Vi – Marian Papp, Birger Andrén och Per Olof Ödman – ville prova på en ny typ av påsktur i nya områden med okända och mer utmanande förhållanden som ett alternativ till den traditionella påskturen som brukar vara i Sarek.

Vi hade hört talas om Kanadas stora orörda vildmarker med milsvida utsikter och ville besöka dem. Vår resa började med att åka i en hyrbil längs den omtalade Icefields Parkway som är 230 km lång och klassad som en av världens mest dramatiska och sevärda bergsvägar. Den är kantad av massor av stora isfall som faller ner från de stora bergstopparna som det fullständigt kryllar av längs vägen. Icefields Parkway sträcker sig mellan Lake Louise och Jasper.

Hela nationalparksområdet som inkluderar bl.a. Banff och Jasper National Parks är totalt ca 15.000 kvadratkilometer stort.

Utrustning för Kanada

Vi använde oss av ett bensinkök och ett spritkök. Spritköket fungerade mycket bra medan bensinköket var lite krassligt vid användning med så kallad white gas – bränslet som erbjuds till bensinkök i Kanada. Det pluggade nämligen igen munstycket till kökets brännare efter varje användning, så att en rejäl rengöring av detsamma var nödvändig att göra före varje tändning av köket. Problemen med bränslet kom mycket oväntat eftersom det används I hela Nordamerika.

I utrustningen ingick förutom skidor även klätterrep och selar, eftersom hela turen innebar förflyttning på sprickiga glaciärer. Stighudar till skidorna var ett måste och ibland önskade vi oss snöskor till toppturerna. Sådana bör nog ingå i utrustningslistan för denna typ av kanadensiska vinterturer.

Annars verkade inte utrustningen avvika så mycket från en traditionell påsktur i de svenska fjällen.

Vi var beredda på kyla och tog därför med både dunjackor och dubbla sovsäckar. Vi hade också med oss en satellittelefon eftersom vi skulle vara långt borta från både nödtelefoner och civilisation. En liten FM-radio fick också följa med.

Turens planering

Vi planerade att upprätta ett basläger och sedan göra dagsturer därifrån. Valet föll på ett avlägset bergsområde som kallades Freshfield Icefield och ligger 40–50 km från närmaste allmänna väg.

Den stora glaciären, som gett området dess namn, går upp till en höjd av mellan 2800 och 2900 m och ligger precis inom Banff National Park. Det är Kanadas äldsta nationalpark och skapades 1885 med en areal på 6641 kvadratkilometer.

För att ta oss in till området gjorde vi som vår guidebok rekommenderade, nämligen att använda helikoptertransport till parkgränsen.

Helikopterfärd

Resan startade alltså med helikopter från industrisamhället Golden i Brittish Columbia den 21 mars.

Inne i en helikopter är ljudnivån från rotorn och motorerna väldigt hög. Därför använder man hörlurar och speciella mikrofoner för att kunna kommunicera med varandra, och med piloten.

Efter mycket tryckande och packande så gick all vår utrustning in. Vi hade tur och fick en stor helikopter som kunde ta mera last, som klarade både oss och utrustningen, totalt troligen cirka 400 kg, utan någon extra kostnad. Av många som använder helikopter i dessa trakter åker cirka 90 % till ”outback lodges”, dvs. små gäststugor utplacerade på orörda och avlägsna platser, berättade piloten under vår färd. Han var fascinerad över att vi skulle ge oss ut och klara oss helt på egen hand.

Vår färd gick över stora sprickiga glaciärer, och efter lite letande, hittade piloten en liten horisontell yta på en klippkam där han kunde gå ner. När vi sedan steg ut i snön efter den cirka 20 minuter långa färden befann vi oss i 20 graders kyla på 2800 meters höjd och hade just flugit en sträcka som det tar en vecka att tillryggalägga på skidor. Vi var nu precis på gränsen till Banff nationalpark och gränsen mellan delstaterna British Columbia och Alberta. Det kändes fantastiskt men ovant att stå på den lilla kammen samtidigt som det var lite skrämmande. Vi visste ju inte hur man skulle ta sig ned från berget ifall någonting skulle hända. Exempelvis ett väderomslag som gör det omöjligt för helikoptern att hämta oss igen.

Vi stod där helt ensamma omringade av detta fantastiska snötäckta bergslandskap och hörde helikopterns motorljud successivt försvinna i fjärran. Den starka känslan av samhörighet med naturen hade börjat göra sig gällande. Den enda kommunikationen med omvärlden som vi nu hade var vår satellittelefon med endast ett fungerande batteri. Vårt äventyr hade startat!

Bivackgrävning

Efter den stora omställningen så fann vi till vår stora glädje en perfekt bivackdriva bara 50 meter nedanför landningsplatsen. Den bestämde vi oss direkt för att gräva ur. Den besparade oss en besvärlig transport av vår blytunga utrustning. Vi ägnade hela sex timmar åt att gräva i någorlunda lugn takt och fick oss en riktigt fint inredd lyxsvit.

