"K-känns det bra?" ropade min kamrat PM till mig och Hans-Erik från en annan punkt ett tjugotal meter längre bort. Trots att han stod i det närmaste upprätt, var både händer och fötter begravda i snöväggen. Lullihavagge låg oroväckande långt under mig. Men var det verkligen slumpen som fört mig dit?

En fjälltur föds

En av många lustiga saker med fjällvandrandet är hur en tur ofta leder till en annan. Jag vandrade Padjelantaleden 1986. Mitt i de böljande mjuka fjällens skönhet attraherade Sareks skarpa kammar min fantasi. Jag försökte nå dit fyra år senare, men strandade då på Kåbrek med en hälseneinflammation, knappt en kilometer från nationalparksgränsen! Men jag såg Luottolako - och hon lockade. Två år senare var jag tillbaka. Hela Sarek korsades, men någon Luottolako blev det inte den gången, däremot ett grått, blåsigt och regnigt Lullihavagge och ett svart, stormigt och forsande Kåtokvagge.

Upplevelserna från slutet av den turen var milt uttryckt molnhöljda och mycket stod kvar att upptäcka. I dessa två turer föddes idén om kombinationen Lullihavagge - Luottolako. Den innehåller dock ett irriterande moment: en brant nedstigning i Nåitevagge eller ett snubblande i nordvästbranterna av Lullihavagge. Förra året kom jag på ett sätt att lösa problemet genom att bestiga toppen 1544 sydost om Nåitevagge och sedan gå ner i Lullihavagge på snöfältet i den gamla glaciärnischen öster om toppen. Ett litet parti av täta ekvidistanskurvor var det enda som kunde ställa till problem.

Förberedelserna tillhör så att säga konceptet. Redan på väg hem från en tur, nöjd och glad, sitter man på tåget och funderar på nästa. En väl planerad tur kan väl inte misslyckas?

Sugande stigning

Stigningen från Njåtjosvagge upp på Luottolako är ganska krävande med 450 höjdmeter i ett enda brant svep och sedan ytterligare 150 höjdmeter, om än något flackare. Ju högre upp vi kom, desto klarare stod det för oss att vi var lite väl tidigt ute på säsongen. Uppe på högslätten var det fortfarande vinter. Strax söder om Palkatjaure hittade vi en fläck barmark. Vilan kändes välförtjänt. Vi åt våra makaroner och Hans-Erik passade på att torka sina blöta kläder. Det var varmt och skönt i en underbar miljö. Saitaris Toblerone-topp i öster och Luottolakos marängsviss i väster.

Tiden gick och vi satt och njöt, blickande mot topp 1544, som verkade nära, och på andra sidan låg Lullihavagge. Det kändes som om det bara var ett sista eftermiddagsryck som väntade. När jag rotade runt i packningen såg jag mina röda snödamasker, men inte skulle väl de behövas? Snön hade varit fast och fin på vägen upp. Vi lämnade barmarken.

Cirka hundra meter ut på snöfältet förvandlades det till ett snöhelvete. Med all önskvärd tydlighet stod det nu klart att vi var för tidigt ute. Vi tittade på varandra där vi stod nedsjunkna till låren i den blöta snön. Skulle vi vända åter till Njåtjosvagge? Den kändes inte särskilt lockande. Vi ville se nya dalar och dessutom skulle vi prova en ny väg in i Lullihavagge. Erik Geijers slutord i dikten På nyårsdagen 1838 ekade i mina öron: "Framåt! - så är hans ödes bud..."

Pulsningen

Steg för steg banade vi oss de fyra kilometrarna mot barmarken på sluttningen till topp 1544. Palkatjaure och de andra sjöarna syntes knappt, frånsett ett gråblått slask lite här och var, men gena över sjön vågade vi inte. Troligen var det dagens enda kloka beslut. Tidigare på dagen hade vi vadat på ett alltför strömt och djupt ställe över Luottojåkkå, där Hans-Erik hade dragits med ett tiotal meter i forsen innan han fastnade på några grenar.

När vi tog de sista stegen upp på 1544:an, Lullihatjåkkås nordligaste förtopp, var krafterna slut. Två dagars chokladblandning gick åt på toppen. Blodsockret åkte upp på en rimlig nivå, men ska jag vara ärlig minns jag inte så mycket av stunden däruppe. Fin utsikt, javisst, men klockan började bli ganska mycket och lite lägerliv skulle sitta fint. Ner till den gamla glaciärnischen och sedan ner i Lullihavagge för ett välförtjänt mål mat, några droppar punsch, ett jåkkbad och sömn.

Färden gick till en början i väldig fart. Jag hade min vandringsstav och kunde glida ner på hälarna. PM skuttade ner för sluttningen med sjumilakliv. Men hur gick det egentligen för Hans-Erik? På bara ett par hundra meter var han betänkligt efter. Ett lätt haltande skvallrade om att hans ofrivilliga bad på morgonen hade satt sina spår, i fot och höft visade det sig senare.

Lutande snöfält

Nu såg vi äntligen Lullihavagge. Då började en kort diskussion: "Det var värst vad långt ned det var till botten! Är det inte hemskt stenigt där nere?" Mer behövde vi inte säga. Alla förstod att det som väntade var en lång marsch till bättre tältmarker. Men de var helt säkert det minst akuta problemet. Snöfältet vi stod i hade en lutning som blev allt värre, och det gick bara att se snön några meter framför sig. Det var omöjligt att avgöra om det slutade i ett överhäng eller om sluttningen bara fortsatte.

