Fjället förenar

Så skulle de snart träffas igen, den äldre och den yngre. Det var andra gången denna sommar som den yngre stod på perrongen och inväntade tåget söderifrån. Mötet dem emellan blev lika hjärtligt som tidigare. Vilken gång i ordning de träffades var numera betydelselöst. Det hade blivit naturligt och självklart att ses i september och någon planering behövdes inte längre. De visste sedan åratal tillbaka, att de skulle återvända till de platser, där vänskapen fördjupades och där de lärde känna varandra utan och innan, där de kunde utbyta tankar och där de kunde notera små förändringar, där de kunde känna samvaron i lugn och ro och där de andaktsfullt återigen kunde känna att de var tillsammans.

Egentligen kunde de vara far och son, men åldersskillnaden tycktes krympa för varje år. Den äldre kände sig yngre varje år de träffades. Stimulansen från den yngre och vederkvickelsen från fjällets olika sidor och nycker bidrog till en ungdomlighet i sinnet. Den yngre fick ta del av den äldres livserfarenhet och de visdomsord han generöst delade med sig. Den yngre kände sig mer mogen, han kunde omvandla de goda råden i handling och han lärde sig se fjället på ett annat sätt, med den erfarnes ögon. Han kunde stanna upp och betrakta en liten tuva, en lodrät bergvägg, en sank myr, ett parti hällmark, en smältande snölega och en färgsprakande ripbärshed ur en annan synvinkel. Han kunde till och med stanna upp och känna luftens friskhet, dricka en kåsa med vatten ur en jåkk, uppleva vindens piskande mot ansiktet, vilket tidigare skedde utan den minsta eftertanke. Fjället hade skänkt dem en gemenskap och en förmåga att uppleva detta tillsammans. Denna gåva ville de vårda ömt och kärleksfullt.

Den äldre introducerades i fjällets mystik och dragningskraft av sin far redan 1928. Den yngre blev bekant med fjället i slutet på femtiotalet tillsammans med en grupp scouter. Båda kände att de ville återvända, var och en på sitt sätt. Den äldre fick många minnesvärda år tillsammans med sin livskamrat. Livskamraten gick av daga efter år av umbäranden i en svår kronisk sjukdom. Längtan och kärleken till fjället besegrade sorgen. Minnena tog vid och de nya upplevelserna förde den äldre tillbaka. "Visste du, att längtan kunde bli så intensiv att man kände en kroppslig smärta", sade den äldre en gång.

Den yngre valde att ensam söka upplevelsen. Ibland fann han den på oändliga högfjällsplatåer och på svårgången blockmark. Ibland fann han den i Sareks vilda dalgångar och bergskammar. Ibland fann han den i fjällbjörkskogen och kring de mjuka fjällen som omger Torneträsk. Ibland fann han den i hjärtat av den svenska fjällvärlden, Kebnekaise.

Ingen av dem kunde komma ihåg när eller var eller hur de träffades första gången. Kanske var det i Padjelanta som två fjällvandrare oförhappandes råkade stöta samman på en markerad led. Stannade till, hejade på varandra och bytte några korta ord om vädret eller om några renar man sett. Pratade något om ledens beskaffenhet i den tänkta färdriktningen eller om någon fågel eller växt man sett tidigare. Artiga allmänna fraser mellan två okända vandrare i förvissning om att detta möte var det enda dem emellan.

Kanske var det en gemensam bestigning av sydtoppen på Kebnekaise som deltagare i den förarledda turen från fjällstationen. Sittande pustande ut bredvid varandra i den hemska storbacken på väg upp till glaciären. Tyst svärande över det mödosamma, men betagna av vyn mot Ladjojaure och över Ladjovagge. Hjälpande varandra med ett handtag på bergväggen och pekande ut en lös sten att undvika. Stående på toppen, dystert konstaterande att det blev ingen sikt denna gången heller.

Kanske var det på båten till Pålnoviken över Träskets krabba sjö. Lyssnande på skepparens berättelser om fantastiska äventyr, som utspelats på Träsket.

En gång blev flera gånger. Den äldre och den yngre nickade igenkännande på varandra var än de möttes på fjället. Samtalen dem emellan blev längre och öppenhjärtigare. De rekommenderade varandra olika leder och utflyktsmål. De tipsade varandra om bestigningsleder, luriga vadställen, besvärliga passövergångar, dolda sprickor i glaciärer och förrädiska glaciärbrunnar samt bästa sättet att betvinga oväder. De berättade för varandra om fyndplatser för botaniska rariteter, var de sett olika mineraler, fjällrävslyor, vilka de bästa utsiktsplatserna var.

