Sånfjället – med brunbjörnar bland skvalrännor och sadelskåror  

av Lisa Öberg

Lisa Öberg skildrar ett område där man alltjämt kan få uppleva och njuta av något så svåråtkomligt och ovanligt som den tystnad vilken uppkommer genom frånvaro av motorbuller, nämligen nationalparken Sånfjället.

Sånfjället var en av de nationalparker som avsattes i Sverige redan 1909 – först i Europa! En av anledningarna till att avsätta Sånfjället var att skydda den svenska björnstammen, som då var utrotningshotad, och av vilken det fanns kvar ett fåtal individer just i Sånfjällsområdet. Idag finns en av Sveriges starkaste björnstammar här. De övriga stora rovdjuren är också etablerade – varg, lo och järv.

En annan anledning var att man ville bevara ett skogs- och fjällområde i de södra fjälltrakterna i dess naturliga tillstånd. Man valde just Sånfjället eftersom de då anmärkningsvärt lavrika fjäll-hedarna var relativt opåverkade av renars tramp och bete.

Nationalparken utvidgades år 1989 från 27 till 104 kvadratkilometer och hela fjällmassivet tillsammans med en betydande del av särpräglade lavhedarna och det omgivande skogslandskapet kom då att omfattas av det utökade skyddet. 

Karta över Sånfjällsmassivet. © Lisa Öberg

Kvartsitens och kartlavens rike

Sånfjällets nationalpark är ett särpräglat och formskönt område, mitt i Sveriges högst belägna landskap Härjedalen. Med sina nära 1278 m över havet reser sig Sånfjället i ensamt majestät högt över det omgivande skogslandskapet och nästan oavsett var man befinner sig i Härjedalen avtecknar sig den karaktäristiska siluetten mot horisonten. Massivet består av Högfjället (1278 m), Valmfjället (1117 m), Gråsidan (1193 m), Medstöten (1027 m) och Korpflyet (1175 m).

Glesa lavrika tallhedar är den vanligaste vegetationstypen i området kring fjället, men det finns också urskogsartade granskogar och väldoftande myrar i skogslandet. Ovanför fjällbjörkskogen breder fjällhedarna ut sig. De övergår så småningom i ett blockhav där så gott som varje stenblock är bevuxet med den vackert gulgröna kartlaven. 

Allra högst upp på Sånfjället finns nästan ingen jordmån. Här finns istället ett blockhav som utgörs av frostsprängt berg. Detta är ett karaktärsdrag för kvartsitrika berg vid fjällranden, ett stycke öster om den egentliga fjällkedjan. Vemdalskvartsit, som är den dominerande bergarten, är hård och svårvittrad. Genom de ständiga växlingarna mellan plus- och minusgrader uppkommer sprickor i kvartsiten. Det är denna process som är orsaken till detta hav av större och mindre stenblock.

»Usel flora«

Förutom den stora blockrikedomen ger kvartsiten upphov till näringsfattiga och grovkorniga jordar med dålig vattenhållande förmåga, vilket inte är särskilt gynnsamt för växterna. Detta i kombination med det lokalkontinentala klimatet gör att lavhedar och lavrika rishedar blir de vanligaste vegetationstyperna, förutsatt att de störningar som inträffar är måttliga. Kärlväxtfloran i Sånfjällsområdet är därför ganska artfattig. Den ansågs till och med vara så »usel« att botanisten R. F. Fristedt hade blivit varnad för att besöka fjället. Att fjällen kan utgöra en stark lockelse för många torde väl vara särskilt välkänt just bland fjällklubbens medlemmar, men även en hängiven botanist som Fristedt tycks ha erfarit detta. I sina »Anteckningar öfver en botanisk resa i Herjeådalen under sommaren 1853« beskriver han hur »det 3750 fot höga Sonfjället« lockade honom med sina »glänsande snöstrimmor« och sin « karaktäristiska profil«. Naturligtvis kunde inte Fristedt motstå fjällets lockelse och han bekräftar också att de botaniska varningarna var befogade.

Fullt så usel är nu inte floran i Sånfjällsområdet, även om lavar och ris dominerar landskapsbilden tillsammans med gräs och halvgräs, bl.a. kruståtel, styvstarr och klynnetåg. I bäckravinerna och i den bördiga Sododalen, finns en storartad färgprakt med högörter som torta och kvanne tillsammans med andra, lite mer fuktkrävande arter.

I inlandsisens spår

Vi är många som av olika anledningar fascinerats av Sånfjället under årens lopp. En som intresserat sig mycket för Sånfjället och för dess former är geografen Carl M:son Mannerfelt. I hans doktorsavhandling från 1945 kan man läsa om isavsmältningens förlopp, bland annat i Sånfjällsområdet, tolkat utifrån de glacialmorfologiska element som Sånfjället hyser stor rikedom av. Några av Sånfjällets sluttningar är starkt präglade av de enorma smältvattenmassor som frigjordes under den senaste inlandsisens avsmältning. 

I passen mellan två ur isen uppstickande fjälltoppar, nunatakker, bl.a. mellan Gråsidan och Valmfjället, grävde smältvattnet ut djupa överspolningsrännor eller sadelskåror. Sådana finns även mellan Medstöten och Korpflyet samt mellan Korpflyet och Högfjället. Smältvattenälvarna som rann mellan istungorna och de snart framtinade fjällsidorna, eroderade ut djupa diken, skvalrännor, i fjällsluttningarna. Smältvattnet kunde också störta ner i tunnlar under isen. De slukrännor som då bildades löper vanligtvis vinkelrätt mot skvalrännorna. Både skvalrännor och slukrännor finns i Gråsidans och i Högfjällets västligt vettande sluttningar.

