Räddad av smal hylla

Av Per-Olof Ödman

I högönsklig välmåga sitter jag i min prunk-ande trädgård mitt inne i New York. Runt omkring mig i träden och i murgrönan kvittrar småfåglar, varav ett par dussin gråsparvar. Jo, just det - Passer domesticus. Kaprifolen doftar.

Tills posten kom idag var jag både sinnligt och fysiskt långt förflyttad från olyckstillbudet i Sarek för fyrtioen dagar sedan. Nedanför mitt brevinkast låg det vanliga: räkningar och postorderkataloger. Och fjället! Vilken överraskning. På omslaget Annettes bild av hur snön rasar och inuti ytterligare tio väl utformade textsidor av Birger, Annette och Göran.

Min resa till Sverige i april och maj var konstig på många sätt. Halvvägs över Atlanten på väg till Stockholm blev det något "vajs" på planet och vi flög tillbaks till New York. Dödstrött anlände jag till Arlanda sexton timmar försenad. Liksom i New York, där alla cyklar mot rött, cyklade jag mot rött även i Stockholm. En cykelpolis tog mig på bar gärning. Efter fem minuters snack lämnade vi dock varandra nästan som kompisar.

Uppe i Sarek störtade tio, tjugo ton snö och jag, nästan, utför ett hundrafemtio meter högt stup. Under besynnerliga omständigheter träffar jag en klasskompis, som jag inte har sett på drygt fyrtio år. Vid hemresan erbjöds jag och alla de andra 250 passagerarna på Arlanda 700 dollar av flygbolaget, om jag avstod från min plats på det överbokade planet och istället flög till New York via Bryssel. Endast jag och en annan kille tackade ja. Tillsammans med de 260 dollar jag fick som ersättning för sextontimmarsförseningen, var nu både min resa och tackmiddagen i Saltoluokta betald.

I New York möttes jag av rekordvärme, 35 grader i skuggan. Den höll i sig i fyra dagar.

Uppe på Svirjatjåkkå väntar jag med avsikt för att kunna ta bilder av mina sju utspridda kamrater, som är på väg längs kamryggen upp mot Midtji Skårki. Då kamvandringen börjar försöker jag hålla mig minst hundra meter bakom den sista kompisen. Vid ett par tillfällen lämnar jag spåret och går närmare kanten för att ta bilden. Tätgruppen är nu väldigt nära Midtji Skårkitoppen och avtecknar sig vackert mot den blå himlen, men det är för mycket snö i förgrunden. För att få bort den snön ur bilden måste jag gå lite närmare kanten. Jag går fem, sex, kanske sju meter från mina kompisars spår.

Ungefär fyra, fem meter från kanten tänker jag: Med ett steg till blir bildkompositionen perfekt. Plötsligt ett dämpat dovt dån. Snön ger vika. Tillsammans med hängdrivan faller jag lodrätt ner. Inom två tiondelar av en sekund vet jag att jag faller till min död. Ett ögonblick senare slår jag dock mot något hårt och blir liggande. Som i en dröm. De tunga snömassorna faller dånande ner på glaciären medanför mig. Snön yr.

Snabbt inser jag att jag verkar vara okej. Inga smärtor. Luften klarnar. Jag ser mig omkring. Jag ligger på högra sidan med armen låst under mig på en smal klipphylla, som lutar utåt i ungefär trettio graders vinkel. Huvudet pekar neråt, benen och fötterna pekar uppåt. Hyllan, som sticker ut vinkelrätt från klippväggen, är bara något bredare än jag själv. Vid underkroppen blir hyllan något bredare. Just där den slutar och bråddjupet tar vid, ligger en sten. Den hindrade mig från att kana över kanten.

Hur fast sitter stenen? Är den fastfrusen eller en del av klipphyllan? Stenen är ungefär femton centimeter hög och tre decimeter i fyrkant. Högra axeln är tryckt mot stenen och jag kan luta huvudet mot den. Framför mig ser jag den nästan lodrätta Midtji Skårkiväggen, vrider jag huvudet åt höger tittar jag rakt ner i avgrunden, och vrider jag det åt vänster kan jag se fyra meter rakt upp mot den avbrutna snökanten, där jag bara några sekunder innan hade klivit. Jag försöker röra mig så lite som möjligt: jag vet ju inte hur hårt stenen sitter. Att jag inte har gjort mig ordentligt illa beror på att snön, som jag föll tillsammans med, dämpade fallet.

Högt ropar jag: "I'm OK, but I need a rope!" Jag upprepar det gång på gång, mestadels på svenska. Efter några minuter tror jag mig höra en avlägsen röst. För att hjälpa mina kompisar att hitta mig fortsätter jag att ropa gång på gång: Hör ni mig? Följ mitt spår! Ser ni mitt spår? Ser ni mig? Ser ni min stav? Jag håller upp vänster-staven så högt jag kan. Jag har gått med skidstavsremmarna runt handlederna. Isyxan har jag på ryggsäcken. Stegjärnen sitter kvar på pjäxorna. Solglasögonen sitter där de ska, och kameran också, uppe på bröstkorgen.

Det är svårt att uppskatta tiden, men efter ungefär en kvart får jag kontakt med de andra. De hittar mitt abrupt avslutade spår. De ser min stavkringla. De ropar att repet är på väg. Framför allt "pratar" jag med Björn, Birger och Pollyanna.

Jag "pratade" inte, jag ropade, och det tar jag för givet att även mina kompisar gjorde. Jag låg ju fyra meter lodrätt nedanför den ljuddämpande snökammen, och av säkerhetsskäl var de tvungna att hålla sig på ordentligt avstånd från kanten. Vinden, mina kompisars prat och rop sinsemellan, som jag dock aldrig hörde, och deras egna rörelser alstrade störande ljud.

