Att åka skidor på Grönland är en naturlig del i utvecklandet av den ”Sjöalpinism” som påbörjades med den Sextant-tur till Lofoten med Sarah Belle, Stefan Palm och Kenneth Backström som jag tidigare redogjort för (se fjället nr. 2 1998).

Sedan Lofoten har vi gjort turer i olika konstellationer och på olika ställen, men nu kändes det som om det var dags igen för en upplevelse med hav och vatten. Kombinationen är i min mening oslagbar som naturupplevelse, skidåkningen oftast av acceptabel karaktär och hela övningen innebär oftast fler improvisationer än en vanlig veckotur, vilket alltid är kul och utmanande.

Lyckligt lottade som vi är kommer det propåer om lämpliga vårupplevelser av Stefan Palm, den internationella bergsguide och f.d. fjällklubbsmedlem som varit förutsättningen för att vi skrivbordsmänniskor skall kunna få möjlighet till upplevelser långt utöver det vanliga. Denna gång hade han också varit i kontakt med den erfarne logistikchefen för svensk polarforskning, Anders Bergwall som varit och rekognoserat på Grönland två år tidigare. Dessa två var våra guider. Att vi är någorlunda i form och framför allt tåliga psykiskt gör kanske att också vi får chansen före andra.

Kompetent grupp

Denna gång var vi ett större gäng än vanligt, 10 personer varav två medelålders par med var sin dotter i dryga 20 årsåldern, tre 30+ åringar med otrolig skidvana och i vissa fall under ”time out” från tuffa yuppiejobb och ytterligare en byråkrat med skidförflutet från Småland. En bra grupp att testa nya marker på. Efter flyg från Köpenhamn till Kangerlussuaq (Söndre Strömfjord) var de första två dagarnas mål att färdas till basen för inlandsisen, ungefär där Henrik Rynell och två andra startade sitt Guinessrekordförsök som de också klarade, deras färd tog 10 dagar. Vi skulle tälta där och därefter vandra genom myskoxland tillbaka till Kangerlussuaq. Inlandsisen var mäktig, hög, kalvande och hela tiden full av ljud. Myskoxarna var också i kalvningstider så vederbörlig respekt var påbjuden. Annars fanns enbart djurstigar, inga människor, vid utsikt, många olika fåglar hedfåglar blandat med havsdito, bland annat mycket alfågel i de små sjöarna. Olika sorters mossor och lavar, kartlav och bägarlav.

Inga eskimåer

Efter dessa två första dagar under vilka vi acklimatiserade oss till tidsskillnaden (fyra timmar) och ljuset (polcirkeln), flög vi med en Dash 7 till den lilla staden Mannitsoq (Sukkertuppen) som har 4000 innevånare. Där mötte Adam Lyberth som är lokal ”outfitter” och arbetar för Grönlandsturism. Han hittar i området som i sin egen ficka.

Adam hade varit orolig för våra matvanor så provianteringen tog lite tid, men var klar på någon timme varefter vi kunde ta Targa 35:an Ikkaartat till vår första bas Ikkamiut, en övergiven internatskola, bestående av en flick- och en pojksovsal, ett kök/matrum och en lektionssal. Mycket komfortabelt. Vatten hämtas i jokken som rinner ut i närheten. Havet utanför innehåller vikvalar, havsörn, tordmule, torsk, uer, krabbor och musslor så svälten är långt borta. Dessutom hade vi gasol och slapp vara eskimåer, det vill säga äta köttet rått (eskimå = människor som äter köttet rått). Bergen längs kusten går upp till 2500 m, så skidbestigningar kunde göras alla dagar. Med en mindre båt körde Adam oss över till Hamburgland för bestigningar där. Dock var vi tvungna att vända ena dagen eftersom lavinfaran var stor. Från topparna hade vi utsikt över flera fjordar och den fria västhorisonten.

Att vädret är dramatiskt i svenska fjällen och alperna är ingen nyhet men på Grönland svänger det än fortare. Stark vind och upprört hav kommer på några minuter så det gäller att ha alternativa vägar och en Adam som vet att något är på gång. Vi fick flytta utrustningen ett antal gånger både på grund av vädret men också för att båten inte hade möjlighet att komma till. Detta ledde till att vi blev kvar i Ikkamiut en extra dag. Vi hann dock med två skidbestigningar på Hamburgland och en ovanför Ikkamiut.

Den festmiddag man förberett i Kanganmiut, vår nästa anhalt, fick därför förskjutas en dag. Turligt nog har Grönland också lång pingst så den skola där vi skulle sova var stängd för pingstlov ytterligare en dag. Upprördheten var å andra sidan inte så stor eftersom man på Grönland sällan ger bättre tidsangivelser än på sin höjd en viss dag. Kanganmiut har ungefär 500 innevånare varav 100 är skolbarn. Sju personer arbetar med något som innebär att de kan få betalning utifrån. I övrigt går det runt.

