|
Graven i Sarek
Av Ulf Hörding
Det var fjällsommaren 1984. Min kamrat och jag kom närmast från Njoatsosvágge i västra Sarek, en dalgång som har mycket att bjuda vandraren på. Nu skulle vi få en upplevelse utöver det vanliga.
Turen närmade sig slutmålet, Kvikkjokk. Som vi hade en extra dag att för-foga över, hägrade en bestigning av Pårtetjåkkå och därför fick det bli lägerslagning på ett lämpligt ställe nedanför och söder om toppen.
Då vi släntrade utför Sähkok, kunde vi redan på avstånd avgöra var tältet skulle stå - en härligt grön och plan plätt alldeles norr om de små sjöarna som får sitt tillflöde från Teurajaure. Väl på plats visade sig valet stämma gott med önskningarna.
Uppställda stenblock
Men vad nu då? Vad ligger där? En ellipsformad skapelse i manslängd, som bestod av stora flata stenblock ställda på högkant med en tydligt utformad huvudgärd. Tanken gick genast till en grav. Men i Sarek, mig veterligen aldrig omnämnd i någon guidebok eller av någon vandrare. Eller av samer, vilket vore naturligast med tanke på närheten till deras viste i Pårek.
Sedan upptäckten har det gått många år utan att gåtan fått sin lösning. Ingen vetenskaplig bedömning har gjorts. Varken Nordiska Museet eller Ájtte har haft resurser förrän nyligen att närmare undersöka fyndet. Att det är fråga om en grav verkar obestridligt; den stora frågan är vad den innehåller och när det rests. Med hänsyn till storleken - ett par meter i längd - talar allt för en människa.
Är det fråga om en grav av sent datum och med mänskligt innehåll, borde rimligen någon person saknas. Och så är det faktiskt. Det är väl knappast någon Fjällklubbare som inte känner till den händelse, som ledde fram till observator Manne Hoflings tragiska död den 25 september 1917. ”En vetenskapens martyr”, skrev Axel Hamberg i sin redogörelse för händelsen i STF:s årsskrift 1918. Hofling försvann i en snöstorm, då han från observatoriet i Pårek försökte nå Hambergs motsvarande väderobservatorium på Pårtetjåkkå. Vid sökandet fann man visserligen spår i snön, men det var också allt.
Framspolad?
En snöbrygga som brast kan som jag ser det ha bidragit till försvinnandet, och kanske har kroppen först många år senare spolats fram ur jokken och sedan hittats av någon förbipasserande och lagts till vila. En undersökning borde kunna ge svaret på det sorgliga drama, som kostade en ung vetenskapsman livet.
Många av er som läser det här tycker nog att detta är en ren spekulation. Själv vill jag snarare kalla det det en hypotes så god som någon, tills motsatsen bevisats. Man kan fundera på varför graven är orienterad i exakt nord-sydlig riktning med nordänden pekande mot Pårtetjåkkå, där ju Hofling hade sin arbetsplats. Stenarna står ju också perfekt på högkant och har inte rubbats ur sitt läge – kan den vara så gammal?
Ulf Hörding är 76 år och har tidigare medverkat i fjället. Han arbetade 1949-51 vid Kvikkjokks fjällstation och har genom åren rört sig särskilt mycket i trakterna kring Säkok. Omständigheterna kring Manne Hoflings död i en orkan 1917 skildrades utförligt av Håkan Hultberg i fjället nr 3/97.
Kommentar från Ájtte-museet
Tidsfördriv, tror Ájtte
Ulf rapporterade sitt fynd redan på åttiotalet till Nordiska museet och har senare vid flera tillfällen haft kontakt med Ájtte-museet. Det har tagit lång tid för honom att få ett svar på hans undran.
Tidigare gjordes inte särskilt många undersökningar av fjällvärlden, men resurserna för fornminnesinventeringar har ökat sedan mitten av nittiotalet. De går huvudsakligen till så att man betar av rutor om 1x1 mil, som baseras på stomnätet (se även Leif Häggströms artikel i detta nummer). Den här fyndplatsen ligger inte inom en inventerad ruta, men arkeologen Gunilla Edbom vid Ájtte besökte platsen 2000.
- Jag tror inte att det är en grav utan snarare några som har sysselsatt sig en dimmig dag, säger Gunilla till fjället. "Graven" ligger i sank mark och att välja en sådan plats är väldigt ovanligt. Till formen liknar den den typ av grav som kallas skeppssättning, och sådana förekommer inte i fjällvärlden. Möjligen kan man ha använt utrymmet emellan stenarna för att förvara något, men då borde det ha funnits andra stenar som skydd. Och när man undersöker jorden i "båten" med en sond, syns inga spår av grävning och jag kände inga ytterligare konstruktioner.
- Det är alltså ett antal tecken som tyder på att det inte är en riktig grav. Som vid ett detektivarbete handlar det om att jämföra ett antal fakta med känd kunskap om hur det "brukar" vara, tillägger Gunilla.
Tillbaka
till 3-01
|
