Isberg utanför Narsarsuaq. Foto: Gunilla Löfgren

Här var varmt. Människorna gick klädda i T-shirt och shorts. Det hade jag minst av allt väntat mig, trots att jag noga läst på om sommartemperaturer och väder. Ute på fjorden flöt isbergen omkring och det var en vacker syn, som ytterligare spädde på att det borde vara kallt. Detta var Grönland mitt i sommaren 2003. Här skulle jag tillbringa den närmaste månaden och först och främst skulle jag vandra i två veckor på södra Grönland, tillsammans med åtta danskar och fyra svenskar. Vibecke, vår färdledare kom och frågade om vi hade fått vårt bagage. Vad sa hon mera egentligen? Det var inte lätt att förstå hennes dialekt, men till sist fick jag klart för mig att när bagaget hade kommit, så skulle det ut till en väntande bil och själv skulle jag följa med mina blivande vandringskamrater till ett café i närheten. 

Nu väntade en båtfärd på 5 timmar. Vi skulle färdas bland isberg till Qaqortoq. En otrolig båtresa bland isbergen gjorde hela resan till ett stort äventyr. Väl framme i Qaqortoq, där solen strålade mot hela byn, som låg i sluttningen, trodde jag nästan att jag hade hamnat i paradiset. Efter middag på det gamla värdshuset i byn blev det en kort kvällspromenad, för nu började det bli aningen kallt, uppför backarna till högskolans vandrarhem och så var det sängdags efter en lång resa. 

Efter en dags vila var det åter dags för båtfärd. Nu skulle vi till Hvalsö för att titta på en kyrkoruin efter nordborna på ön. Blåsten var för stark, så båten kunde tyvärr inte lägga till, utan vi fick bara se ruinen från sjösidan. Vi fortsatte då till Saqqarssik, där vi gick av båten och fortsatte till fots. Vi hade kommit till den första fårfarmen, där vi skulle börja vandringen. Lite besviken konstaterade jag, att vi inte såg mycket av gårdens familj. Pipaluk, dottern på gården kom ner till oss på kvällen och visade sin grönländska nationaldräkt och sedan visade hon oss sin farfar och farmors gamla hus. 

Flicka i nationaldräkt Foto: Gunilla Löfgren

Vandringen varade i två veckor och det var två omtumlande veckor. Jag har rest en del och vandrat på olika håll i världen, men detta var något av det mest exotiska jag varit med om. Blommor, mörkblå fjordar, solsken, gnistrande vita isberg - ja det var ingen måtta vad vi såg. Det var bara att tacka och ta emot allt som naturen bjöd på. Det var vandringar efter porlande bäckar, över ängar och upp till glaciärer. Vid Jespersens glaciär övernattade vi i en container och gissa om det var kallt? Det var det, ordentligt kallt också, men vilka morgnar när jag tittade ut från containern och såg glaciären en bit bort. Alla blommor som växte i flodfåran och alla färger som glaciären bjöd på i morgonsolen. Det var nästan så att jag trodde att jag drömde. Vandringen upp till glaciären tog en hel dag, men vad gjorde det när naturen var så vacker och vädret så sommaraktigt. Vi vadade över strida forsar och vi rastade på härliga, blomsterfyllda ängar och jag njöt verkligen i fulla drag.

Vandringen varade i två veckor och det var två omtumlande veckor. Jag har rest en del och vandrat på olika håll i världen, men detta var något av det mest exotiska jag varit med om. Blommor, mörkblå fjordar, solsken, gnistrande vita isberg - ja det var ingen måtta vad vi såg. Det var bara att tacka och ta emot allt som naturen bjöd på. Det var vandringar efter porlande bäckar, över ängar och upp till glaciärer. Vid Jespersens glaciär övernattade vi i en container och gissa om det var kallt? Det var det, ordentligt kallt också, men vilka morgnar när jag tittade ut från containern och såg glaciären en bit bort. Alla blommor som växte i flodfåran och alla färger som glaciären bjöd på i morgonsolen. Det var nästan så att jag trodde att jag drömde.
Vandringen upp till glaciären tog en hel dag, men vad gjorde det när naturen var så vacker och vädret så sommaraktigt. Vi vadade över strida forsar och vi rastade på härliga, blomsterfyllda ängar och jag njöt verkligen i fulla drag. 

Att få bo hos fårfarmare under vandringen var också en upplevelse i sig. Vi träffade på Andala och Sofieannguaq i Søndre Igaliku och det var något bekant över dem. Visst, jag hade sett en TV-film om nybyggare på Grönland och här hade jag dem framför mig och verkligheten stämde väl överens med TV-filmen. De satsade på vandrande turister och vi fick veta, att de hade sammanlagt mellan 100 och 120 övernattningar per år på sin farm. De hade köpt in övergivna hus i byn och där kunde vandrare få övernatta. Själva hade de byggt sig ett nytt hus, några kilometer inne i dalen, där de driver fårskötsel med allt vad det innebär. Hela vandringsgruppen blev bjudna på äkta grönländsk middag hemma hos familjen och det blev en middag, som jag inte kommer att glömma. Vad sägs om rått sälspäck, som hängt ute ett helt år. Det smakade inte precis gott, men det påminde om fiskleveroljan som jag fick som liten. Vi fick även smaka sälkött, valbiff, fisksoppa och andra läckerheter. 

