När man bor i Kiruna känns det nästan fel att åka söderut för att fjällvandra. Våra fjäll här uppe är härliga, spännande och blir aldrig färdigupptäckta hur mycket man än försöker utforska dem. Men nya intryck behövs alltid.

Padjelanta har länge haft en speciell dragningskraft på mig. Mycket har jag hört berättas, mycket har jag läst om det. Sommaren 1997 kom jag till sist dit. Det var precis så vackert, så annorlunda, så färgskiftande som jag hoppats. Det kan vara farligt med stora förväntningar, men här blev de infriade.

I fjärran lyser Sareks alla skarpa toppar. Färgspelet över Virihaure och Vastenjaure skiftar ständigt. Marken är lättgången. Fjällets alla blommor tävlar om utrymme. Kung Karls spira med sina vackra bladrosetter och stora blommor kantar stigarna. Sommarvärmen gör livet lätt.

Det är en speciell tjusning att klättra barfota på sluttningarna. Känslan blir intensivare när man även med tårna kan uppleva klippornas sprickor och markens mossa och kvistar. Det finns inga glasbitar, ingenting att vara rätt för. En fuktig hjortronmyr känns bäst utan skor.

I Padjelanta ligger metropolen Staloluokta, som förutom en utmärkt turiststation med bastu också har ett levande sameviste. Kanske har man hållit kvar sina gamla seder längre än i samebyarna i Kirunatrakten, därför att man inte fått lov att bygga hus här i nationalparken förrän ganska sent. Nu får jag se hur man bakar glödkakor på stenhäll över öppen eld, något som man slutat med uppe i norr för ganska länge sedan. Torvkåtorna är inte bara bagarstugor utan har också andra funktioner.

En ypperlig guide till det gamla samelivet finner jag i amerikanen och antropologen Hugh Beachs bok Gäst hos Samerna. Den är snart tjugo år gammal men skriven på ett ovanligt medryckande sätt. En man som levt med samerna ett antal år, som beundrat dem, sliter med dem, tycker om dem och som samtidigt kan se deras liv utifrån, ger läsaren svar på frågor som en renskötare kanske aldrig funderat över och alltså aldrig skulle skriva om. Jag får många härliga aha-upplevelser. Boken finns i bokhyllan på Staloluokta turiststation. Har man inte bråttom kan man som jag hinna läsa den på plats.

Ett problem var en grupp utlänningar som köpt en paketresa till de svenska fjällen. När vädret inte lämpade sig för den tältning som planerats, blev det svårigheter då de fyrtio turisterna invaderade stugor och toaletter. De hade ju betalt allt för resan där hemma och ville inte betala med. Deras guide ansvarade inte för extrakostnader och betalade inte han heller. I stället var det stugvärdar och övriga gäster som blev lidande. Vi såg dessa vandrare bara på avstånd, men hörde desto mer talas om dem. Vi vill ju att turisterna skall bli fler, men hur tacklar vi sådana här problem i framtiden, när turistströmmen förhoppningsvis ökar? De här vandrarna liksom deras ledare var tydligen ovana vid friluftsliv. Mer information utomlands behövs, det är tydligt.

Från Padjelanta kan man vandra i flera riktningar. Turen till f d gruvsamhället Sulitelma nere i Norge bjuder på skönhet i stora kvantiteter. Claes Grundsten, som inte brukar slösa med superlativer, beskriver i Vandra Kungsleden 2 landskapet kring Sårjåsjaure som "extraordinärt vackert". Konsul Perssons lilla stuga vid denna sjö ligger som ett trygghetsankare vid vattenfallet. Det känns nästan som om man måste hålla sig i väggarna för att inte sugas med av vattnet. Mindre än detta kan nog inte en tvårumsstuga bli. Den tillhör STF till skillnad från grannstugan som är Domänverkets. När gästerna blir för många flyttar stugvärden Leif ut i sitt tält.

På kartan heter stugan Sårjåsjaurestugan och var en av Dag Hammarskjölds baser i fjällvärlden (se fjället 4/95). Han skriver i sin bok Från Sarek till Haväng: "Från den långa sandstranden utanför dörren har man en befriande utsikt över sjön mot de isiga fjällen i väster. Men bordet står inge dukat."

Nere i byn Sulitelma stötte vi ihop med ett helsingborgspar som reste i konsul Perssons spår. Denne man, som gett namn åt stugan, var den som startade gruvdriften i Sulitelma i slutet av 1800-talet. Han var från Helsingborg och detta kan ju få vem som helst att börja fundera över vad som fick honom att starta en så omfattande verksamhet mitt i ett främmande lands vildmark. På den tiden fanns ju varken väg eller järnväg. Konsul Perssons dotter, som var läkare i Helsingborg, lät uppföra stugan 1922 till minne av fadern.

Man bör aldrig klassificera upplevelser eller utsikter, men stigen längs Sårjåsjaure är något av det mest perfekta jag upplevt i fjällsammanhang. Solen strålar, stigen ringlar sig slät och fin, vid sidan växer blommor av otaliga slag. Färgerna skiftar, snöfläckarna på norra sidan speglar sig i vattnet, isflak flyter omkring. Dagen är lång, ryggsäcken är lätt. På gnistrande vita snöfält njuter en renflock av myggfriheten.

Några har tipsat oss om att det finns en snöbrygga över jokken, som man annars vadar nära sjön. Jag tycker det är bättre att gå lite längre men torrskodd och med viss övertalning får jag min vilja igenom. Men det fanns nog dagen innan som den bryggan fanns, för nu är den borta. Det bör väl finnas någon annan lite högre upp! Det går uppför och uppför utan en enda möjlighet att ta sig över det forsande vattnet. Då tar nyfikenheten över. Dessutom är det ju alltid rysligt tråkigt att vända. Till slut har vi kommit flera kilometer in och upp i dalen. Där ligger den, som blev turens höjdpunkt. Suliskongen i sin majestätiska skönhet tar emot utan ett moln på kronan. Runt omkring vitskimrande glaciärer och småsjöar. Det är svårt att slita sig från en sådan plats, men någon brådska existerar inte.

På norska sidan ligger övre Sorjusjaure, kallare, kargare, till hälften istäckt. Stugorna vid sydänden är precis lika vackra, välskötta och lyxiga som andra norska fjällstugor jag bott i. Även här finns allt: rödrutiga handdukar, äggkoppar, snapsglas, plus naturligtvis det riktigt nödvändiga, till och med belysning kan man få om man behöver. Stugorna sköts till stor del ideellt men hur norrmännen kan få det att gå ihop ekonomiskt, när avgifterna är bara hälften av de svenska priserna, har jag alltid undrat över.

Den sista etappen blir en ren transportsträcka i typiskt norskväder ner mot Sulitelma, till hälften en spökstad. Såren efter de nedlagda gruvorna kommer att förfula naturen under lång tid.

Med på turen var Erika Juhl, tysk konstnärinna, som känner de svenska fjällen bättre än de flesta svenskar. Det finns knappast en stuga eller dal hon inte besökt eller vandrat igenom, inte ett sameviste där hon inte är välkommen. En bättre guide kunde jag inte haft på denna min första tur i Padjelanta.

Tillbaka
till 3-98