Ödemark

Av Håkan Karlsson

Jag tittar ut genom fönstret, som är litet och lågt. Inte för att jag väntar mig att se något ute i dimman, utan för att det finns där, fönstret. Kojan är mörk med bord och med spis i. Det är använt riktigt grovt timmer. Bottenstockarna är halvmetern i diameter. Ute är sikten knappa hundra meter, och det som syns är krumma tallar på berghällar.

Det är ett riktigt drypande höstväder med vattendroppar i gräs och barr. Det har precis börjat dra lite sydliga vindar. Kanske det lättar? Trots att vi hunnit en bit in i november, har vi ännu inte haft mer än någon enstaka natt med minusgrader. Ännu ingen snö. Inte ens en flinga.

En fågel hittar fram ur dimman och tar sig försiktigt fram från tall till tall. Det är en lavskrika. En ödemarksfågel. En välkänd känsla kommer över mig och jag suckar och lägger in mer i spisen. Det är den där längtan efter ödemarken. Land utan spår efter människor. En längtan att komma ifrån dagens civilisation, dess stress och alltings ständiga pockande på uppmärksamhet. Jag sätter kaffepannan på spis-en och minns något jag skrev när längtan var stor:
Avslagen, eftertänksam, ensam
i en tågvagn på spåret till Abisko.
Under moln, genom lätt snöfall
medan skog och myr passeras.
Önskar att jag vore där ute
på skidorna, på väg
någon annanstans.
Mellan snötyngda granar
i en helt tyst värld
mot en koja
vars kamin behöver eldas
för att koka mitt kaffe
och torka mina kläder.
Tända ett ljus, ligga på sängen, titta
  i taket.
Försöka stanna tiden för att
  reda ut tankarna
som surrar i huvudet likt myggor
  i juninatten
tills det blir tyst och stilla.
Sen vakna av solen
som lyser in genom fönstret
smälter snön
så att det droppar från taket.
Slå upp dörren
och känna doften av skogen
höra fåglarna sjunga
och känna värmen i våren
fylla själen med glädje
och med lusten att leva!

Vattnet bubblar i pannan och jag tar fram skinnpåsen med kaffet i. Häller i kornen och det hela får koka upp, innan pannan ställs litet åt sidan för att klarna. Det börjar sprida sig värme i kojan och mina byxor ångar sig torrare. Lavskrikan har försvunnit. Kvar är bara dimman och tallarna.

Jag tittar ut i dimman igen och undrar vad framtiden ska föra med sig. Jobbet tar alldeles för mycket av min energi och någonstans inom mig känner jag att jag inte kan hålla på så här länge till. För mycket jobb och för lite tid i skogen, i fjällen, ja över huvud taget ute: Det som gör livet värt att leva.

Det är snart två år sedan jag gick tillbaka till mitt nuvarande jobb. Jag hade haft en längre tids ledighet och utbildat mig till fjälledare för att försöka dämpa längtan till friheten på vidd-erna. Det verkar bli ett evigt dilemma att hitta en bra fördelning mellan arbete och fritid, pengar och upplevelser. Det känns inte idag som om det lyckades, och jag kommer väl ihåg när jag skrev följande i dagboken:

23 augusti 1998. I fjärran stiger Rondanefjällen snötäckta mot en uppriven himmel. Det är höst i luften, dock inte lika mycket som i bröstet. Jag är ledig och sista veckan här i Venabu börjar till kvällen med att möta veckans turdeltagare. Sommaren är över och om en vecka börjar ett nytt liv. Två år är gångna och kvar finns tankarna, minnena och känslorna samt en enormt stark önskan att få det tillbaka.

Jag sätter mig ner på en kullfallen fjällbjörk och lite känner det som om luften gått ur mig. "Den lappländska sommaren är flyktig som en rök." - Ja, det gäller nog alla fjälltrakter. Jag längtar bort till mina vänner, forna läger-eldar, kända fjärran platser och ett liv som inte tar slut!

- Vad ska du göra sen då? En fråga, och som många andra frågor, utan svar. Jag vill inte ha något sen! Jag vill leva nu och aldrig behöva bry mig om något sedan. Melankoli och längtan blandas inom mig med saknad.

Vinden ruskar björkarna, några med gulnande blad. Blåbären är mogna och söta och färgar fingrarna. Starren på myrarna har fått höstens guldfärg. En lom skriker ut sin klagan över sjön och molnen på himlen har tilltagit. Än är det inte riktigt, riktigt dags att ta farväl av sommaren. En vecka kvar.

Åter till dagens tankar. Dimman har lättat lite ute, och jag tar med mig kaffepanna och kåsa och går ut. Jag sitter i lä och hör vinden prata i träden. En korp hörs på avstånd. Det känns riktigt skönt att blunda mot solen, som letat sig fram och värmer i ansiktet. Förmodligen årets sista värmande solstrålar, tänker jag, och mår gott där jag sitter och njuter av kaffet.

Jag kisar ut över skogen och blicken fokuseras tusen mil bort och världen utanför skogen och fjället har upphört att existera. Plötsligt slår det mig att längtan efter ödemarken är borta. Oron i kroppen likaså. Just nu saknar jag inget och jag känner upprymdhet och tillfredställelse, som man känner när man kommit upp på en fjälltopp och tittar ut, eller ser solen gå ner i fjärran. Jag känner känslan av att tiden står stilla, som när man tittar in i glöden av kvällens sista brinnande vedträn. En känsla och tanke av ingenting, eller kanske allting.

Håkan Karlsson från Luleå är 29 år och officer i teknisk tjänst i flygvapnet. Han har gått fjälledarlinjen på Storumans folkhögskola och arbetat som turledare i Norge. Håkan är medlem i klubben sedan 1998 och intresserad av kultur- och fjällhistoria, telemarksåkning och kaffekokning över eld.


Tillbaka
till 3-00

Hem
Senaste
Smultron
Kontakt
Sidansvarig
Alexander Crawford 		Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2003-11-27