Året innan hade jag och Hans-Erik varit med om samma sak i Norge. Vi tog en annan väg den gången och hade från dalbottnen kunnat konstatera att ett rejält överhäng hade väntat oss om vi tagit några steg till. Nu var förutsättningarna annorlunda: ner ville vi inte! Snöfältets norra del som gick långt ner i Lullihavagge planade uppenbart ut och hade varit en säker väg, men vi var trötta och ville inte förlora höjd. Mellan 150 och 200 höjdmeter ner och sedan upp igen, plus en kilometers extra vandring, avskräckte.

Svindel

PM tog de första stegen österut. Än så länge såg det inte så brant ut. PM först, Hans-Erik efter och sist jag. Till saken hör att jag lider av svindel och tycker att balkonger från tredje våningen är obehagliga. Nu var det 150 meter ner till någon form av utplaning. "Andas lugnt, slappna av, ta ett steg i taget, folk har gjort värre saker än så här", löd min inre övertalning. Knäna darrade så fort jag stod still för att slappna av. "Nej nu vänder jag!" tänkte jag, men då kom jag på att det skulle vara ett mycket farligare projekt att vända på en femöring, med en gyrosäck som bara skapar obalans, än att fortsätta.

I detta läge ropade PM, med lätt darrning på rösten: "K-känns det bra?" Nu stod han och sparkade ut steg i snön och stödde sig med händerna i snön. Hans-Erik stod med händer och armarna upp till armbågarna begravda i snön. Det hade blivit brantare.

Inte fan kändes det bra men vad skulle jag göra? 150 meter skräckfärd avklarad och 150 kvar. Återigen kom Geijers dikt i mitt huvud: "Stjärnvalvet över honom lågar, nedanför brusar hemskt hans grav."

Ingen slump

Nu fanns ingen återvändo. Låt mig stanna upp i historien: Var det slumpen som fört oss hit? Jag har redan berättat hur gamla turer skapat den tur som nu var under genomförande. Den obehagliga situationen berodde snarast på en mängd felaktiga beslut, lathet till följd av trötthet och en fixering att hålla fast vid färdplanen. Slumpen hade inget med situationen att göra!

Min stora trygghet och glädje i sluttningen var min vandringsstav. Jag höll den som en lindansare brukar hålla sin balansstav och redo att stoppa änden i snön om jag skulle falla. Ned med spetsen i midjehöjd och bromsa! När jag äntligen nådde terra firma såg jag hur Hans-Erik frenetiskt försökte blåsa liv i sina snökylda fingrar. Vi tittade på varandra, pustade ut och jag undrar om vi inte stämde upp ett och annat nervöst skratt också.

Var skulle vi nu finna en tältplats? Inget så långt ögat nådde och vad jag mindes av Lullihavagges södra delar så fanns det mest sten och snö. Kunde jag inte tänkt på det tidigare? Det enda jag kom på var ett tips vi fått av en kille på tåget upp. Nära Pårteglaciärens fot skulle det finnas ett par fina gräsplättar. "Bästa tältplatsen i Sarek!" sade han. All tillgänglig choklad var slut och blodsockret började åter sjunka.

Midnattsvandring

Ännu ett resultat av ett ogenomtänkt beslut blev uppenbart. För nu väntade sju dryga kilometers vandring. Det tysta sällskapet vandrade vidare i en midnattssolsupplyst fjällvärd.

Var dagen värd alla besvär? Var den värd ofrivilliga dopp, en skadad ankel, sträckt ljumske, utpumpade lårmuskler, svindel, skavsår och infanterield? Javisst var den det. Det var en av mina mest "maxade" dagar i fjällen. Ingen kom till skada som tur var. Upplevelserna övervägde smärtan och tröttheten. Detta är helt säkert ett ganska vanligt sätt att resonera bland fjällvandrare, inte bara bland unga män utan mer allmänt. Man närmar sig gränsen för vad man klarar, livet känns påtagligt och upplevelsen blir starkare. I de fall där man ställs inför risker i fjällen, och det gör man förr eller senare, så får man göra en riskkalkyl. I den kalkylen handlar det inte så mycket om hur stora de objektiva riskerna är, utan snarare hur riskerna uppfattas av de berörda. Det branta snöfältet hade säkert betraktats som riskfritt av en rutinerad bergsklättrare, men för en person med svindel blir farorna större. Man spänner sig, rör sig klumpigt och vill det sig riktigt illa så kan man låsa sig eller falla.

I en grupp får den med lägst tröskel avgöra. Vill man göra det extrema eller farliga får man söka sin likar. Tröttheten, som låg bakom många av de felaktiga besluten, var i mitt fall en tillgång. Jag var tillräckligt bedövad för att min svindel inte skulle få fritt spelrum.

När jag drog igen blixtlåset i tältet den natten såg jag mina röda damasker sticka fram under packningen. "I alla fall något i planeringen gick rätt", tänkte jag innan jag kröp ner i säcken och somnade.

Tillbaka
till 3-99