Rekognosering

Vi bestämde oss för att ta oss ner för en av de stora glaciärerna, Mummery glacier. Det var viktigt att få den rutten undersökt om vi skulle bli tvungna att på egen hand ta oss ner från bergen till någon av upphämtningsplatserna som helikopterpiloten anvisat vid dåliga väderförhållanden. Det var en lätt tur i starkt solsken med fina utsikter och den kändes helt rätt efter allt grävande som vi hade ägnat gårdagen åt. Piloten hade markerat två alternativa upphämtningsplatser för oss på kartan medan vi var nere i Golden. Vid den nedre platsen, som låg precis vid trädgränsen, skulle han kunna hämta upp oss under alla väderförhållanden medan den övre platsen var mer lättillgänglig för oss. Det var omkring 2,5 km till den övre upphämtningsplatsen. Den säkraste platsen låg i kanten av glaciären 4 km från bivacken. Med rekognoseringsturen nådde vi till den övre platsen innan vi vände tillbaka för att inte tappa mera höjd.

Tredje dagen en topptur

Den tredje dagen såg vädret mycket bra ut så vi bestämde oss för att bestiga någon av de lättåtkomliga topparna på drygt 3000 meter. Det gav oss samtidigt en möjlighet att känna på terrängen. För att komma upp på glaciären ovanför vår snöbivack var vi tvungna att passera en tvärgående spricka. Vi hittade emellertid en möjlig väg förbi den utsatta passagen via en gigantisk snöbrygga. Därefter var det lätt skidåkning som gick över en jämn och flack glaciär upp mot en inbjudande topp av skidbestigningskaraktär. Solstrålningen var enormt stark jämfört med den i våra fjäll, mycket solkräm gick det åt, men vi var också på Bryssels breddgrad.

När terrängen blev brantare lämnade vi skidorna och klättrade upp mot en snökam den sista biten mot toppen. Utsikten var suverän och vi såg den imponerade Mummerygruppen och ett otal vassa toppar västerut i Columbia Ranges.

En brant dag

Nästa dag var vädret lite mer tveksamt med växlande molnighet och ganska stark vind. Vi bestämde oss i alla fall för att göra en tur till en av de östligare topparna vid Freshfield Icefield. Den började med utförsåkning på den stora glaciären varefter vi traverserade en mindre topp innan vi stod framför en lång snösluttning upp mot den namnlösa topp vi siktade på. Snöns lutning var ca 45 grader i början men ökade sedan gradvis högre upp. Vi lämnade skidorna nedanför sluttningen och fann att snön var hård och bra och inte lavinfarlig. Högre upp nådde vi en brantare del, cirka 55 grader, som växlande mellan klippa och snö. Den var kort men tuff. Den hade en del utsatta krux. Efter snösluttningen övergick sista biten till toppen i lättare terräng men vi fick istället en mycket kraftig vind. Utsikten från toppen var som dagen innan enastående och gav nya perspektiv på alla berg. Under oss hade vi nästan hela Freshfields stora glaciär och de närmaste topparna med bland annat Gilgit Mountain och Mount Helmer. På nervägen kom repet till god användning för att säkra de mixade branta passagerna.

Väderförsämring

När vi vaknade dag fem var vädret både blåsigt och helt utan sikt så vi beslutade att tillbringa hela dagen i bivacken. Ovädret var aggressivt och ihållande och fortsatte på samma sätt även nästa dag. Under dessa två dagar med whiteout var vår huvudsakliga sysselsättning att hålla rent från snö närmast utanför bivacken.

Vi var dock positiva och trodde att det dåliga vädret skulle passera på ett dygn men det höll i sig och vid ett telefonsamtal med helikopterpiloten fick vi en oroande väderprognos. Vädret skulle bli ännu sämre de följande dagarna. Han varnade oss och sade att morgondagen var vår enda chans att bli upplockade av helikoptern, det vill säga att komma ut från bergen. Efter en intern diskussion om läget bestämde vi oss därför för att lämna bivacken nästa morgon och försöka ta oss ner till någon av upphämtningsplatserna. Beslutet att lämna bivacken påverkades också av att vi behövde vara i Golden några dagar senare för att hinna med vårt flyg, men även av att våra förråd av mat och bränsle skulle ta slut. Problemet var att vi inte kunde komma ifrån området på egen hand eftersom det skulle ta cirka 1 vecka att på skidor ta oss ner till civilisationen igenom all ospårad lössnö.

