Orkan över Pårte

Av HÅKAN HULTBERG

Den 25 september 1997 var det åttio år sedan observatorn Manne Hofling omkom under en provianteringstur från Axel Hambergs observatorium på Pårtetjåkkå. Vad som hände Hofling förblir ett olöst mysterium. Trots noggranna efterspaningar har hans kvarlevor aldrig återfunnits. Visst ser det gemytligt ut, ja till och med riktigt hemtrevligt i Pårtefjällets observatorium med Manne Hofling fotograferad av Axel Hamberg någon gång 1916 eller 1917. Kanske togs den här bilden i slutet av augusti 1916 då han besökte observatoriet under några dagar.

Assistent

Manne Hofling hette egentligen Per Johan Emanuel Hofling och kom från Brunflo församling utanför Östersund. Han studerade naturvetenskap i Uppsala med ämnen som botanik, zoologi, geologi och geografi i sin fil.mag.-examen. Den avlade han året innan han tillträdde sin tjänst hos Axel Hamberg som assistent vid Pårteobservatoriet den 1 juli 1916. Han blev samma månad 28 år.

Manne beskrivs som en rätt anspråkslös men hjärteglad ung man med stort ordningssinne, vilket bidrog till att göra observatoriet så hemtrevligt som möjligt. Under svåra förhållanden bevarade han alltid sitt mod och förlorade aldrig sitt goda humör. Under 1916-17 hette den erfarnare observatorn Oskar Edlund, också han fil.mag.

Förnödenheter till observatoriet transporterades med hjälp av hantlangare, vilka bar bränsle, mat och post från Kvikkjokk via observatoriet i Pårek till Pårtetjåkkå-hyddan, som ligger på 1830 meters höjd. Det var inte alltid detta fungerade, dels på grund av bärarna som ibland kunde utebli, dels på grund av brinnande världskrig. Bränsle och mat var svårt att få tag i vid den här tiden. Förutom dessa svårigheter hade man ibland mycket besvärligt väder, något som man naturligtvis måste förvänta sig på ett så utsatt ställe.

Februariorkan

Det hade inte saknats svåra förhållanden tidigare. Orkanen, som drabbade norra Lapplandsfjällen den 14 februari 1917, var ett av de värre ovädren som förekommit i Sverige. Det var ett intensivt lågtryck som passerade över norra Skandinavien. Klockan åtta på morgonen uppmättes en vindhastighet på 32 m/s. Strax därefter blåste vindmätarens skålkors bort. Manne lyckades rädda flera meteorologiska instrument under stor livsfara då han begav sig ut i orkanen. Han kastades i marken men trots skadad höft kunde han krypa.

Vid niotiden blåste ett fönster bort och det var nära att hela väggen hade blåst sönder. Hofling har uppskattat vindhastigheten till cirka femtio m/s. Orkanen förde ett fruktansvärt oväsen och för att kunna prata med varandra måste de skrika, allt vad rösterna förmådde. Han har beskrivit hur vinden förflyttade en 34,5 kilo tung sten hela 3,5 meter medan en sten på 14 kilo blåste iväg 21 meter, men Manne och Oskar överlevde och observatoriet stod kvar på sin plats.

Hofling blev befordrad till observator för året 1 juli 1917 till 30 juni 1918. Som assistent anställdes Finn Malmgren, som ett decennium senare blev docent i meteorologi vid Uppsala Universitet, ett år innan han tragiskt omkom under Italia-expeditionen.

Byte av bärare

Transportproblemen fortsatte. En av samerna, Lars Nilsson Tuorda, som Axel Hamberg känt sedan länge och som varit anställd som hantlangare sedan 1915, tröttnade på det eviga bärandet och sade upp sin anställning i maj 1917. Därmed förlorade Hamberg en utomordentligt duktig och dessutom mycket plikttrogen fjällmänniska. Ersättaren saknade dessa egenskaper. Ibland vägrade han ta vissa bördor. Förråden på Pårteobservatoriet krympte. Turerna dit blev allt färre och den 18 september förklarade han sig ej vara villig att fortsätta som hantlangare, men försäkrade att en man från Kvikkjokk skulle åtaga sig nästa transport.

