Det fanns två vägar. En rakt norrut tvärs över älven, kanske på niohundra meters höjd,

och en omväg…

Omvägen skulle föra ned till en säter på 740 meters höjd, som låg invid älven. Där hade det åtminstone tidigare funnits logi i en liten hytte för tre. Trots det dåliga vädret var det inte dit jag ville, utan över älven och vidare upp mot en tjärn som såg lovande ut på kartan. Jag var inställd på en sjätte tältnatt där.

Jag behövde aldrig ens tveka, ty på väg ned mot trädgränsen blev jag aldrig varse något stigskäl. Hade jag sett det, hade kanske olyckan aldrig inträffat. Jag tänkte att DNT kanske avmarkerat stigen, eftersom det ändå inte fanns logi längre.

Vadningsrösen

Allt eftersom jag närmade mig älven blev jag mer och mer misstänksam. Den såg otäckt bred och vild ut. Precis vid stranden stod ett T-röse och på andra sidan var ett T målat på en sten. Jag spejade av och an, från det ena T:et till det andra. Hade någon verkligen gått över, därtill med pensel och färgburk i näven?

Jag försökte överblicka möjligheterna. Men det är inte lätt att bilda sig en uppfattning, när hela stranden är tättbevuxen med vide. Överallt fanns ställen som såg vettiga ut till hälften eller kanske mer, med stenar eller inte alltför djupt vatten. Men det första försöket tvingade mig till reträtt, inte ens halvvägs över.

Jag spanade vidare. På många håll kunde man trots älvens vilda lopp se botten hela vägen. Det verkade vara den sortens vad som avbildas i Grundstens och Abrahamssons böcker och kallas ”svårt”. Svårt, men möjligt, ty det måste ju gå. Det går alltid i Sydnorge. Så ofta hade jag besegrat mina tvivel, och funnit lösningar, med just den inställningen.

Jag kan förmaningarna. Vada inte mer än knädjupt. Släpa fötterna, lyft dem aldrig. Sök ställen där älven är bred och har flera armar, och det gjorde jag.

Nya regler

Numera kan jag ett par regler till. Gå inte vidare om teleskopstavarna darrar. Sluta innan det blir en förtvivlad kamp, ty det blir ännu svårare i det ögonblick du vänder. Och svårt är farligt. Svårt betyder att somliga misslyckas.

Jag prövade ett nytt ställe, gick i med regnkläder på och släpade mig fram. I mitten fick jag den kusliga känslan av att hela älven stormade mot mig i dess fulla bredd och längd. Jag närmade mig det djupaste stället och släpade med våldsam möda mina fötter längs botten: här skulle jag ha vänt. Men stenarna lockade, kom jag bara upp på en av dem så.

Således bröt jag mot den mest elementära regeln – att inte lyfta fötterna – när jag föll. Om jag snavade på stenen eller vacklade eller om älven bara tog fatt i den för tillfället fria foten, det vet jag ännu idag inte.

Drev på rygg

De närmaste kaotiska minuterna hade jag bara en känsla av att hjälplöst dras med i något jag inte behärskade. Jag kände mig helt omgiven av virvlande vatten och utlämnad åt naturens krafter. Jag drev på rygg med fötterna före och vatten upp över öronen. Flera gånger fick jag ansiktet under vattnet och drog in kallsupar. Vattnet hade en frän, nästan salt, smak.

Det är svårt att minnas vad jag kände eller tänkte. Jag tänkte inte ”nu dör jag”, men var vagt medveten om att detta kunde vara det sista som hände med mig. Jag undrade mera hur och var det skulle sluta. Kanske i någon fors längre ned och säkert skulle det gå fort.

Trots att jag hade avbärarbältet öppet hade jag aldrig en chans att befria mig från säcken, vilket kanske räddade mig. Huvudet tog inga smällar eftersom ryggsäcken skyddade det, och jag tappade inte ens mössan. Jag höll i stället krampaktigt fast i mina stavar, tills en av dem slets ur handen. Kanske fastnade den i något.

Grusbank

På ett ställe tog det stopp. Jag försökte resa mig, föll och drogs vidare ännu en bit. Det var med en klentrogen känsla som jag efter ännu en stund upptäckte att jag drivit mot en grusbank, som sköt ut från stranden, och nu äntligen tryggt kunde resa mig. Det gjorde jag, långsamt, långsamt. Först gick det inte alls. Inte förrän då blev jag medveten om mitt chocktillstånd.

