Pältsastugan: Norsk krigsbas

Norska motståndsrörelsen hade hemliga baser i norra Sverige under andra världskriget. Målet för den hemliga verksamheten var utföra sabotage, spionera och rapportera om den tyska ockupationsmaktens verksamhet inom tilldelat område. En annan uppgift var att rekrytera och utbilda norrmän för en hemlig armé.

Som så ofta för en journalist fick jag min första ingång till ett spännande händelsförlopp av en slump. Här var det en artikel i Svensk Jakt med en ripjägares berättelse, som blev början till en kartläggning av den norska motståndsrörelsens verksamhet i våra gränstrakter norr om 66 breddgraden.

CIA-stödd

Baserna tillhörde den väpnade delen av den hemliga norska motståndsrörelsen ("mil-org"). Motståndsmännen stöddes av amerikanska OSS (Office of Strategic Services, föregångaren till CIA) och hade sina så kallade Sepal-baser på svenskt territorium norr om 66:e breddgraden. Baserna var fyra till antalet och större delen av deras utrustning måste till en början smugglas in till Sverige via den svenska järnvägen.

Initiativet till Sepal-organisationen togs av den norske kaptenen Haakon Kyllingmark, som hade kontakter med USA-kontoret "Westfield Mission", som upprättades oktober 1943 i Stockholm. Enligt Kyllingmark var kaptenen Fale Isberg från Kiruna en av de svenska nyckelpersonerna i verksamheten. Isberg tillhörde den svenska försvarsstaben och C-byrån och var den som organiserade verksamheten tillsammans med Kyllingmark, som blev chef för Sepal i Nordnorge.

Från hösten 1944 fanns det fyra Sepal-baser på svenskt territorium:

Sepal 1. "Måns" i STFs Pältsastuga.
Sepal 2. "Anna" i STFs stuga vid Unna Allakas.
Sepal 3. "Truls" vid Svenska statens vilstuga vid nuvarande Silvervägen (se fjället nr 2/00).
Sepal Gorgon. "Marit/Lotte", byggd vid östspetsen av Leinavattnet och Voskojaure en halvmil in på svenskt territorium. Den var Kyllingmarks och Sepals högkvarter. Inte så långt därifrån fanns Kari-basen, som skildrades av Agge Theander i fjället nr 2/01, men den tillhörde en helt annan del av den norska motståndsrörelsen och var uteslutande en kommunikationscentral.

Sepal-basernas huvuduppgifter från hösten 1943 fram till freden i maj 1945 var underrättelsetjänst, sabotage och rekrytering och utbildning av norska medborgare i vapen-, min- och sprängtjänst för en hemlig armé, som skulle förbereda mobilisering och åtgärder vid en tysk kapitulation.

Ripjägaren Nils Rongli från Storfjord kommun i Nordnorge var en av de norrmän som tjänstgjorde vid motståndsrörelsens Sepal 1. Han berättar att han anställdes i motståndsrörelsen, därför att han kände väl till området kring Treriksröset och Pältsa. Han var född i ett hus bara åtta kilometer från den svenska gränsen.

Tunnel

Basen i Pältsastugan upprättades 1944. Speciella anordningar installerades i huset för att man skulle kunna lämna den dolt i den händelse man skulle bli angripna. I ett av sovrummen byggdes en källarlucka, från vilken det gick en underjordisk tunnel som mynnade i en ravin 30-40 meter söder om stugan.

Organisationen hade flera patrullvägar och kontaktnät både på finskt och norskt område. Bemanningen i Pältsastugan varierade mellan tio och sexton personer. Ibland var de ute i upp till fem dygn i det tyskockuperade området för att undersöka vissa terrängavsnitt innan de återvände för avrapportering med kortvågsradio.

En annan nog så viktig uppgift var att rapportera om rådande väder i området, vilket var viktiga upplysniningar för bland annat det brittiska bombflyget som angrep tyska mål i Norge. Meddelande sändes direkt till England via den kortvågsradio som fanns installerad i Pältsastugan. Man hade dagliga kontakter för att rapportera och erhålla nya uppdrag. Kortvågssamband var också upprättat med den norska legationen i Stockholm.

All personal som ingick i den hemliga Sepal 1-organisationen bar civila skinnkläder. När de var ute på uppdrag uppträdde alla med täcknamn: Nils Ronglis täcknamn var Karl Hansén och Haakon Kyllingmark kallade sig kapten Kristiansson eller kapten K.

Vapen och schäfrar

Vapenutrustningen vid Sepal 1 var blandad. Det fanns såväl svenska som finska kulsprutepistoler och gevär. Det fanns också schäferhundar vid basen i Pältsastugan, som förstärkning för vakt och bevakning. Förnödenheter i form av mat och bränsle fick den norska personalen via civila i Keinovuopio och Kummavuopio.

Vid ett tillfälle hade en grupp om sju tyska soldater på grund av dåligt väder kommit över på svenskt område i närheten av Pältsastugan. Norrmännen i stugan blev förvarnade, eftersom tyskarna hade skjutit upp en grön lysraket, varför de norska motståndsmännen förstod att det var tyska soldater som var på väg mot stugan. Risken var uppenbar att deras bas skulle bli upptäckt och därför kunde tyskarna helt enkelt inte tillåtas ta sig tillbaka över gränsen för att rapportera vad de sett.

Tyskar tillfångatogs

För norrmännens del var det bara att ligga i eldställningarna och vänta på att tyskarna skulle komma. Mycket riktigt snart kom tyskarna skidande i en rad och blev stoppade och avväpnde av den norska styrkan, som då uppträdde som en svensk gränspostering. Tyskarna upplystes på tyska att de befann sig på svenskt område och att de skulle föras till den svenska gränsvakten i Kummavuopio.

Nils Rongli skrattar när han beskriver problemet som uppstod då de tillfångatagna tyskarna skulle överlämnas till den svenska gränsvakten. När norrmännen kom med de tillfångatagna tyskarna fick de nämligen väcka den svenska gränsvakten, som alla låg och sov.

Kjell Ågren är 63 år och frilansjournalist vid Sveriges Radio Norrbotten. Han har producerat en serie radioprogram med intervjuer och berättelser om de norska baserna under kriget.

Tillbaka
till 3-01