Den 20 september hade ingen ny bärare synts till i Kvikkjokk. Då ingen transport kommit till observatoriet och förråden nu inskränkte sig till en tallrik makaroner, en brödbit och lite mjöl var situationen naturligtvis kritisk. Finn och Manne diskuterade den uppkomna krisen och beslöt att den mest erfarne och starkaste av de båda skulle ge sig ner till observatoriet vid Pårek efter proviant. Det blev Manne.

Nu inleddes början till tragedin. Det var lördag kväll den 22 september mellan klockan 17 och 18. Varför startade han så sent på kvällen? Han visste ju att det snart skulle vara fullständigt mörkt och att vädret var inte bra. Man kan tycka att han borde gått tidigare på lördagen eller inväntat gryningen nästa dag.

Retroaktiva väderanalyser

År 1917 var det meteorologiska observationsnätet ännu glest. De uppgifter som telegraferades till Sveriges Meteorologiska Centralanstalt (som SMHI hette på den tiden) och som ritades in på väderkartor täckte huvudsakligen Skandinavien med Island. Man analyserade (ibland) lufttrycket. Analyserna är enkla och skulle inte godkänts i dag på någon kurs vid SMHI. Jag har därför analyserat om kopior av samtliga väderkartor från 22 till 26 september. Detta har givit en klar bild om väderskeendena dessa dygn, trots det mycket glesa underlaget.

Manne inledde sin vandring nedför Pårtefjället i snöfall. Mörkret lade sig snabbt och sikten blev allt sämre. Det blåste inte särskilt kraftigt. Han har rastat en stund vid snödjupsmätare nr 6 från Pårteobservatoriet räknat. Därefter tog han kurs mot Pårek men i den dåliga sikten och i det regnblandade snöfallet gick han för långt österut. Med höga rop försökte han uppmärksamma meteorolog Sigurd Åstrand i Pårek men utan resultat. Denne hade redan gått och lagt sig.

Till slut fanns ingen annan utväg än att söka skydd bakom en stor sten. Stackars Manne, det måste varit förfärligt vått och kallt. Trots detta somnade han. Historien hade kunnat sluta här men även detta oväder klarade han. Vid femtiden på morgonen, stelfrusen och våt, vaknade han och upptäckte till sin förvåning att han befann sig nära Axel Hambergs Säkokhydda. Denna hydda, vilken Hamberg kallade "Hotell Säkok", byggdes 1903 av lådbrädor och var övertäckt med näver. Manne bröt upp hänglåset. Inne i hyddan vred han ur sina våta kläder och gned in sin kropp med snö för att få fart på blodcirkulationen.

Vilade ut

Det var nu tidig söndagsmorgon. Ett lågtrycksområde täckte Skandinavien med ett dellågtryck nära Härnösand. Kvikkjokk rapporterade klockan 8: +1 grad, svag vind och mulet. Lufttrycket på Island var stigande. Med uppbringande av sina sista krafter kom Manne fram till Pårek och blev nedbäddad i en varm säng. Hans kläder hängdes på tork. Utanför fönstren var det mulet och fortfarande snöblandat regn.

Så blev det måndag den 24 september. Lufttrycket steg nu också över Skandinavien och en högtrycksrygg var på väg österut över fjällkedjan. Vädret stabiliserades, solen tittade fram och i Kvikkjokk var det 5 plusgrader mitt på dagen.

Manne var medtagen och hade lite feber. Han lade förmodligen märke till väderförbättringen. Naturligtvis hade han ingen aning om vad som hände vid Island, där lufttrycket föll kraftigt. Nu inleddes utvecklingen av det vädersystem som skulle ta hans liv.

Kraftiga fördjupningar av lågtryck vid Islandsområdet är mycket vanliga under hösten när avkylningen över nordliga latituder blir allt större samtidigt som sommarens varmluft finns kvar i söder, vilket medför att temperaturkontrasterna skärps. Dessutom är havet fortfarande varmt, vilket också är en rejäl energikälla. Liknande utvecklingar ser vi varje år på våra väderkartor. Ofta kommer flera djupa stormlågtryck efter varandra, åtskilda av en snabbt passerande högtrycksrygg.

Vinden var nu västlig, både på Island och Färöarna, medan det rådde sydvind i fjällkedjan. Vi kan konstatera att lågtrycket närmade sig. När Manne vaknade på tisdagmorgonen måste lågtryckscentrum legat strax nordväst om Lofoten. Vinden var nu sydvästlig, på kalfjället uppskattningsvis mellan 15 och 20 m/s.