Jag vet inte hur länge eller hur långt jag drev, men jag vet att jag började öster om leden och drev in väster om den. Några hundra meter, det var inget jag orkade kontrollera. Helt andra tankar dominerade, om nu inte hjärnan var alldeles tom.

Kartväskan kändes tung. Den öppna fickan var full med smutsbrunt vatten: var det sådant jag fått i mig? Ur ett av blixtlåsfacken drog jag fram mina kopior ur Til Fots. Här fanns beskrivningen jag läst igenom i tältet så sent som igår. Omvägen? Den var nedströms, där borde ju vara än stridare. ”Bro ved setra” stod det, kunde det vara så mycket tydligare?

Läst, men icke förstått? Läst, men icke tagit intryck.

Jag backade alltså i mina spår upp till den höjd där skiljet borde ha varit och gick i den riktning omvägen borde ha gått, i oväntat lätt terräng med glesa videsnår och enstaka träd. Jag ville bara göra något. Med lite tur kanske det gick att gå utmed älven hela vägen ned till civilisationen vid bilväg, i Hjelle, ty nu var jag inställd på att avbryta.

Bro

Efter en kvart eller så hittade jag mycket riktigt det första trädet med röd färgmarkering. Med lätt hjärta följde jag stigen mot en platt och stadig bro som förde över till sätern. Jag såg genast en hytte med DNT-lås. Det fanns fortfarande logi. Stugan hade kamin. Det blev inte tält den natten.

Under några korta glimtar sol och med ugnens hjälp satte jag igång att torka så mycket som möjligt, samtidigt som jag författade mitt bidrag till hytteboka. Jag läste återigen de tidigare inläggen. Några hade lyckats vada och svor över kraftslöseriet, andra hade gäckats. Flera påpekade att de aldrig sett stigskiljet.

Det var alldeles klart att Hjelledøla varit ovanligt stor. Det hade regnat hela dagen och det låg för årstiden mycket snö på fjället. Det där hade man ju hört om i Sarek, men det här var södra Jotunheimen, där vad inte är något man normalt grubblar över.

Förtränga rädsla

Det är svårt att lära av egna dumheter, andras ska vi inte tala om. Precis som man inte minns smärta minns man knappast rädsla, för då skulle jag inte kunna skriva om detta. Erfarenheten måste sammanfattas i stränga, kyligt exakta och sakliga krav, tecken att se upp med, och jag har redan nämnt dem.

Återstår bara det svåraste: Att verkligen ta beskrivningarna på allvar, läsa dem noggrannare, kanske rentav memorera och införliva dem eller föra in ännu fler anteckningar på kartan. Eller kanske ta med den senaste upplagan av turboken. ”Ved stor vannføring bør bro ved Fremre Hjelledalen brukes”, kunde jag läsa när jag kom hem. Med den meningen inpräglad i huvudet hade jag säkert spanat bättre efter det förargliga stigskiljet.

Nettoresultat: En förstörd kamera, förstörda bilder, en förlorad stav, ett stukat lillfinger, nästa dag också maginfluensa. Ryggsäcken oskadd, bara lite fukt inuti. Tält och sovsäck torkade på de få minuter solen visade sig.

Jag gick tre etapper till.

Till sist

Olyckan inträffade i augusti 2000 på en vandring från Finse vid Hardangerjøkulen till Jotunheimen. Området mellan Hardangervidda och Jotunheimen kallas sedan 1995 för Skarvheimen.

En svensk vandrare, Harald Nordius, har berättat att han kort före olyckan var med i ett dugnadslag som markerade denna led. Laget lyckades aldrig hitta stigskiljet, de heller, och avstod därför från att markera omvägen!

I juli 2003 gjorde jag en ny, längre, tur upp genom Skarvheimen och valde denna gång att runda Hjelledalen och gå in i den från höjden, österifrån. Då blev jag äntligen vän med denna den kanske vackraste dalen i hela Jotunheimen.

Peter Hackman är universitetslektor i matematik vid Linköpings Tekniska Högskola och har flera gånger tidigare medverkat i fjället med artiklar om sina vandringar i Norge och på den europeiska kontinenten.