Foto för flora:
Flerårig blomjakt

Av Hans Nelsäter

– Det här blir väl bra, sade jag, och utan att egentligen vänta på svar lät jag ryggsäcken sakta glida ner över vänsteraxeln och ned på den grönklädda kullen.

– Närmast perfekt för en rast, sade min vandrarkompis och lutade även han sin säck mot en sten, satte sig ned på den frodiga dryasheden med milsvid sikt åt flera håll. Här hittar vi säkert ett antal ”fikaväxter”, tillade han och fann genast en: nordlig låsbräken.

Fikaväxter

Sedan tidigare visste jag vad Pelle menade med fikaväxter – de var de där växterna man så ofta missade: gröna till färgen bland grönt gräs och andra gröna blad. Och de är rätt många, om man räknar in även de som måste ha tolv till fjorton plusgrader innan de slår ut sina blommor, den lilla intensivt djupblå fjällgentianan till exempel.

Det område jag nu beskriver är fjällen väster om ”de stora sjöarna”, det vill säga Sallohaure, Vastenjaure och Virihaure. Vi hade haft några nästan osannolikt fina dagar på i huvudsak lättvandrade fjällhedar, eller dryashedar om man så vill. Namnet kommer från fjällsippa, vars latinska namn är dryas octopetala, och finns fjällsippa så finns garanterat andra kalkkrävande eller kalkgynnade växter.

Här och där hade vi också fått tampas med svaberg, branter och ett och annat vad, men framför allt hade vi rört oss i kalkrika och därmed blomsterrika områden. Nu växte en idé fram. Idén var att vi, Pelle Holmberg, mykolog och botanist, och jag, fotograf och fjällvandrare, tillsammans skulle göra en behändig fjällflora. Pelle skulle skriva och jag fotografera och resultatet skulle bli en fjällflora inte för skolans biologilektor, utan för den vanlige nyfikne vandraren med krav på lätta prylar i ryggsäcken eller i byxfickan.

Kalkrika Hamrafjället

Att genomföra projektet tog några år. Ta sommaren 1996 till exempel, när jag skulle fota de sista blommorna (alla bilderna ska ju helst vara arttypiska och pedagogiskt tydliga) för att komplettera och i några fall ersätta tidigare tagna, som kanske var litet otydliga, hade rörig bakgrund eller saknade det arttypiska. Jag gjorde inte mindre än tre olika turer till fjälls den sommaren. Den första på Hamrafjället i västra Härjedalen, just för att det är känt för sin artrikedom genom den kalkrika marken. Den sommaren var emellertid sen i starten, men jag kom upp i mitten av juli i tron att nu skulle fjället vara som praktfullast. Så inte denna gång – kalfjällsfloran kom nog inte att likna tidigare år och inte senare heller. Däremot var högörtsängarna från vägen genom den vackra björkskogen upp till kalfjället lika magnifika som alltid. Fjälltoltan och den nordiska stormhatten växte höga i täta bestånd, säkert halvannan meter. Toltan, även kallad torta, känns lätt igen på bladens stora trekantiga ändflikar. Stormhattarna ska vara glada över humlebeståndet i dalsänkan. Utan humlornas långa sugsnablar skulle de inte pollineras.

Mitt andra tillfälle blev en tur till Storvallen och därifrån vidare till Blåhammaren. Kanske inte den mest upphetsande sträckan för en botaniskt road, men likafullt intressant och vandringsmässigt varierad. Det jag främst ville åt var spiror, exempelvis fjällspira, lappspira och Kung Karls spira. Redan efter halvannan kilometer kom jag till en liten myrmark med den skira rosafärgade roslingen, som gärna växer i lite näringsfattig miljö och förresten var en av Linnés favoriter. Den fann jag liksom odon i blom och nordspiran – en lite mindre variant av den sydliga kärrspiran. Det var bara att rulla ut liggunderlaget, ta fram stativet och fota. Efter ytterligare några kilometer, på väg ned mot Rundvalen och Finnvallklumpen tror jag det var, mötte mig ett överdåd av orkidéer: främst Jungfru Marie nycklar, men också den ljuvligt nejlikdoftande brudsporren.

Röda, rosa och vita varianter

Efter Enan, där den grovstammiga fjällbjörken står som tätast, kantades stigen av svarthö, norsk- och fjällnoppa, rödblära och midsommarblomster (skogsnäva) i tre olika färgställningar: röd, rosa och vit, en inte alls ovanlig syn i fjällbjörkskogar – man kan exempelvis uppleva dem i Rapadalen i Lappland.

Den tredje fjällturen det året var jag tvungen att ställa till ett botaniskt säkert område för de resterande arter, som jag måste komplettera eller förnya mitt bildarkiv med. Snasahögarna valde jag och inte bara för att det är så artrikt och även individrikt. Området är klart lättvandrat och Storulvåns fjällstation perfekt som utgångspunkt, oavsett om man ”lyxar” på fjällstationen eller väljer att tälta i någon av dalgångarna eller vid Handölan, på brinken ovanför ån.

Jag kände väl till området sedan tidigare och hade därför bra bilder som passade väl till boken. Den kalkgynnade purpurbräckan till exempel – fjällets verkliga blomstersmycke – växande på sent avsmälta platser in i augusti, annars är den en av de tidigast blommande fjällväxterna. I branterna under Lill- och Storsnasen hittar man också ett stort antal bräckor: fjällbräcka, knoppbräcka och tuvbräcka. Den sistnämnda fann jag förresten några dagar senare på terrassen utanför Sylarnas fjällstation, där den växte kring borden där man satt och åt eller fikade med utsikt över Sylarnamassivet. Samma dag, en soldag mellan regndagar med låga moln, när jag låg raklång på Fruntimmersklumpen, fann jag mig plötsligt omringad av ett åttiotal renar. Tydligen var jag totalt ofarlig i den ställningen.

Femtio arter

En annan suverän fjällsluttning med utgångspunkt från Storulvån är Getryggen. Jag avser då inte den i och för sig pedagogiskt gjorda ”blomsterstigen”, utan hela Getryggens sluttning mellan fjällstationen och toppen. Ända upp till femtio olika fjällblommor hittar man ganska lätt en julidag. För att nämna några ur denna mängd: purpurbräcka, fjällviol, lappljung, Kung Karls spira, mossljung, fjällsippa, svarthö, lappspira, fjälltåtel, polarull, gullspira i flera olika färgställningar, hjortron och fjällglimmen i överdådigt vackra tuvor i rött eller rosa.

Låt mig avrunda med ett märkligt blomstermöte. För bara ett par år sedan, när Pelle och jag hade bestämt oss för att göra en flora om kustväxter efter samma principer, hade jag letat förgäves i Stockholms yttre skärgård efter den vackert klarblå strandveronikan. Den skulle växa ganska ymnigt där, liksom efter Bottenhavets kust. Men icke denna sommar. Jag gav upp och tog i stället nattåget upp till Abisko för några sensommardagar, mest för att ”bara vara”. Då fann jag den – strandveronikan – i ett enda exemplar intill den gamla turiststationen vid Abiskojokk.

Det kändes lite snopet att finna min ytterskärgårdsväxt här till fjälls i det kalkrika Abisko. Förklaring? Jo, man vet med säkerhet att rallarnas mad-rasser fylldes med hö från Rombakselvas deltaområde då järnvägen byggdes mellan Kiruna och Narvik i början av nittonhundratalet. Världen är fylld av spännande möten – möt den.


Tillbaka
till 3-02


Hem

Senaste

Smultron

Kontakt
Sidansvarig
Alexander Crawford
Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2003-11-27