Av Ola Fredin


Glaciärer har inte påverkat blockfälten i förgrunden nämnvärt, medan Tarfaladalen och Kebnekaisemassivet i bakgrunden är starkt sönderskurna av glaciärers erosion. 
Bilden är tagen av Ola Fredin

Glaciärer fascinerar och skänker liv åt bergen. Lika fascinerande är tanken på att fjällen har varit täckta av mycket större isar under historiens gång. Våra skandinaviska fjäll har dessutom varit av stor betydelse som kärnområde för de omfattande istider som kommit och gått de senaste miljonerna åren. Vittnesbörd om glaciärers och inlandsisars framfart finns överallt i fjällkedjan, de flesta fjällresenärer har säkert sett indirekta istidspår såsom glaciärnischer, vidsträckta U-dalar och fjordar. Ibland frågar man sig hur denna enorma borttransport (erosion) av bergrund har kunnat ske. Svaret är som vanligt i geologiska sammanhang - att det har skett under lång tid. 

Miljoner år mot istidsklimat 
Under jordens mer än 4 miljarder år långa historia tycks flera nedisningar ha skett, ibland med global omfattning. Dessa episoder har dock varit av underordnad karaktär och huvuddelen av denna tidsrymd har varit betydligt varmare än det klimat vi lever i idag. Till exempel levde dinosaurier i ett tempererat klimat där sydpolen ligger idag. Efter dinosauriernas utdöende (ca 45 miljoner år sedan) har jordens klimat sakta men säkert försämrats, och under de senaste 3 miljonerna åren, under den sk. kvartärtiden, har istiderna dominerat jordens klimat. Orsakerna till denna klimatförändring tvistar de lärda om, men en viktig orsak tycks vara att jordens kontinentalplattor genom plattektoniska rörelser har intagit en position som är gynnsam för nedisning samt att vissa viktiga oceaniska strömmar har startat. Dessutom har flera höga bergskedjor (Himalaya, Anderna, Alperna) höjts upp under denna tidsperiod med därtill hörande omkastningar av atmosfärens cirkulation. Erosionen och vittringen av unga bergskedjor slukar dessutom atmosfärens förråd av koldioxid vilket borde ha sänkt jordens temperatur, eftersom, vilket ju de flesta känner till, koldioxid är en växthusgas med betydelse för jordens klimat. 

De första indikationerna på att glaciärer existerat i Skandinavien, återfinns i djuphavskärnor från Nordatlanten och är ungefär 10 miljoner år gamla. Dessa nedisningar var dock troligen sporadiska och mer omfattande glaciärer började tillväxa först för ca 3 miljoner år sedan. Under en stor del av denna tid varierade klimatet kraftigt med därtill hörande glaciärvariationer. Huvudsakligen var den tidens glaciärer centrerade i fjällkedjan i form av nischglaciärer och dalglaciärer. Ibland kanske de växte till en mer sammanhängande ismassa, men oftast sträckte sig istäckena aldrig långt utanför fjällkedjan, kanske liknande dessa isar de stora istäcken som idag ligger centrerade över Patagonien. Under dessa årmiljoner grundlades och utmejslades säkert många av de stora glaciala landformer som vi förknippar med våra fjäll, t.ex. U-dalarna med sina branta väggar, skapade genom erosion av 1 000 meter berggrund. Paradoxalt nog har senare års forskning visat att många områden i fjällen är förvånansvärt oförändrade av årmiljonernas nedisningar. De böljande högplatåerna och höjdryggarna med sina blockfält har uppenbarligen varit istäckta många gånger, men har ändå visat sig vara helt opåverkade av den överskridande isen. Troligen har de genom sitt topografiska och geografiska läge skyddats från glaciärernas erosion, och de utgör idag något av ett geologiskt museum. 

Utsikt från Tarrekaises sluttningar mot Saggat.  I området runt Kvikkjokk finns spår från senaste inlandsisens avsmältning, men även äldre spår från när den senaste istiden började.  Bilden är tagen av Ola Fredin

Den senaste istiden 
Under de senaste 700 000 åren har vi haft ett rytmiskt klimat med en stor istidscykel som varar i ungefär 110 000 år och med mellanistider (vi lever troligen i en mellanistid idag) som varar ungefär 15 000 år. Vi kan se spår av de senaste tre istiderna i naturen, men spåren från den allra senaste istiden dominerar stort. Många av oss har säkert sett kartor och bilder som visar hur stora den senaste istidens inlandsisar var. I Skandinavien sträckte sig inlandsisen ända ner till norra Tyskland och Polen, med flera kilometer tjock is över Bottenviken. Istiden började dock betydligt mer blygsamt för ungefär 115 000 år sedan, med att små bergsglaciärer växte samman till en mer sammanhängande ismassa. Under de nästföljande 65 000 åren var isen huvudsakligen baserad i fjällkedjan men sträckte sig ibland ner i låglandet under perioder med kallare klimat. För ungefär 50 000 år sedan startade så en långsam tillväxt som kulminerade i det tidigare nämnda sk. glaciala maximat för 20 000 år sedan. Stora delar av fjällkedjan kan då ha varit istäckt, men de högsta massiven stack nog upp ur inlandsisen som nunatakker. Efter detta så gick inlandsisens avsmältning förbluffande snabbt, under 10 000 år retirerade inlandsisen från norra Tyskland tills att de sista isresterna smälte bort i trakterna av Kvikkjokk. Under perioden direkt efter istidens slut var klimatet flera grader varmare än idag och det fanns troligen inte mycket till glaciärer i fjällen då. Södra Sverige hade t.ex. ett klimat liknande det i Mellaneuropa med ädellövskog, och flera, nu försvunna, värmeälskande djurarter. Under de senaste tusentalen åren har klimatet sedermera blivit kallare igen och de nuvarande glaciärerna började tillväxa. Vi kan bara spekulera i om dessa glaciärer är inledningen till nästa istid som, om vi studerar tidigare mellanistider, borde börja inom de närmaste 10 000 åren.

Ola Fredin är 32 år, gift och har två döttrar. Ola är fil. dr. i naturgeografi och arbetar för närvarande vid Norges Geologiske Undersøkelse i Trondheim. Ola är medlem i Fjällklubben sedan 1996. Han har vistats i fjällen sedan barnsben och har gjort flera turer i Kebnekaise, Sarek och Jämtlandsfjällen. Ett stort intresse är klättring och Ola har klättrat i fjällen, Alperna och Nordamerika.

Tillbaka
till 3-04