Efter att i många år ha diskuterat huruvida det var möjligt att göra en kul Haute Route i Atlasbergen visade det sig både möjligt och lyckat. Upprinnelsen var en vanlig nyårsturistresa till Agadir med avstickare till Marrakech. Då såg man de lockande Atlasbergen och vår guide som hade kusiner överallt försäkrade att det var mycket bra skidområden. Dessutom hade dåvarande kung Hassan II minsann åkt där. Alltså talade vi med Stefan Palm om detta och eftersom han bor i La Grave så tog det inte många kontakter förrän någon av hans franska guidekollegor kunde tipsa både om var och med vem man skulle åka. 

Vecka 8 år 2002 var beställd för skidåkning. Efter ett år med spektakulära mål, Grönland och Patagonien, tyckte jag att det kanske vore på sin plats med en mera vanlig sedvanlig vecka, Dolomiterna t.ex. God mat fin terräng. Men det var dåligt med snö i Alperna men bättre i Afrika så vi var sju personer som slog till. Flygresan gick via Paris till Casablanca. Dagen efter flyg vidare till Marrakech. På flygplatsen i Marrakech blev vi kraftigt försenade hämtade av Stefan och hans fru Pia samt chauffören Ali. Bussresan till Imlil, en by på 1700 m höjd tog 2 timmar med paus på marknaden på vägen där vi blev bjudna 20 000 kameler för dotter Lisa. Så då vet man det. Sen var det för sent att fortsätta till fots och med mulor upp mot första hyttan Refuge Toubkal (Nelter). Alltså inkvarterade vi oss hos superguiden Muhammed som hade ett nytt fint gästhus där vi fick sova på golvet men på madrasser. En vecka senare hade han också sängar. Innan vi gick och lade oss hade vi både fått god middag men också vandrat runt i byn under ledning av Omar vår lokale 25-årige guide som var femspråkig charmig och vacker. Man hade fått elektricitet för två år sedan och många hade paraboler. Husen var byggda i något slags tegel i samma bruna färg som bergen men två hus stod ut. Det var två guider som gift sig med europeiska kvinnor, tydligen bra för husen var stora och hade glaserat tegeltak och andra utsmyckningar. 

 
På väg ner från Toubkal. Bilden är tagen av Nina Renqvist

Nästa dag, en måndag, lämnade vi byn efter en god nattsömn, bra frukost och viss ompackning och gick till fots med lätt packning till Refuge Toubkal. Mulorna kom snabbt ikapp oss och efter snögränsen fick vi hjälpa till att bära skidorna. Fint väder och fin lunch i Toubkal gjorde att vi kände oss starka och malliga så trots 1300 höjdmeter bestämde vi oss för att testa skidorna till passet mot Ouanokrim 3700 m. Höjden tog ut sin rätt och det var halkigt uppåt trots hudarna men fin skidåkning ner i kvällssolen. Refugen/hyttan som Club Alpin Francaise (CAF) låtit bygga är stor och gäster var fransmän amerikaner och vi. Det var minusgrader i matsalen så röken stod ur munnarna men ingen hade synpunkter på vin i bag in box. Gemytligt framför brasan där veden kostade ungefär 20 Dirhan = lika många kronor för en kväll. Afrikanskt mörker och man stänger av strömmen från solceller kl. 2100, sedan gäller pannlampa som i andra CAF-stugor. Denna gång bestod middagen av couscous och höns som egentligen smakar rätt likt getvarianten. Vin Chaud Marocain, en nyhet för oss bestående av mintte och rödvinvar gott. 

På tisdagen attack mot Toubkal, Nordafrikas högsta berg 4160m. Underlaget hårt och besvärligt så först var det stegjärn sen skidor med skarjärn. Inför toppen hade två av deltagarna för mycket besvär av höjden så Omar sprang ner med dem. Vi andra tog oss upp genom skyande moln och fick en fin utsikt. Benen var dock rätt svaga under nedfärden så helt proffsigt såg det inte ut. Kul at ha kommit upp till storslagen utsikt och bergen var generösa på något sätt. Högst upp finns ett röse, på toppen mittemot en mobiltelefonlänk så det kändes att man var i ett land som är under utveckling. 

Rätt så trötta sov vi alltså djupt inför onsdagen då planen ursprungligen var att ta oss genom passet till nästa hytta men höjdsjuka och magbesvär gjorde att vi valde att bara gå upp i passet och tillbaka. Vägen upp var vacker genom en canyon, snön var mera medgörlig så det var en relativt behaglig tur upp. I sadeln fick vi sällskap av det amerikanska gänget och deras guide - Muhammeds bror så det fotograferades och ljögs. En rolig nedfart roade alla så vi var klart uppspelta när vi kom ner till lunch. Därefter togs det i allmänhet lugnt med lite persedelvård och annat inför middagen denna gång couscous och aubergine. 

Torsdag 5½ timmes vandring till fots med lätt packning runt berget till Ref Lepeyney Tazaghart. Vägen var återigen spektakulär och nerfarten efter passet höll 87 svängar. Under nedfarten hördes ett väldigt liv på bärarna. Undra på det - de har tappat Görans packning och allt rasar ner i separat delar. De återfann alla delar utom ett sidenlakan och en elegant tröja som möjligen fick gå som bistånd. Hyttan är liten och nyligen byggd och omplacerad efter det att den andra blivit tagen av en lavin. 24 kvadratmeter i yta men tre plan med en vertikal stege som förbindelse. En liten eftermiddagstur på skidor upp mot förra dagens pass var fin och med vacker eftermiddagssol blev nedfarten rätt elegant också för amatörerna och en höjdare för proffsen som också fick en extra kick av den avslutande couloiren. 

På fredagen blev det en lite kinkig vandring på isig stig innan vi kom på det ordinarie stråket varefter det blev otroligt vacker vandring tillbaka till Imlil. När vi närmar oss byn kommer vi till sommarvisten som verkar uråldriga, vi möter getter i hjordar. Glada barn som gärna vill ha godis och spjuveraktiga guider som skuttar nerför berget med halsbrytande fart. Åter till Imlil med god lunch, sightseeing och shopping. För min del Berber fleece en mycket vacker duffeljacka i blått och vit vävd i ylle. Bus till Marrakech för turism och shopping Marrakech just denna helg särskilt intressant eftersom det var fårofferhelgen: Abraham som testades genom att beordras offra sin förstfödde och som bestod testet och därför istället fick offra ett lamm. Blodet rann på gatorna och grillukten stod tät- Fin stämning var det och kul att vandra i de gamla kvarteren, Tid för storkar var det också i flera bemärkelser. Atlasbergen är klart värda att besöka: exotiskt, fin skidåkning, vackert och ursprungligt, otroligt vänligt bemötande av ett berberfolk som känner och visar att de har framtiden för sig.

Tillbaka
till 3-04