Traditionellt har man bestämt longitud och latitud genom att observera en stjärnas läge i förhållande till horisonten vid en känd tid på dygnet. När man väl bestämt en punkts position med den metoden, kan lantmätarna med längd- och vinkelmätningar utifrån den bestämma andra punkter. Så har man kunnat rita de kartor som vi har stor användning av. 

Med hjälp av kompass och genom att följa med på kartan hur man förflyttar sig kan man hålla reda på var man befinner sig. Att felet kan bli rätt stort ibland visar åtminstone min egen erfarenhet, som jag skaffat mig under många år i fjällen och annorstädes.

Radio med dator 
Numera kan man bestämma longitud och latitud genom att mäta avståndet till vissa satelliter. Man använder sig av så kallad GPS-mätning (Global Positioning System). Principen bygger på att en speciell radiomottagare med inbyggd dataprocessor har kontakt med minst tre, helst fyra satelliter samtidigt av de 25-30 satelliter som snurrar kring jorden. Avståndet från GPS-mottagaren till var och en av dessa minst tre satelliter kan bestämmas samtidigt med stor noggrannhet genom att ett dataprogram i GPS-mottagaren räknar ut hur lång tid det tar för radiosignalerna från var och en av satelliterna att nå den. På det sättet får man en entydigt bestämd punkt på marken. 
(Texten i fjället innehåller ett rent sakfel som lades till utan författarens vetskap. Satelliterna är ej geotationära utan rör sig kontinuerligt runt jorden. Texten är här korrigerad enligt önskemål från författaren) 

De tre vanligaste GPS-fabrikaten i Sverige är Silva, Garmin och Magellan. Silva marknadsför en (1) modell, medan de två andra har flera. Det finns modeller i vilka man kan läsa in kartinformation och modeller som har färgskärm. Det finns även några med magnetisk kompass och inbyggd barometer för höjdangivelse. GPS:erna kan drivas via en yttre strömkälla i bil eller båt eller med två till fyra batterier av de vanliga små typerna.

Berg, höga byggnader, tät skog och liknande kan hindra radiosignalerna från att nå GPS-mottagaren. Därför kan positionsangivelsen temporärt utebli i vissa områden. De små fjällbjörkarna utgör inget hinder så skog utgör inget problem, men däremot kan man tänka sig att trånga dalgångar omgivna av höga berg kan hindra radiosignalerna att nå mottagaren. Personligen har jag inte hittat något exempel på en så trång dalgång i våra nordliga fjäll att GPS inte fungerat. Därmed inte sagt att det inte finns sådana. 

Batteriernas livslängd bestäms av GPS:ens handhavande. Drifttiden uppgår för de flesta modeller till mellan tio och femton timmar. Mottagare med extrafunktioner får därför kortare drifttid om man använder finesserna. Den är också beroende av temperaturen. När kvicksilvret kryper ner mot minus tio grader eller lägre, förkortas drifttiden ytterligare. Magellan anger minus tio grader, medan Silva anger minus tjugofem som lägsta användningstemperatur. De flesta GPS:er är mer eller mindre vattensäkra, eller rättare sagt fuktsäkra. 

Kartor 
Idag går det att läsa in kartor i vissa GPS-mottagare. Beroende på minneskapaciteten kan olika stora mängder kartinformation hanteras. För Garmin kostar kartinformationen per område omkring ettusensjuhundra kronor. Område 1 motsvarar den västra delen av Sverige från Treriksröset och ungefär ner till Arvidsjaur. 

GPS-användaren har många knappar att använda sig av och man kan bläddra mellan olika menyer. Man bör därför lära sig handhavandet och öva innan man ger sig iväg ut. Personligen utnyttjar jag den på olika sätt när jag befinner mig i skog och mark. Min fru och jag brukar åka "Ölrundan" och då utgår vi oftast från Katterjaurestugan. För icke insatta är Ölrundan en skidtur från Riksgränsen runt Riksgränsfjället förbi Katterjaurestugan och in i Norge till Björnfjell. På den "gamla goda tiden" kunde man i Björnfjell intaga öl. Det finns några punkter på Ölrundan, som är viktiga att passera på rätt ställe, vilket kan vara svårt om vädret blir dåligt, eftersom ledmarkeringen är gles. Därför tar vi med GPS:en, som har dessa passagers koordinater lagrade. Det innebär att vi kan använda den för att hitta rätt på de inlästa punkterna även om sikten blir dålig. 