Pulsa uppåt

"Något feber har jag dock, men det kan ej hindra mig återvända till toppen, vilket är mycket brådskande eftersom provianten är slut", skriver Hofling till Hamberg kanske samma dag han lämnade Pårek, hans sista dag i livet. Med 15 kg förnödenheter på ryggen påbörjades vandringen vid mitt på dagen i femton centimeter djup snö. Vinden var frisk västsydvästlig, 10 m/s och lufttemperaturen +4 grader. Det måste varit en tung vandring redan från början i mycket dåligt väder. Han fick pulsa i blötsnö och han var ju inte helt frisk och stark. Var han verkligen säker på att komma fram helskinnad? Varför gick han inte tidigare på dagen? Nu skulle han ju åter tvingas möta mörkret under vandringens sista och besvärligaste del, dessutom i mycket dåligt väder.

Det hade snöat hela dagen uppe på Pårtetjåkkå och snödjupet var betydligt djupare än nere vid Pårek. Blötsnön övergick i torr snö. Finn Malmgren observerade en medelvind på 29 m/s, vilket med dagens definition är full storm. I vindbyarna blåste orkan (mer än 32 m/s). Sikten bör ha varit mycket dålig, kanske obefintlig, på grund av snöfallet och det kraftiga snödrevet.

Klockan 19 befann sig lågtryckscentrum strax norr om Nordkap med ett djup av 725 mm Hg, vilket motsvaras av 967 millibar (hektopascal). Det var alltså mycket djupt och intensivt.

Stormen fortsatte

Vad hände dessa timmar? När, var och hur skedde olyckan? Ingen vet. Finn Malmgren kunde inte tänka sig att Manne skulle vara på väg i stormen. Lågtrycket på Ishavet försköts sakta österut och följdes troligen av ytterligare ett lågtryck på samma bana, vilket gjorde att stormen fortsatte ytterligare ett dygn. När vinden avtog något den 27 september begav sig Malmgren ner från Pårteobservatoriet. Han kom iväg sent på dagen och kunde ha mött samma öde som Manne. Han fick också övernatta i snön.

Den sista september, när vädret förbättrats, kunde man följa Hoflings fotspår mot Pårte. "Han har gått alldeles rätt väg om det också syntes att det varit honom gräsligt tungt att gå mot stormen. Ungefär vid snöställningen 15 (ungefär halvvägs) har han tagit av vinkelrätt från vägen upp mot en stor sten. Till denna ledde spår men inte därifrån." skriver Hamberg. Man trodde först att Hofling sökt skydd, omkommit och låg begravd under snön, men grävningar gav inget resultat. Däremot tyckte man sig se spår ungefär 500 meter från stenen, gående rakt mot toppen. Spåren undersöktes märkligt nog inte, ty de anlitade karlarna var hungriga och ville tillbaka till Pårek.

Inte återfunnen

Efterforskningar nästa sommar gav inget resultat. I dag, åttio år senare, vet vi fortfarande inte vad som hände Hofling. Han försvann in i snöstormen och de sista spåren sopades undan bakom honom.

Sannolikt har han kommit upp på kammen vid observatorieplatån men i orkanbyarna kastats ner i stupet mot Pårteglaciären och begravts i snömassorna. Han kan naturligtvis omkommit redan på uppvägen utan att påträffas senare.

Beskedet om Manne Hoflings död var ett fruktansvärt slag för hans föräldrar, syskon och trolovade. Riksdagen beviljade år 1920 en årlig pension på 600 kronor till Mannes mor och far.

Ännu användbara

De meteorologiska observationerna från Pårtetjåkkå 1914–1918 är unika. Vi har fortfarande ingen motsvarighet från en vädermässigt så utsatt plats. De används än i dag för beskrivning av Sarekfjällens klimat. Många av dessa bär Manne Hoflings namn.

I SMHI:s månadspublikation "Väder och Vatten" publicerades i septembernumret 1992, som en hyllning till Manne Hofling och Axel Hamberg, omräknade normaltemperaturer för Pårtetjåkkå för den senaste klimatologiska normalperioden (30-årsperioder över vilka man gör klimatologiska beräkningar, t.ex. medelvärden) 1961–1990.




Tillbaka
till 3-97


Hem

Senaste

Smultron

Kontakt
Sidansvarig
Alexander Crawford
Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2003-11-27