- Har vi allt med oss nu? frågade jag Mårten. "Jag är inte så sugen på att gräva fram pulkan igen."

- Skulle tro det. Tältet är där, sovsäcken är där och Nordalsfjället är där, svarade han käckt. Efter att ha tillbringat en vecka runt Stora Sjöfallet i storm och omväxlande plus- och minusgrader, kändes det skönt med minus 20 och torrt, lugnt väder. Vi hade "lattjat" omkring bland topparna och tränat på telemarksvängar, ätit god mat och beundrat norrskenet på kvällarna. Eftersom vi var så nära Norge, tänkte vi nu göra en tur till Narvik. För att skoja till det tänkte vi oss en topptur på vägen dit.

Vår plan var att klättra uppför Nordalsfjället och sedan åka ner på bak-sidan till Katterat. Där skulle vi tälta över natten för att spara en slant och sedan ta morgontåget till Narvik för en dag eller två. Vi hade plockat ur den utrustning vi inte behövde och lagt den i en pulka för att få lättare ryggsäckar. Vår fjällkarta räckte inte riktigt fram till Katterat, men personalen på hotellet hade förklarat för oss att vid kartans slut fanns ett stup, där en tunnel gick ut, och där kunde man gå ner. Dessutom skulle föret vara fint och vädret likaså de närmaste dagarna.

Uppför

Vi satte av i lugnt tempo med stighudarna på. Solen strålade och det blåste endast lätt. Till lunch hade vi till slut kommit upp på Nordalsfjällets topp. Där blåste det en bra bit kraftigare, så vi satte oss ner bakom en klippa för att äta soppa och bröd. Åkningen upp hade gått över förväntan och vi var ivriga att få "stila" med stora, eleganta svängar utför.

- Mårten, du har inte sett ett spänne springa omkring? Spännet till mitt avbärarbälte var borta. Antagligen hade det glidit av remmen när vi gjorde halt för lunch. Efter att ha sprungit runt i en halvtimme konstaterade vi att spännet var förlorat. Det var inte mycket att göra och kunde Sondre Norheim åka utan avbärarbälte så skulle väl jag kunna.

Vi började så nätt med en sväng, och så pladask ner med näsan i snön. Sedan en sväng, en sväng till och så tjong på rumpan i en driva. Snön hade blivit blöt och tung i solskenet, och med låga turpjäxor, långa turskidor och tyngre ryggsäckar än vanligt var våra brister i telemarksåkning uppenbara. Att min ryggsäck svajade omkring i den riktning, som den kände för, underlättade ju inte heller. Hur som haver försämrade det inte vårt humör, utan vi bara skrattade och försökte så gott vi kunde och lyckades emellanåt få till det flera svängar i rad. Till slut blev min "stötta med staven" teknik för mycket för min stav, som bröts av. "Rackarns!" utbrast jag.

En stav, inget bälte

Efter några tafatta försök att åka med endast en stav gav jag upp efter att ha fallit i varenda högersväng, satte skidorna på ryggsäcken och började knata. Mårten fortsatte att skida. Snön var knädjup och jag letade efter barmark att gå på. Stegen blev tyngre och tyngre och ryggsäcken likaså. Jag hade aldrig skänkt en tanke på hur mycket ett avbärarbälte egentligen hjälper, men nu värkte axlarna och jag kände mig några centimeter kortare. Skidorna fångade vinden bra och gjorde att ryggsäcken hängde på sniskan. "Lite strapatser ska man väl tåla", intalade jag mig och tänkte på alla böcker jag läst från gamla tider, när man vandrade med päronsäck och canvastält.

I sex kilometer gjorde jag höga knälyft till dess att vi kom fram till stupet. Vi hade gått fram och tillbaka i närmare en timme innan vi såg tunneln, där vi skulle gå ner. Det började skymma. Nerfarten hade tagit betydligt längre tid än plane-rat på grund av mitt pulsande. Godiset vi hade haft med oss var uppätet.

- Ska vi inte slå läger här? frågade Mårten. "Du ser rätt sliten ut". Jag kände efter. Axlarna värkte och jag var ordentligt trött, men Katterat var inom synhåll. Jag kände mig trots allt hyfsat fräsch.

- Äh, sade jag. "Jag orkar allt en stund till. Vi slår läger vid Katterat och tar morgontåget som planerat, så vi får tid på oss i Narvik." Jag var 19 år och trodde mig klara allt; jag var ung och stark.

Gick på knäna

Sagt och gjort, vi började klättra nerför branten. Mårten tog täten och jag pulsade efter i hans fotspår. Efter en stund märkte jag att jag bokstavligen gick på knäna i snön. Jag orkade dock inte göra något åt det.

