Känna sin kropp

Av Anders Villumsen

Många är vi som någon gång "gått i väggen". Man känner sig ganska OK, men plötsligt vägrar kroppen lyda order från hjärnan.

Nu gör ju inte det så mycket om det sker i elljusspåret hemmavid. Man lufsar hemåt i sakta mak och rår om sig själv i stugvärmen med ett lite stukat självförtroende. Om det däremot sker långt från allfarväg och i mindre bekväm väderlek, är det en helt annan sak. Bo Petterssons artikel i fjället 2/99 väcker många tankar om hur man inte känner igen de tidiga symptomen, utan plötsligt hamnar i ett slags apatiskt tillstånd där man utsätter sig för onödiga faror.

Flera signaler

Dock går det inte så fort från normaltillstånd till farlig vätskebrist och lågt blodsocker. Kroppen ger en hel del varningssignaler på vägen. De tidigaste symptomen - dåligt humör och att tankarna svänger än hit, än dit - är svårast att märka själv. Den kompis man går och pratar med märker det antagligen först.

Sedan kommer muskeltrötthet, huvudvärk och frossa. Under denna fas har jag märkt ett intressant psykologiskt fenomen: "Usch vad jag hatar det här. Nu ska jag bara komma fram och inte stanna för något!" vilket verkligen kan vara riskabelt. Detta hände min fru i Stabbursdalen sommaren 1996, då mygg och stark sol blev i mesta laget. Då gäller det att någon säger: "Stanna! Vila, ät och drick!" Frånvaron av en varnande kompis har nog orsakat att en och annan ensamvandrare gått bort sig.

I tredje stadiet känns hjärnan som gelé: man måste tänka utförligt på självklarheter. Finmotoriken försämras drastiskt: man fumlar med saker som man annars gör på ett kick. Yrsel är också vanligt och man blir trött och vill bara sätta sig ner och vila.

I det sista stadiet kommer apati: man struntar i allting och vill bara sova. Total likgiltighet för allt. När min mor fick möjlighet att följa med en rajd på sextiotalet, hittade gruppen i ett tält två engelsmän, som inte hade ätit eller druckit på flera dagar, då de trott sig kunna leva på vad fjället gav. De var så apatiska att de inte brydde sig om mat som räcktes fram till dem. Inte förrän samen som ledde rajden låtsades hota med kniv och pressa in torkat kött mellan läpparna på dem, började de tugga och så småningom kvickna till.

Träna varseblivning

Tecknen är som nämnts inte alltid lätta att känna igen. Om man för första gången märker dem i ett utsatt läge och inte kopplar dem till orsakerna, kan det vara försent. För ett antal år sedan tränade jag mig själv att känna igen de tidiga symptomen, givetvis utan att hamna i total apati. Det gick till på följande sätt:

Uppstigning och packande av ryggsäck för dagstur med brasa, stekt fläsk och te, det vill säga mat som inte kan ätas direkt utan kräver en del arbete innan. Termos och färdiga smörgåsar är bannlysta. Ät ingen frukost, men drick lite vatten innan start. Ta en skidtur i närmaste skog på några kilometer i ospårad terräng. Njut och var glad.

Framåt lunchtid börjar man söka en lägerplats. Om man vill ha hård träning letar man efter en snödjup och vindstilla plats mellan höga granar, gärna med bara surved i omnejden. Då får man jobba hårt för att inte elden skall kvävas i gropen och hjärnan hinner bli bra seg innan man får någon mat. Ett lättare alternativ är att välja ett vindskydd med färdighuggen ved, som finns nära de flesta tätorter numera. Bor man på landet får man väl slå läger på vedbacken. Under mina försök var jag aldrig mer än några kilometer hemifrån, och jag hade alltid några snabba kolhydrater till hands för att komma igång på, om det blev för segt. Tala givetvis om för någon vart du far och vad du tänker göra. Vissa säkerhetsaspekter struntade jag tyvärr i, i ungdomlig dumhet. Jag gick ensam, men om man är två eller tre ökar ju säkerheten, samtidigt som man lär sig se symptom hos andra. I dag är ju mobiltelefon var mans egendom och kan vara bra att ha med. Om man vill träna på utrustning för fjäll, tar man givetvis Trangian med sig och hittar en vindpinad kulle att slå läger på.

Självinsikt

Dessa träningar har givit mig en självinsikt i hur jag fungerar när blodsocker och vätskebalans sjunker, och kunskap att åtgärda problemen i tid. Utan denna kunskap skulle jag inte våga gå ensamturer i skogslandet, eller ta på mig ansvaret att leda nybörjare ut i vildmarken.

Slutligen vill jag säga: Testa din förmåga och spräng gränser under säkra förhållanden hemmavid, men gå på säkra kort, med marginal, i fjällen. En fjälltur skall vara utvilande för kropp och själ, inget helvete man skryter om att ha överlevt när man kommer hem.

Tillbaka
till 3-99