kathmandu. På vårt lyxhotell spelar Tenzings sonson Tashi, nu bosatt i Australien och självklart Everestbestigare, elgitarr så att kristallglasen våndas. Oväntat inbjuds vårt gäng till kungen av Nepal i samband med morgondagens jubileumsfirande. Iförd snabbanskaffad kostym sprätter jag snart omkring på garden party, hälsar på kungen, träffar sir Hillary och minglar med alla prominenta Everest-bestigare. Några dygn tidigare hade jag beundrat andra sorters toppar från ett kallt tält på femtusen meters höjd, också det trivsamt.

Att sherpafolket påverkas av den moderna västkulturen är ofrånkomligt, på gott och ont. Allt vad den står för är dock inte negativt. Utan hjälp från i-länderna är det exempelvis synnerligen tveksamt om någon sjukvård och skolundervisning skulle förekomma här.

Landet och sherpas vill ha och behöver turismen. Såväl vandrare som klättrare, inklusive deras ”slaggprodukter”, genererar arbete. Everest är numera inte en sophög med skräpiga anmarschvägar. Just turisternas krav på fin miljö är ju en garant för att den bibehålls.

Tragiken är, som jag ser det, att alltför oerfarna klättrare sätter andras liv på spel. Sherpas står för en tredjedel av dödsoffren på Everest, och i ett land utan sociala skyddsnät blir dessutom konsekvenserna förödande för deras anhöriga.

Bo Sunnefeldt har bestigit fem av de sju kontinenternas högsta berg. På Everest nådde han 6 400 meters höjd 1987. Bo är 56 år och har just pensionerats från ett yrkesliv som officer. Nästa år planerar han att delta i en tyskledd klätterexpedition till Peru. Everest, på nepalesiska Sagarmatha, har bestigits av knappt 1 400 personer, varav sju svenskar. Nära 180 människor har omkommit. Bestigningstillstånd kostar 50 000 dollar, guidad lågbudgettur 25 000 dollar. Myndigheter och internationella organisationer arbetar med viss framgång för att skapa balans mellan natur-/kulturvård och utveckling i sherpafolkets land.

Beteckningen sherpa står för en folkgrupp och är inte synonymt med bärare, även om många arbetar som sådana och då oftast på hög höjd, medan andra folkgrupper är bärare längre ner.

Tillbaka
till 4-03