Jag kände mig förvånansvärt lugn och klar. Jag smånjöt av utsikten. Solen sken på min mina ben, jag kunde känna solvärmen. På sätt och vis kände jag mig trygg. Jag visste, djupt i själen, att mina sju kompisar skulle dra upp mig.

Men varför tar det sån jäkla tid att fira ner repet? Det börjar gå mig på nerverna. Birger har ju repet i sin ryggsäck. Varje gång jag frågar är svar-et att repet är på väg. Jag visste inte att det låg på Svirjatjåkkå, åttahundra meter bort och lika mycket tillbaka. Och de andra visste inte att jag inte visste detta. Eftersom vi behöll klätterselarna på, tog jag för givet att Birger också behöll repet.

Tiden går. Då och då "säger" jag något. Fotografen inom mig vill ha den här incidenten förevigad. Till Birger, som jag vet skall fram till kanten och slänga ner repet, "säger" jag några gånger: "Ta en bild av mig innan du slänger ner repet!"

Där jag ligger är det lä och några minusgrader. Jag börjar bli kall. Under skaljackan och byxorna har jag en tunn undertröja och kortkalsonger. Mössan och handskarna sitter där de ska. Jag rör högerarmen lite grann då och då, så att den inte skall somna. Och jag vrider ofta på huvudet. Men inte för mycket. Det enda jag oroar mig för är att stenen skall lossna. Om den gör det kommer jag att glida över kanten och falla handlöst kanske tjugo meter, studsa mot en klippa och fortsätta att falla, studsa flera gånger utför den nästan lodräta, hundrafemtio meter höga fjällväggen och till sist landa på den nu väldigt ojämna och hårda trettio grader sluttande snöslänten.

Överlevnadschansen är liten. Jag tänker på möjligheten att klättra upp. Det kan gå bra: jag har ju en isyxa med ett spadblad, som kan sättas på den, två stavar och stegjärn. Men stenen, hur hårt sitter den?

Jag tänker ofta på Monique, min hustru, och på min familj. För deras skull måste jag ju överleva den här löjliga eskapaden. Jag har verkligen gjort bort mig.

Minuterna går, men jag är dock en tålmodig svensk. Var är repet? Jag måste ha legat här i femtio minuter när jag hör någon "säga" att repet är här. Efter ett tag ser jag Birger uppe på snökanten. Han slänger ner repet, i vars ände en skruvkarbin är fastbunden, med en isyxa som tyngd, med tanken att jag ju kunde ha förlorat min egen yxa.

Med vänsterhanden får jag sakta men säkert fast karbinen i selen. Uppklättringen eller snarare upphissningen går snabbt. Väl uppe på kanten kliver jag fram mot mina leve-ropande kompisar. Förläget får jag bara fram orden: "Tack. Tusen tack. Tack för livräddningen!" Inga tårar, inga omfamningar.

Jag talar om för de andra att jag är riktigt kall. Tar av karbinen. För att få upp värmen ger jag mig genast halvspringande iväg upp längs spåret, ungefär 400 meter, till den plana, häng-driveomgivna Midji Skårkitoppen. Snart anländer alla de andra. Fortfarande fryser jag, så jag springer tillbaka ner mot den före detta hängdrivan. Jag följer sidospåret mot kanten till den något högre belägna plats, där Björn haft kontakt med mig. Där tar jag ett par bilder av den raserade snöbalkongen.

Olyckstillbudet, helikoptrarna, polisen, TV-intervjun, Annettes och Egons situation - allt ståhejet - gjorde att det trots sömnpiller blev lite si och så med sömnen. Nästa dag hade jag dock tänkt följa med en bit upp mot Äpartjåkkå-toppen. Då jag var nästan klar att bege mig iväg, en halvtimme efter de andra, hörde jag en helikopter. Det var polishelikoptern med Annette och Egon! Gladeligen ändrar jag mina dagsplaner. De bägge, polisen och jag sätter oss och har en "debriefing" och flyger sedan över kammen. Ja, och resten vet ju ni som läst förra numret av fjället.

Ytterkanten på de bredaste hängdrivorna stack ut nästan tio meter från kamryggen. Oavsett om jag hörde att Birger varnade oss för hängdrivorna eller inte - jag hörde det inte - är det ju en självklarhet att jag skulle ha hållit mig en bra bit från dem. Fjällhänförelse, våghalsighet, dumdristighet och sökandet efter bilden är skälen till det som jag orsakade. Jag tar på mig skulden för all den oro jag förorsakat, speciellt Annettes och Egons. Jag känner mig dock inte skuldtyngd. Som Birger skrev: Slutet gott, allting gott.

I Vietnam var jag skyttesoldat i den amerikanska marinkåren. Den 7 juni 1968 sårades jag mycket svårt i strid mot nordvietnamesiska armésoldater. Jag var då närmare döden än på Midtji Skårki. Efter alla dessa år är hela högra sidan av min kropp fortfarande något förlamad och smärtkänslorna därför nedsatta, så värken efter hängdrivefall-et var bara svag. Ytterligare en orsak till att jag klev ut på hängdrivan kan vara att man i marinkåren i regel blir hjärntvättad till att undertrycka dödsrädslan. Kanske har jag inte helt blivit av med känslan av att vara oövervinnerlig?

Trettiotvå år på dagen efter skadan i Vietnam fick jag läsa hela skildringen i fjället. Alex, Annette, Birger, Björn, Egon, Eva, Marion, Mats, Pollyanna och Soili - tusen tack!



Tillbaka
till 3-00

Hem
Senaste
Smultron
Kontakt
Sidansvarig
Alexander Crawford 		Svenska Fjällklubben Sidan uppdaterad
2003-11-27