- Mårten, titta så kort jag är, hojtade jag. Mårten såg bekymrad ut och undrade om vi inte skulle slå läger i alla fall. Jag höll med.

Mitt blodsocker hade nu säkerligen sjunkit riktigt lågt och saker och ting började bli dimmiga. Nu var jag inte mycket rolig. Vi fann en sluttning, som inte var alltför brant, och började trampa ut en platå för tältet. "Vi sätter upp tältet först ifall vädret skulle slå om", sade Mårten. "Mmmm", sade jag. Jag hade nu kommit i ett stadium där jag endast lydde order. Jag gjorde som Mårten sade och trampade på med skidorna. "Mat", tänkte jag.

- Släng dig! hörde jag plötsligt Mårten skrika. "Äh va' då då", tänkte jag och högg tag i en gren som kom förbi, medan jag gled baklänges. Jag vände mig om och tittade på bakdelen av mina skidor, som stack ut ovanför ett femton meters fall. "Hoppsan", tänkte jag, knatade uppför och trampade vidare på vår platå.

Korta tankar

Jag var för trött för att skänka en tanke på vad som kunde ha hänt. Mina tankar var korta och osammanhängande och jag sade inte mycket. Min tidsuppfattning började försvinna. Vi fick upp tältet och grävde snabbt en grop, där Mårten lagade mat på Optimusköket. Jag satt mest och frös, trots att jag hade alla kläder på. Det kändes som timmar men det är inte rimligt att det tog så lång tid. Efter att ha tryckt i mig maten jag fick i kåsan, kröp jag till kojs och somnade bums.

Nästa morgon klev en glad Busse ut ur tältet och sprang ett varv runt tältet för att få upp värmen. - Mårten, skynda dig. Tåget går snart!

Det som hände var egentligen ganska onödigt. Vi borde ha slagit läger redan innan vi påbörjade vår nedfärd mot Katterat. Det var endast min envishet som gjorde att vi fortsatte. Lite mat och jag hade varit helt okej.

Osårbar

Som tonåring känner man sig osårbar och tror sig ofta klara av mer än vad man egentligen förmår. Jag är seg och uthållig och dessutom i god fysisk kondition. Oftast är jag den som har haft mest energi över och hållit andra vid humör när det har blivit jobbigt.

Det som förvånade mig mest var att allt gick så fort. Ovanför stupet var jag vid gott mod och kände mig stark nog att fortsätta de två sista kilometrarna (fågelvägen) till Katterat. Tjugo, trettio minuter senare var jag helt slut. Hade min kompis inte varit där hade jag antagligen skärpt mig och lagat mat det första jag gjorde, men när han var där brydde jag mig inte längre. Jag lydde endast order och litade på honom.

Känslan var ungefär som att halvsova. Precis som i halvsömn satte erfarenheten in och jag behövde inte tänka så mycket på vad och hur jag skulle göra, allt satt i ryggmärgen. Tankeverksamheten var dock långsam och reaktionsförmågan med. Glidandet kunde lätt slutat illa, om jag inte av en ren reflex hade huggit tag i grenen.

Jag är inte den ende jag känner som råkat ut för något liknande. En vän till mig gick totalt i väggen och stupade under en övning, när han gjorde lumpen på K4. En paus på tio minuter, då hans kompisar proppade i honom leverpastej och godis, gjorde susen och han fortsatte som om ingenting hänt. Detta illustrerar hur fort hypoglukemi sätter in och hur snabbt den kan åtgärdas. En diabetiker kan säkert ge en mer utförlig förklaring på vad som händer.

Känna sina gränser

Vad lärde jag mig av detta då? Framför allt tror jag inte att jag är Stålmannen längre. Jag vet nu var min gräns går. Jag känner igen när blodsockret börjar bli oroväckande lågt. Jag har också blivit mer observant på mina vänner, hur de känner sig och om det är läge att stanna och ta en paus. Det finns ingen anledning att jäkta och hamna i en potentiellt farlig situation. Jag ser alltid till att ha lite extra godis med mig. (Det kommer också ofta till pass när jag går med flickvännen på stan.)

Dessutom att det är bra att ha kompisar med sig som man kan lita på, och det var dessutom bra att han observerade mig. Det man kan diskutera är om vi borde ha gjort mat först, vilket jag föreslog. Min väns argument var att det nog var bättre att slå upp tältet innan mörkret om vädret skulle förvärras ytterligare (det blåste rejält då).

Och slutligen skulle jag gärna göra om turen, fast nästa gång som en dagstur med lättare och bättre utrustning.

Tillbaka
till 2-99