Får i Bratthalid, Grönland. Foto: Gunilla Löfgren

Det skulle kunna vara många flera turister och vandrare på Grönland om bara budskapet gick fram om hur bra det är att vandra där. Det är inte så olikt våra svenska fjäll, förutom att man ofta går nära vatten och därmed ser isbergen som flyter omkring. Vi bodde en natt i Peives gamla stuga. Peive hade själv byggt en ny gård, där han levde på fårskötsel. I huset där vi bodde saknades dörr och fönster, men huset låg mycket vackert vid fjorden. I taket hängde konservburkar, som skulle ta emot eventuellt regnvatten som läckte in. Peive kom en kväll med färsk lax till oss. Några av männen i vår vandringsgrupp fick följa med Peive och fascinerade titta på när han fångade lax med en vanlig huggkrok nere i älven. Sex härliga nyfångade laxar fick vi. Det var min tur att laga mat den kvällen - vi turades om att sköta mathållningen. Jag lade laxen i folie och satte in den i ugnen och det blev en mycket god middag. Eftersom jag absolut inte är någon matmamma, så var detta det bästa som kunde hänt mig. 

En dag hällregnade det. Vi hade en vandring på 10 km för att komma fram till fårfarmen där vi skulle bo. Som tur var så fanns det väg på nästan hela sträckan. Det hade varit tungt att gå i ris den här dagen. Vi bodde i ett litet fint hus och här hängde våta kläder överallt och våta vandringskängor trängdes ihop framför kaminen, men vad gjorde det när utsikten från huset var en isbergsfylld fjord. När sedan hembakade bullar och kaffe kom fram på borden, så var det bara att njuta fullt ut. Dagen efter lyste solen igen och det blev dagsvandring runt fjordarna i närheten. Jag gick till en fjord där isbergen flöt omkring och här var det roligt att bara sitta och titta och höra hur det knakade när isbergen föll sönder. 

Efter den här organiserade vandringen, fortsatte jag till Nuuk, Grönlands huvudstad. Här fanns också vandringsmöjligheter, även om de var begränsade. Vad är väl ett besök i Nuuk utan vandringar på Lilla och Stora Malene? Det gick bussar från centrum upp mot flygplatsen och här var det bara att hoppa av på vägen och börja vandringarna. Att gå runt Lilla Malene var målet den första dagen. Vandringen började vid fjorden och sedan upp på berget, hela tiden med magnifik utsikt över fjorden. Det här verkade ju enkelt, så när Stora Malene kom i sikte, så var frestelsen för stor att i stället gå upp där. Två unga danska flickor sprang förbi och talade skrattande om att de snart skulle åka hem till Danmark efter att ha arbetat ett år på Grönland och att de bara måste gå upp på Stora Malene, även om det ansågs kunna vara farligt. De danska flickorna var bara hälften så gamla som jag, men jag trodde att jag med min vandringsrutin borde klara av den vandringen. Det var kämpigt, det kan jag tala om. Att komma upp på berget var ingen större prestation, men att komma ned därifrån det var verkligen tufft. För det första var det mycket svårt att orientera sig och för det andra var det stupbrant nedför hela tiden. Efter flera timmars vandring kom jag ned och hade turen att få åka med en lastbil in till Nuuk, som låg ungefär en mil från platsen där jag kom ned. Jag var överlycklig att jag inte behövde gå den milen efter den tuffa nedstigningen. De två danska flickorna träffade jag på i Nuuk ett par dagar senare och de talade då om att de hade haft ytterligare två timmar att göra innan de hittade ned från Stora Malene. 

Myskoxar vid Kangerlussuaq.  Foto: Gunilla Löfgren

Resan var inte slut med detta. Nu fortsatte jag upp till Kangerlussuaq och mera vandring skulle det bli. Redan första dagen stötte jag på en grupp myskoxar och det var en hisnande och samtidigt en lite skrämmande upplevelse. De bara stod där mitt framför mig. De var lite mera försiktiga än jag, så de vände och sprang från platsen. Det dröjde inte länge förrän nästa grupp på fem myskoxar dök upp. Dessa var aningen misstänksamma, men stannade upp och tog en ordentlig titt på mig. Jag hade fått besked om att jag skulle vara vaksam på myskoxarnas beteende och med utgångspunkt från detta agera så som jag tyckte var klokt. Jag tog några foton och drog mig sedan försiktigt tillbaka. Det finns ca 10 000 myskoxar i det här området. 

En dag hyrde jag cykel och åkte ut till inlandsisen. Det var 25 km från Kangerlussuaq och det var för långt att gå fram och tillbaka. Cykelturen blev en plåga. Vägen var som en skurbräda och dessutom var det lös sand och däremellan stora stenar, men efter några timmar så var jag äntligen framme och då bestämde jag mig för att inlandsisen absolut var värd den jobbiga färden dit. Stora fält med blåsippor framför 40-50 m iskanter verkade osannolikt, men det var verklighet. Det var bara att ta fram matsäcken och sätta sig ned och njuta till dess att kylan blev för outhärdlig. Det blev sedan några dagar vandring innan det var dags att återvända hem igen efter en upplevelserik och fantastisk resa. Grönland är definitivt ett land dit jag kanske återvänder igen. Jag vill gärna åka till östkusten för att där få se de verkligt stora isbergen.

Gunilla Löfgren har tidigare medverkat vid ett flertal tillfällen i fjället och presenterades i fjället nr 3 1997.

Tillbaka
till 2-04