Omsider slog de sig till ro, efter att knatat runt på fjället under dagar och veckor, till och med månader under varje säsong. Bekvämligheten tog över men även önskan att riktigt lära känna ett stycke fjäll utan och innan. Märkligt nog valde de samma område som sitt. Det var nog inte så konstigt ändå, ty samtalen dem emellan hade alltmer kretsat kring detta, som erbjöd en varierande natur med en riklighet av växtlighet och djurliv. Det var lättillgängligt och mycket lättgånget även om det kunde erbjuda på mindre angenäma överraskningar ibland. Vädret var mestadels vackert, speciellt i september. Långa och strapatsrika dagsturer kunde utföras med vetskapen om att de kunde återvända till en ombonad miljö utan risk för att bli utlämnade till fjällets bistra men tilldragande verklighet.

Den äldre och den yngre började nu umgås dagligen, till en början på kvällstid tillsammans med andra meningsfränder. Var och en i sällskapet hade funnit sin speciella nisch och verkade slå vakt om denna. En hade en oemotståndlig lust att alltid återvända till Kårsajåkkfallen för att där göra upp en värmande eld att sitta bredvid för att enbart njuta av tillvaron och uppleva det forsande vattnet. En vandrade alltid förbi det gamla tältlägret ovanför Abisko för att besöka rengärdet vid Pallentjåkka. En skulle alltid tränga igenom videt vid deltat och därefter promenera på sandrevlarna. En hade en förkänsla för myrarna vid Stordalen och återvände dit år efter år, alltid klagande över hur blöta myrarna var, men palsen på myren hade nog sjunkit ihop ytterligare någon centimeter. En kunde aldrig se sig mätt på blockformationerna i Kärkevagge, hur de utseendemässigt förändrades vid olika vädertyper.

En skulle nödvändigt till Kopparåsen och leta efter en speciell växt i branten mot Låktatjåkka, varje gång återvändande lika besviken men lika entusiastiskt berättande om att den nästa dag skulle bli funnen. En skulle alltid fotografera träväggarna på "Hotell Frys-ihjäl" vid Katterjåkk i olika belysning, ett evighetsarbete. En hade förkärlek för Nuolja och Slåttatjåkka, att vandra längs dess sluttningar och studera hur jordflytningen påverkade landskapsbilden. En hade föresatt sig att finna alla barackplatser, byggnadsplatser och rudimentära monument längs materialvägen mellan Abisko och Rombaksbotten, dokumentera dem i bokform och därmed göra historien levande och mer lättillgänglig. En strosade omkring planlöst och gjorde skisser inför framtida konstverk.

Den äldre och den yngre ville göra allt detta och ytterligare något nytt. Det fanns "vita" områden, som lockade dem till besök och utforskande tillsammans. Dagarna tillbringades med gemensamma turer och vänskapen fördjupades. Fjällets obeskrivlighet, som innehöll det en religiös ande, kunde bara upplevas och detta stärkte vänskapen ytterligare.

Så kom det sig att den äldre och den yngre åter satt i storstugan inför ett par veckors berikande vistelse, som skulle medföra ny längtan till fjället nästa år. De tänkte tillbaka på den dryga veckans besök på fjället tidigare denna sommar. Då mötte de en varm vind, som förde med sig en rikedom av stickande och bitande insekter. Detta gissel skulle betvingas varje år och alltid sammanfalla med den prunkande grönska, som fjället stolt kunde visa upp under en kort period. Ville man se denna skönhet, var det bara att acceptera dessa myriader av pollinerande flygfän.

Nu hade de förmånen att samla ny inspiration och nya intryck samtidigt som de kunde anpassa dagarna till väder, vind och egen lust. Visserligen saknades några av de gamla vännerna, men det tillhörde ju livets föränderlighet och dynamik. Sorgset kunde de konstatera detta faktum. Föränderligheten är väl aldrig så påträngande och tydlig som på fjället. Det som långsamt och mödosamt byggts upp kan raseras på ett ögonblick. I det stora perspektivet betyder det kanske intet, men för den enskilde är det en påminnelse om den korta tid man får till låns. Denna tid måste man ta till vara.

