Skidor vid Rogen

Av Bengt Davidson

Jag märkte inte när fågelhunden Birk försvann. Normalt är han nära eller före mig och studerar intressanta lukter. Men nu kom han inte tillbaka.

Mitten av september är ofta en fin tid i fjällen. Stabilt väder, fantastiska färger och ingen mygg. Men minusgrader på natten är inte ovanliga och det kan komma någon snöby. Går man med tält är lågfjällen bra att vandra i vid den här årstiden: nära till skogen om det skulle bli oväder och där finns ved för en brasa.

Vi hade övernattat i en stuga vid Hävlingen norr om Storvätteshogna: jag och Birk tillsammans med ett gäng från Härlandafängelset (personal!) som också hade hund. Efter en trevlig kväll, normalt träffar man annars inga i fjällen den här årstiden, skildes vi åt. Birk brukar snabbt vara tillbaka och syns bra i sin röda klövjeväska. Så inte denna gång. Jag trodde att han följt efter den andra hunden, men visste inte säkert vart den gruppen dragit iväg.

Efter nära en timmes vandring, nu på Kungsleden, valde jag att ställa av packningen, skriva ett meddelande och vända tillbaka. Birk satt på stugtrappan. Han hade för första gången missat mitt spår - stigen gick bitvis på spång - och gjort det enda rätta: återvänt till platsen där vi skildes. "Det förstår nog husse." Är vi lika kloka den dagen mobiltelefonen inte fungerar?

Så det blev sen eftermiddag innan vi nådde vindskyddet vid Rogens sydostspets, som var vårt mål. Platsen ligger vid sidan av Kungsleden och är svår att ta sig in till, beroende på den oländiga terrängen. Den utnyttjas mycket av fiskare, som tydligen tar sig dit med båt. Den höga, av sten uppbyggda, eldstaden var magnifik och lockade till övernattning i öppet vindskydd för en gångs skull, väl medveten om att det är varmare i tältet. Nu gällde det bara att skaffa ved.

Inte en pinne så långt ögat såg: fiskarna hade lagt beslag på allt! Det blev att leta långt upp i den brantiga och steniga fjällskogssluttningen. Plötsligt fick jag se ett par långa, lavbevuxna störar instuckna under ett överhängande stenblock. Men inte vilke störar som helst: det var ett par gamla skidor! Med urtag för tårem av läder att haka fast näbbkängan i och träsnideri längs kanten - tåremmarna fanns förstås inte kvar. Och med långa, utdragna spetsar.

Vet ni förresten varför gamla fjällskidor har sådana spetsar? Jo, där surrade samerna fast knivar för att bättre kunna skydda sig och sina renar mot anfallande vargar.

Natten blev kall men morgonbrasan skön, dock utan skidor som bränsle. Men vad hade hänt egentligen? Hur länge hade skidorna legat där under stenblocket? Minst uppåt sjuttio år i alla fall, för sådana här skidor användes så sent som på trettiotalet. Varför gömdes de där och hämtades aldrig? En same i Käringsjön kunde ha gett svar, men han lever inte längre.

Nu är skidorna fotograferade och återlagda under det stora stenblocket, där de hör hemma. Bara jag vet var de ligger.

Tillbaka
till 2-99