Bivacken överges dag sju

När vi gav oss ut i whiteout-vädret och stormbyarna dag sju var det snö upp till och ibland över knäna med skidorna på! Planen var att från den kam vi befann oss på ta oss rakt nedför en 45 graders sluttning på cirka 100 höjdmeter för att nå Mummeryglaciären. Detta istället för att ta en smal utsatt travers på kammen utan någon sikt. Det blev snöpulsning utan skidor som gällde och vi sjönk ner till grenen och ibland till midjan i snön. Skidorna fick vi för söka fästa på ryggsäckarna eller bara binda ihop dem och släpa dem efter oss. Denna väg hade enligt vår bedömning en viss lavinrisk men det var ändå den minst riskabla och kortaste vägen för att ta sig ner på Mummeryglaciären. En och annan uppstickande sten gav också intrycket av att snön var hyfsat bunden till sluttningen. När vi väl hade kommit ner för branten låg det jättemycket snö i botten och det var till och med svårt att få på sig skidorna. Till sist fick vi på oss dem och kunde ge oss av. Vi önskade att vi hade haft lite mindre att bära på. Våra ryggsäckar vägde 30-40 kg trots att vi hade lämnat en del utrustning i bivacken. Först provade vi en metod att spåra utan ryggsäck och sedan gå tillbaka och hämta den. Det gjorde att mycket energi gick till spillo eftersom spåren var mycket svåra att se i snöyran eftersom de blåste och snöade igen nästan direkt. Att kränga på och av tunga ryggsäckar var också mycket besvärligt. Det som återstod var att turas om att spåra med de tunga ryggsäckarna på. Det tog oss cirka fyra timmar att komma en kilometer! Under de senaste dagarna hade det säkert kommit minst två meter snö som nu hade en fluffig tvättpulverkonsistens och kändes bottenlös.

Spårningsjobbet i den djupa snön kändes fysiskt som att springa uppför en oändlig skidbacke. Man fick hela tiden jobba med att försöka hålla skidorna ovanför den mjuka snön genom att lyfta benen jättehögt. Hela dagen gick utan lunch och raster. Vi hade ju bråttom att ta oss nedför berget så att vi kunde komma ner i tid till den avtalade platsen där helikoptern skulle hämta oss. Sent på eftermiddagen hade vi nått till en punkt nedanför den övre upphämtningsplatsen. Men sikten var fortfarande så dålig där att vi blev tvungna att ringa återbud till helikoptern.

Nödövernattning

Nu återstod att göra en nödövernattning på glaciären inte så långt ifrån en hög brant (som såg lite lavinfarlig ut). Det kändes riskabelt att tälta på ett sådant ställe men vi hade inget val. Det hade börjat skymma och framför oss hade vi ännu ett sprickparti som vi inte ville forcera i mörkret.

Dessvärre tog plötsligt en kraftig vindby tag i P-O:s just uppsatta innertält inklusive pinnar. När vindbyn hade dött ut hade den lagt av tältet ca 150m längre bort. Kanske fanns det en chans att hinna få tag i det innan vinden kom igen! Vi kämpade iväg i djupsnön men hindrades oväntat av plötsligt uppdykande glaciärsprickor i vår väg. Innan vi hade bestämt oss för om det var tillrådigt att pulsa omkring osäkrad i sprickområdena hade vinden vaknat till igen. Denna gång blev det ingen halvmessyr utan tältet försvann fladdrande i fjärran i riktning mot Golden. Det var bara att tränga ihop oss i det återstående tältet. Den natten var det mycket kraftig blåst och det var nog tur att vi mycket noggrant hade förankrat tältet med våra skidor, stavar och isyxor.

Helikoptern hämtar oss dag åtta

Till vår förvåning var sikten ganska klar nästa morgon. En snabb telefonkontakt (batteriet hade fortfarande kraft kvar, som tur var!) med piloten gav beskedet att han kunde komma och hämta upp oss där vi befann oss om ca en och en halv timme. Vi noterade oroligt att vädret började försämras och att hela molnbasen sjönk mot vår nivå. Efter en nervös väntan fick vi i alla fall plötsligt höra motorbuller trots våra tvivel om vädret som nu hade blivit avsevärt sämre. Helikoptern lyckades till slut landa med hjälp av våra utplacerade ryggsäckar, skidor och oss själva som riktmärken. Stor glädje, men strax innan så hade vi varit inställda på att fortsätta vår färd till den lägre upplockningsplatsen.

Efter en drygt 15 minuters flygtur var vi nere i civilisationen i Golden och kunde andas ut. Det kunde ju ha gått riktigt illa för oss om det dåliga vädret hade varit ihållande några dagar till! När vi steg ur Helikoptern sa piloten: ”It's really not normal with this type of weather this time of the year”. Senare fick vi också konfirmerat att vi hade handlat rätt däruppe i snöbivacken eftersom det dåliga vädret rapporterades ha fortsatt under ytterligare ett antal dagar. Två viktiga erfarenheter hade vi med oss i bagaget ner: undvik att bli beroende av helikopterhämtning i avlägsna fjällområden och prova noga bränslet till köket under realistiska förhållanden innan du ger dig av.

Tillbaka
till 4-02