Den äldre och den yngre uppsökte välkända och kära platser, som var och en hade givit dem en minnesvärd bild. Något nytt tillkom varje år. I år fann de ett vindskydd som var nyuppfört, med utsikt över deltat och dess fågelliv. En liten leksakshäst hittades längs stranden på Träsket. Hur hade den kommit dit? Vad hade den att berätta? Några dagar var de med fotogruppen, som alltid hade svårt att hålla ihop. Egentligen var det inte konstigt, eftersom varje deltagare såg sin del av fjället och dess mångfald avbildades rikligt ur varje deltagares vinkel. Bilderna fick sedan utstå kritik innan de förevisades till alla gästers belåtenhet. Slutresultatet blev alltid en totalupplevelse av fjället.

Till slut bestämde de sig. En vit fläck på kartan hade hittats. Ryktet berättade att det fanns en stor kvartsgång med stora bergkristaller vid en sjö nära den norska gränsen. Anmarschen från Riksgränsen var drygt femton kilometer. Väl långt för en dagstur, men det fanns en övernattningsstuga ytterligare några kilometer in i Norge. Målet var att finna några fina kristaller, som skulle pryda någon väns hem, någon som inte längre orkade att besöka fjället men ändå skulle få känna och uppleva dess glans.

Rätt tillfälle inväntades. Det kom med en dag, som bjöd på gnistrande sol från en molnfri himmel och frostnupen, mark reflekterande dess strålar. Till en början var leden lättgången och vita ledmarkeringar förde den äldre och den yngre framåt. Stigen täcktes av fallande löv från de enstaka vindpinade björkar som ännu slog följe med dem. Än det ena, än det andra mångfärgade lövet singlade i allt raskare takt ned mot marken. Någon enstaka sen flyttfågel gjorde sig skyndsamt redo för färden söderut. Stillheten avbröts då och då av en isande vindpust. Vattenpölarnas tunna isskorpa antog en mörkare färgton. På stenblockens utsatta sidor tycktes vindlavens mörkröda fruktkroppar krympa ihop. På stigen låg mer färsk spillning än eljest från ripa, vilket tydde på viss oro hos fåglarna, som låg och tryckte inte långt från stigen utan att ta notis av vandrarna.

Den äldre och den yngre noterade tecknen i tysthet. Intuitivt kände de att målet inte skulle nås. Vinden tilltog i styrka och solen ersattes av nederbördstunga moln. Isen på leden började att smälta och det blev halt att ta sig fram. Med nedböjda huvuden fortsatte de tyst framåt. Ledmarkeringarna bytte färg från vitt till rött. Båda visste nu att de kommit in på en sidoled till huvudleden. Ändå fortsatte de den nya leden som de kommit in på. Nya var ju intrycken och någonstans skulle den föra dem till ett mål. Målet var väl av underordnad betydelse och upplevelsen, det abstrakta, var ju ett mål i sig.

Vid den stora stenen satte de sig ner. Vinden hade ökat i styrka och luften var nu fylld av ett lätt strilande regn uppblandat med någon enstaka snöflinga. De satt i lä och i skydd för nederbörden. Båda tycktes vara i sina egna tankar, men deras blick var riktad mot samma punkt. Långt borta vid något som liknade ett pass tyckte de sig se ett rest röse och på toppstenen anade de en rödmålad prick. Visserligen syntes ingen stig och den slutade nog vid den stora stenen, där de befann sig. Nyfikenheten drev dem att uppsöka det förmodade röset. Mycket riktigt, det var ett röse och det följdes av flera omväxlande med röda prickar. De följde en tänkt stig mellan markeringarna. Terrängen var bitvis mycket svårframkomlig och rent av eländig. Beslutsamt trotsade de väder, vind och den grymma verkligheten. Så tog prickarna slut och inte en enda ville visa vägen mer. De hade varit med om detta tidigare, att en led plötsligt slutar mitt på fjället. Nu valde de att följa terrängen, där den var mest lättframkomlig. Visa av tidigare erfarenheter, ett riktigt beslut var det. Småningom stod de plötsligt på en väl markerad led med vita prickar, ånyo huvudstigen. Ingen övertalning att följa denna tillbaka till utgångspunkten behövdes.

Det blev inte som de tänkt sig, liksom så många gånger tidigare. Denna dag blev emellertid en ytterligare bekräftelse på det sanna påståendet, att fjället förenar.

Tillbaka
till 2-98