Tryggad mathållning

När vi kom såg vi ett tiotal, vad som får betecknas som småbåtar, vara i färd med något: – valfångst sade Adam. Mycket riktigt, några timmar senare kom samma båtar in i en formation och mellan sig hade de en vikval som styckades på en mindre ö utanför samhället. Stor fest och saluter. Att mathållningen blev tryggad för samhället en god tid framöver gick det inte att ta miste på.

Annandag pingst firades högmässa med dop som vi fick vara med på. Den vackra träkyrkan var helt full och extrastolar hade satts in för oss. Släktingarna till dopbarnen Natalia och Anna-Maria var uppklädda till tänderna i traditionella kläder. En fin upplevelse för alla.

Efter högmässan gjorde vi en lång fiskebåtstur med fiskebåten Jakob Olsen in i Evighetsfjorden till platsen ”Juletre”, en gammal bosättningsplats där danskarna för 70 år sedan planterade en gran som nu är 1,5 m hög men lever. I övrigt såg vi inga träd, alltså svårt att elda och laga mat. Bosättningsplatsen har använts i 4000 år och gravar finns kvar. Några hundraåriga gravar innehöll fortfarande skelett efter flera barn som dött i en naturkatastrof. Händelsen beskrevs närmast som en klotblixt. Efter en snabb tältresning och förtäring av resterna från gårdagens middag gjorde vi en glaciärbestigning i kvällningen. Vi vände vid midnatt. Vägen upp till glaciären var nog det tuffaste på turen, skidorna på ryggsäcken, bäckövergång och därefter först en fin vandring på mossa och lavar, men sen en elak blockterräng som krävde sin man och kvinna. På återvägen fann vi ett bättre far, så vi återvände trötta in i tälten klockan två och sov sedan skönt länge.

Sköna ploppar

När vi äntligen vaknade var vädret strålande, så Adam tog oss med lillbåten tvärs över fjorden till basen av Cingarssuk, 2500 m, där vi gick till en förtopp på 1400m. Intressanta snöbryggor på glaciären gjorde att rep var påbjudet både upp och delvis ner. Dessförinnan hade vi en härlig skidåkning. Under återfärden över fjorden tog vi med oss några isblock som fallit ned från glaciären. De ploppar så skönt i drinken. Efter afterski i eftermiddagssolen gjordes barbeque på val på denna urgamla lägerplats. Mäktigt.

Dagen därpå var tänkt för ytterligare en lite högre topp men den regnade bort. Så småningom anträdde vi vår återfärd till Mannitsoq där översvämning och dimma gjorde att hemfärden blev ett dygn försenad. Men så är det på denna yttersta utpost för mänsklig civilisation och ytterligare en plats lämplig för sjöalpinism.

Min tro är att antalet som prövar på skidåkning här kommer att öka. Ambitionerna och den goda viljan finns hos lokalbefolkningen. Än så länge krävs nog dock både lokal hjälp och en vägvisare.

Värdefull resa

Och hur var skidåkningen? Är det värt besväret och pengarna att göra en sån här tur. Det sägs att svenskar aldrig svarar nej på en sådan fråga, det skulle innebära att man har fattat ett dåligt beslut. Men även om jag känner efter i alla delar inklusive magen så är svaret absolut ja! Naturupplevelsen går utanpå det jag har varit med om i Lyngen, Lofoten, Lappland, Narvikstrakten eller Alperna. Bergen är höga och mäktiga, avstånden är stora så utsikten är vid. Havet är underbart rent och som alltid vackert och omväxlande. Avsaknaden av träd gör att bara vinden och havet hörs och det ändrar sig hela tiden.

Den här tiden på året, månadsskiftet maj-juni, innebar all sorts snö, från genomsläpplig vårsnö över bristande skare och stenhårt packad närmast isig snö till perfekt lössnö på hård skare. Varje dag stötte vi på minst fyra olika sorters snö. Undra på att det på grönländska inte sägs finnas ett samlingsnamn för snö utan endast namn för de olika sorterna. Att snön börjar direkt efter tången och att middagsglaciärerna slutar i havet gör ju inte färden mindre spektakulär. Väg- och målvalet avgör ju sedan förstås hur högt och långt man går men vad vi kunde förstå finns det mycket att välja på. Våra nerfarter liknade dem i Lyngen eller Lofoten utan träd längst ner. Vädret växlar som sagt fort, så alla kläder användes, men något bad, vare sig frivilligt eller ofrivilligt från de medförda kajakerna gjordes inte i det tvågradiga vattnet.

Tillbaka
till 4-02