Finn Malmgren, meteorolog och polarforskare, var assistent till Manne Hofling 1916-1917 vid Axel Hambergs observatorium på Pårtetjåkkå, där de gjorde väderobservationer en gång i timmen dygnet runt. Se flera tidigare artiklar i fjället. Efter Hoflings tragiska död fungerade Malmgren som observator ytterligare ett år. Julhelgen 1917 bjöds Malmgren och assistenten Bertil Viberg på ett synnerligen dåligt väder. Julberättelsen är skriven av Finn Malmgren och hämtad från en biografi över honom, som författats av Paul Wetterfors. Dessvärre fick också Finn Malmgrens liv ett tragiskt slut tio år senare, då han omkom under Umberto Nobiles Italia-expedition till Nordpolen.

Håkan Hultberg

Jul i Sveriges högst belägna bostad

Vädret hade de närmast föregående dagarna varit mindre gott. Det var tråkigt, för det hade medfört att vår hantlangare ej kunnat ta sig upp till observatoriet med den efterlängtade julposten eller med något nytt i proviantväg. Det senare var nästan det värsta, ty under hela sista veckan hade vi levat uteslutande av korngryn och gula ärter, och nu voro vi trötta på denna kost. Vi drömde om bröd, smör, kaffe och socker.

Kanske lappen i alla fall skulle kunna ta sig upp på själva julaftonen! Visserligen blåste det rätt starkt klockan 3 på morgonen då jag väckte Wiberg och presenterade hans frukostkaffe, kokt på rostade korngryn och en slick kall gröt. Men vi tröstade oss med att vindstyrkan hade avtagit under de sista fyra timmarna, så det var med gott mod som jag kröp ned i sovsäcken och överlämnade vakthållningen åt Wiberg. (Vi hade vardera tolv timmars tjänstgöring då observationer togos varje timme under hela dygnet.)

Jag väcktes vid 11-tiden av kamraten. Han behövde inte omtala den sorgliga nyheten. Jag hörde med en gång att det blåste full storm ute. Omöjligt för lappen att ta sig upp! Vi åto en vemodig frukost: korngrynsgröt och kornkaffe. Ärterna, som vi båda två tyckte bättre om, hade vi beslutat spara till middagen. Dock, efter frukost kom Wiberg med en fruktansvärd nyhet. Vi hade ingen möjlighet att koka mera mat, då vårt sista fotogenkök hade blivit täppt - dött sotdöden, som vi brukade kalla det. De andra köken voro täppta förut. I vanliga fall klarades en dylik åkomma hos ett kök mycket lätt genom att sticka ned en särskilt konstruerad nål i brännarhålet. Men nu hade vi inga sådana nålar kvar. De hörde till de saker som lappen först och främst skulle ta med sig då han kom upp med nästa börda.

Vårt försök att koka ärtorna över vanlig fotogenlampa misslyckades snöpligt och ved fanns ej på platsen. Hela hyddan uppvärmdes av fotogenlampor som brunno natt och dag.

Allt såg hopplöst ut men då fick Wiberg en idé. Ur verktygsskåpet tog han fram en stor blåslampa som tändes och riktades mot kastrullen med ärtorna. Vattnet kokade upp på ett ögonblick. Enda obehaget var att kokningen blev för häftig. Vi måste skjuta in en järnplåt mellan blåslampan och kastrullen för att få ärterna att stanna kvar.

Under dessa kokningsexperiment fortsatte stormen att öka. Vid 4-tiden på eftermiddagen blåste det full orkan, så till och med Wiberg som annars är det lugnaste jag vet, började se nervös ut. Precis 4 avlägsnade han sig, som jag trodde, för att ta en observation. Men han dröjde. Orolig tog jag en elektrisk lykta och öppnade ytterdörren för att spana efter honom. Utanför hindrade drivsnön mig att se mer än några få meter framåt men jag tyckte mig i alla fall se ett ljus glimma borta vid termometerburen. Jag kröp dit - det var omöjligt att gå upprätt längre - upptäckte Wiberg ligga och trycka på marken. Med ena handen höll han sig kvar i ett av burbenen och med den andra grävde han i snön. När jag kom fram hade han just lyckats gräva upp en stor linnepåse, som han kramp-aktigt höll i ena handen. Orkanen hindrade oss att skrika till varandra men efter en kraftig ansträngning lyckades vi klara återtåget och krypa tillbaka till hyddan, medförande linnepåsen. Och se, inne i den befann sig en stor, fix och färdig julskinka.

Det var vår godhjärtade chef, som sänt oss skinkan som julgåva, och Wiberg hade tagit emot den en morgon då jag sov. Full av godhet hade han gömt den i en snödriva för att överraska på julaftonen. Jag kan efteråt förstå Wibergs oro, då stormen satte in och hotade skinkan på flykten. Lyckligtvis fanns skatten kvar, då han kom för att hämta den. Det blev den mest strålande julafton två glada Uppsalastudenter någonsin ha firat. Skinka, ärter och ett överflöd av gott humör.

Att halva ytterdörren blåste bort, att snön virvlade in i köket så pass, att vi nästa dag måste gå och stöta med en lång käpp för att få tag i grytorna - det gjorde ingenting.

Tillbaka
till 4-01