Positioner 
När vi är ute och plockar bär brukar vi också ta med oss mottagaren och läser in bilens position. När det är gjort slås den av och packas ner i ryggsäcken innan vi ger oss iväg ut i bärmarkerna. Efter några timmars snurrande är det dags att söka sig tillbaka till bilen. Är vi då osäkra på hur vi skall gå, tar vi fram GPS:en och får hjälp att ta ut bäringen till bilen. 

I området runt Katterjaurestugan har Olle Åberg visat oss olika sevärdheter, exempelvis det som han kallar Altartavlan. Det är en klippvägg med lavformationer i vackra färgspektra. Positionen för tavlan finns nu i vår GPS. Och på Lairecorru och Daskoriehppi finns också mineralfyndigheter som entusiaster, bland annat Skarpsvärd, hade förhoppningar om att kunna exploatera. Dessa djärva funderingar växte fram hos rallare i början på 1900-talet, som blev arbetslösa när malmbanan var byggd. Dessa platsers koordinater tänker jag någon gång läsa in i GPS:en, och varför skulle man inte kunna anslå dem i Katterjaurestugan för att andra besökare lätt ska kunna hitta dem? Med en egen mottagare kan positionerna läsas in, och sedan är det enkelt att återfinna dessa kulturhistoriska platser. 

Vid ett tillfälle har jag med hjälp av GPS:en gjort en spårlogg (se motstående sida) av vårt skidbesök på Branten, som ligger i Norge på andra sidan Katterjaure. Efter avslutad tur överförde jag sedan spårloggen till en kartbild i min PC. Nerfarten från Branten går i en vid sväng söderut, föranledd av min utförsåkningsteknik. Jag gör en "fisåkning" utför. Det innebär att hastigheten regleras med att jag styr uppåt för att få ner farten, och vill jag öka den så styr jag snett neråt. Därmed blir nerfarten lång men behaglig. Duktiga utförsåkare väljer nog brantare nerfarter. 



Kurt Eskos spårlogg från Branten nära Gatterjövri. De två talen på var sida om snedstrecket är koordinater för varje punkt i meter. Punkten nära bergstoppen ligger 7 588 966 meter norr om ekvatorn. Den andra koordinaten anger avståndet väster eller öster om medelmeridianen, som ligger 2,5 gon (nygrader) väster om meridianen genom Stockholms observatorium. Till det värdet har man lagt till 1,5 milj. meter för att orter väster om medelmeridianen inte ska få negativa värden. Noggrannheten för handburna GPS:er är tio meter, men med dyrbar lantmäteriutrustning kommer man ner på millimeternivå.

Rutter 
Det går också att lägga in rutter i GPS:en. Det innebär att man redan vid köksbordet kan detaljplanera en tur i fjällen. Man läser in kartkoordinaterna och lagrar dem. När man väl befinner sig på fjället, vägleds man från brytpunkt till brytpunkt. Det finns naturligtvis många andra tillämpningar utöver vad jag här har beskrivit. 

Jag tror att GPS:en är ett hjälpmedel som blir allt vanligare. Den uppenbara fördelen med GPS är att man får en mycket bra positionsangivelse och eventuellt också kartinformation i den. Som alla medaljer har även GPS:en en baksida. Man kan inte vara säker på att alltid "få svar" från den. Kartorna har varierande detaljinformation. Naturligtvis får man räkna med en investering i mottagare. En enklare GPS kan man köpa för ungefär tvåtusen kronor, men för de dyrare får man betala åtskilliga tusenlappar, och om man vill ha kartinformationen tillkommer ytterligare en kostnad. 

Trots all denna teknik anser jag att man inte skall ge sig iväg ut i fjällen utan att kunna använda en vanlig kompass och läsa kartan. De är hjälpmedel som alltid fungerar oavsett väder, vind och temperatur. Jag prioriterar karta och kompass före GPS och mobiltelefon. Mobiltelefonen kan jag förresten vara helt utan. Det finns säkert andra synpunkter på detta med mobiltelefon i fjällen, men det är en annan historia.

Kurt Esko från Kiruna är 63 år och medlem i Kirunasektionen sedan många år. Han har framför allt vandrat i Kirunafjällen. Kurt driver företaget Exciting Software, som bland annat utvecklar programvaror för GPS-system.

Tillbaka
till 4-03