Gunnar Ljungstrand, som var klubbmedlem sedan 1996, omkom i en glaciärolycka i Norge den 27 juni i år. Han hade dessförinnan skickat den här artikeln och bilderna till fjället. Gunnar var en fjällvan person och hade genomfört många vandringar i mer än tjugo år. Hans tidiga fjällintresse spred sig snabbt till att speciellt omfatta glaciärerna, som blev höjdpunkterna på senare turer. Han valdes in i Fjällklubben och fick två artiklar förutom denna publicerade i fjället, senast i nr 2/00 då han beskrev en tur till Turkiet för att uppleva den totala solförmörkelsen. På sistone ägnade han stor möda åt att skapa en omfattande webbplats om Skandinaviens jöklar (glacierglen.dhs.org). Gunnar kände till fjällens risker, i synnerhet dem som är förknippade med glaciärer, men han bedömde dem ändå som fullt acceptabla för allt ytterligare gott som han därigenom fick möjligheten att uppleva. Han blev 34 år.

Brodern David

I Svartisens skugga

Av Gunnar Ljungstrand

I mitten av Nordlands fylke i Norge ligger den stora dubbla platåglaciären Svartisen. På dess västsida, vid Holandsfjorden, kommer varje år tusentals turister till den stora och mäktiga utlöparen Engabreen, en del från kryssningsfartyg som kastar ankar i fjorden utanför. Alldeles intill denna turistmagnet, bara några kilometer längre västerut, finns emellertid ett med tanke på läget förvånansvärt okänt norskt smultronställe: Fonndalen med sin egen glaciär, den vilda Fonndalsbreen.

Det enklaste sättet att ta sig dit är att ta färjan från Holand över till Engen på sydsidan av fjorden. Därifrån följer man en stor stig längs fjorden, först söderut, sedan västerut. Efter drygt två kilometer tvärar man över ett grustag och sedan ger man sig upp i dalen. Det går att ta sig upp och ned på en halv dag, men en heldag rekommenderas absolut. Terrängen är mestadels enkel, men viss lätt klättring krävs på ett ställe vid en kant i dalgången.

Kulturhus

I slutet av grustaget leder en brant grusväg upp från fjordstranden till den gamla gården Fonndalen, som ligger på toppen av en enorm moränrygg. Det finns inte ett enda moln på himlen och vi blir rätt svettiga i det gassande solskenet. Vid krönet passerar vägen mellan de båda boningshusen nästan som i en portal. Det vita huset på högra sidan är från 1873, men det gula med gräs på taket till vänster byggdes omkring 1670!

Vi går mellan fält och ängar medan vägen sakta övergår i ett traktorspår och plötsligt kommer vi in i skogen, en tät, mörk massa av granar. Den är inte naturlig, utan planterades här för länge sedan för att få timmer. Här är det kyligare i den djupa skuggan och helt tyst. Snart upphör dock granarna och spåret fortsätter i en ljus, solig björkskog med många surrande in-sekter, men mirakulöst nog inga stickande eller bitande. Det finns en del rönn bland björkarna också.

Efter en dryg kilometer har traktorspåret övergått i en ganska otydlig stig. Vi korsar några små bäckar och de steniga spåren efter ett par slamströmmar. Stigen försvinner vid ett litet kärr just innan den yttersta ändmoränen, men vi behöver den egentligen inte - vi kan se vart vi skall och terrängen är inte speciellt svår. Moränen är en tjugo meter hög vall av stora stenblock och markerar glaciärens yttersta läge under vad som kallas den Lilla Istiden omkring 1750. Mellan stenblocken växer det dock tät vegetation numera: Vi är ännu inte mer än 110 meter över havet.

Efter att ha passerat moränryggen och några fler ryggar längre in, vandrar vi över en mer öppen, sluttande hed med bara några enstaka små björkar. Sedan måste vi ta oss genom ett bestånd med tät, snårig björkskog innan vi kommer ut intill bäcken, precis under klipporna. Här kommer vi in på stigen igen också. På detta ställe är det en brant avsats i dalen med enbart kala klipphällar, litet lös sten och vegetation, exempelvis en del fjällbrud i skrevorna. Men klippan är fast och friktionen god - vi har inga problem att ta oss upp. I den brantaste delen finns det en förankrad stålvajer, som vi använder för säkerhets skull.

När vi kommer upp över kanten hälsas vi av ett panorama. Bara femtio meter framför oss glittrar den lilla sjön Fonndalsvatnet i solskenet. Upp till vänster sticker en mycket vass dubbel-topp upp, och till höger kastar en rad taggiga toppar skarpa skuggor. Rakt fram, bortom sjön, hänger glaciären Fonndalsbreen med sitt väldiga, vilda isfall, som matar en starkt uppsprucken, avancerande tunga med is. När vi vänder oss om, ser vi nedre Fonndalen med dess skog och gläntor och bortom den fjorden. Men alldeles intill oss finns det ännu en fantastisk sak.

Smal kanjon

Bäcken från sjön rinner ut genom klippkanten i en otrolig klyfta. Vattnet strömmar ned i det dunkla djupet i en kaskad direkt från sjön i en serie små vattenfall. Kanjonen måste vara mellan trettio och fyrtio meter djup därnere, men är bara en till två meter bred! På många ställen skulle man antagligen lätt kunna hoppa tvärs över de polerade granitsidorna.

Vi fortsätter upp längs med sjön, vars strand är täckt av runda stenar och vandrar sedan upp för en andra klippsluttning mot istungan, som inte alls är så brant som den förra. Nu finns det bara några få växter i sprickor här och där, bortsett från vidsträckta matt-or av en slags oerhört intensivt grön mossa, som växer på klipphällarna och i sanden mellan dem. Det är inte lika varmt nu, eftersom den kalla glaciärvinden som blåser ned mot oss från isen kyler. Vi passerar flera små dammar av blågrönt vatten med små forsar och vattenfall emellan, innan vi till slut kommer fram till isfronten, som ligger ungefär 265 meter över havet.

God is

Det är inte svårt att se att denna glaciär håller på att rycka fram: Den starkt uppspruckna fronten höjer sig nästan lodrätt tjugo meter ovanför oss och har skjutit en rygg av block, stenar och grus framför sig. Överallt droppar det vatten från den intensivt blåa isen, och en bäck med ogenomskinligt grått vatten strömmar fram under den. Jag hugger loss lite is med min isyxa och vi smakar på den. Iskristallerna är verkligen mycket stora - upp till en decimeter, fullständigt genomskinliga, och mycket hårda - mycket olika den is man gör hemma i frysen. Den smakar oerhört gott.

Vi går en liten bit uppför raskonen på sidan av glaciärtungan, men inte långt. Själva dess existens talar om att här går islaviner ned ofta. Materialet liknar gammal snö, men är i själva verket pulveriserad glaciäris. Här och där ligger större och mindre stycken av intakt is inbäddade i mellanmassan också. Medan vi är uppe vid glaciären går två små islaviner (kanske 10-50 ton) uppe i isfallet, hundratals meter ovanför, men de stannar långt innan de når oss.

Nu har det blivit sent på eftermid-dagen och solen försvinner bakom bergen på dalens västsida. Det blir snabbt mycket kallare när skuggan når oss. Vi klättrar upp lite längre i snön för att få tillbaka solskenet, men vänder snart med saknad om och börjar vandringen tillbaka från denna underbara, fantastiska, och ändå så okända plats.

Tillbaka
till 4-01