De sista resterna av den tynande isen låg kvar nere i Råndens och Valmens dalgångar och i sänkorna öster om Sånfjället, där isen hade varit som tjockast. Stora sammanhängande sandurområden bildades genom att smältvattnet framför den kvarvarande isen förde med sig både finare och grövre material som sedan avsattes i jämna ytor på olika nivåer i dalgångarna. Först när de sista dämmande isresterna smält, fick vattnet fri passage genom Ljusnans dalgång. När man färdas runt Sånfjället, i Valmens och Råndens dalgångar, rör man sig just över dessa sandurfält. De ingår i ett av landets största och bäst bevarade områden i sitt slag.

Fjällets pionjärer

De varmaste somrarna någonsin sedan senaste istiden inträffade mycket snart efter inlandsisens avsmältning. Det gynnsamma klimatet bidrog till att de första växterna snabbt kunde etablera sig på de nyligen framsmälta bergstopparna. Bland dessa pionjärer fanns lägre kärlväxter som t.ex. lappljung och dvärgbjörk, men även våra vanligaste träd invandrade på ett tidigt stadium. Det kunde vi bland annat läsa om i Leif Kullman artikel »Från skog till fjäll och åter«  (fjället 2004: 2). Inte långt efter växterna kom djuren, varav renen var bland de första större däggdjuren. Den stora blockrikedomen gör Sånfjället lite speciellt jämfört med fjäll som har en annan, mer lättvittrad berggrund. Etablering av högre växter är endast möjlig på de fläckar där jordmånen är tillräcklig för frögroning och tillväxt. Man kan därför förmoda att den kaledoniska skogen, som klädde fjällen kort efter isavsmältningen (se ovan nämnda artikel), på Sånfjället utgjordes av enstaka träd och glesa träddungar snarare än skog i vanlig bemärkelse.

Torta i den bördiga Sododalen. Foto: Lisa Öberg

Träden på Sånfjället

Man kan säga att Sånfjället verkligen blev fjäll för cirka 9500 år sedan då en klimat-
förändring inträffade som medförde att träden försvann från bergens högsta toppar. Den alpina trädgränsen, det vill säga den nivå där de översta träden (definierade som de minst två meter höga individerna av en viss art) växer i fjällsluttningarna, har därefter sjunkit mer eller mindre konstant ända till för cirka 100 år sedan, då kalfjället nådde sin största utbredning. Därefter blev det åter varmare och 1900-talets överlag gynnsammare klimat har bidragit till att trädgränsen i de flesta fjällsluttningar nu är belägen på en betydligt högre nivå än den var vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900–talet.

I Korpflyets sydsluttning växer fjällbjörk så högt som 1110 m. Det är den näst högsta (i nuläget kända och dokumenterade) trädgränsnivån i landet. Allra högst belägna är trädgränserna på Brattriet i västra Härjedalen och på Städjan i Dalarna, där björkens respektive granens trädgräns når upp till 1115 m.

Några bevis för att träd vuxit högre upp på Sånfjället än i nutiden finns inte, åtminstone inte ännu. Däremot är det relativt gott om yngre tallplantor, 40–50 m ovanför dagens högsta trädgräns i Sånfjällsområdet. Det kan därför inte uteslutas att träd vuxit på samma höjd och kanske rent av på samma plats som dessa plantor någon gång tidigare i ett varmare och torrare klimat.

Varför Sånfjället?

Sånfjället har förvisso inget att erbjuda den som enbart söker spänning i form av högalpina äventyr och de som enbart är ute efter fjällbotaniska rariteter blir med största sannolikhet besvikna. Är man däremot intresserad av kvartärgeologi och av istidens spår i fjällandskapet, då är Sånfjällsområdet »ett verkligt eldorado«, som Carl M:son Mannerfelt själv uttryckte det.

Naturligtvis kan man även göra toppturer i Sånfjällsmassivet och man kan spana efter något av »de fyra stora« rovdjuren. I området finns numera en av landets tätaste björnstammar. På sensommaren och hösten finns mycket goda chanser att få se björn på lite avstånd när de fyller sina magar med bär i Sånfjällets sluttningar. 

I den örtrika Sododalen finns en fin liten raststuga, inte långt från bäcken Sodan. Stugan är inte tänkt för övernattning, men den kan vara en bra utgångspunkt för en tur upp till Högfjället. Vid klart väder bjuder denna topptur på ett panorama över så gott som hela Härjedalen, stora delar av de närmaste land-skapen Jämtland och Dalarna samt en del av Norge. Även vintertid är Sododalen ett trevligt utflyktsmål och rastställe. Det går nästan alltid att hitta lä där, liksom i någon av de djupa skvalrännorna på Gråsidan. I Sånfjällsområdet kan man alltjämt få uppleva och njuta av något så svåråtkomligt och sällsynt som den tystnad vilken uppkommer genom avsaknad av motorbuller. Inom nationalparken råder nämligen skoterförbud, vilket kan vara mycket behagligt när det under vårvintern körs som mest skoter i de flesta andra fjällområden.

Tillbaka
till 2-05