Vidsträckt vide

Vi vaknade av tystnaden. Regnet hade slutat. Då jag och brorsan anlände till fjällvärlden och Järämä kvällen innan, sprejade ett lätt regn området, men det hade dragit förbi under natten. De första kilometerna hade vi gått då, ty ljus fanns, trots det tunga molntäcket som legat över oss och fortfarande hängde kvar.

Vi hade innan vandringen gjort upp en bra rutt som vi skulle följa, men den visade sig inte vara exakt som vi trott. De tunna bruna strecken på kartan, som i alla tidigare fjälltrakter vi besökt indikerat sankmark i vanlig bemärkelse, var nu omformade till vidsträckta videsnår. Och då kompassen levde sitt eget lilla liv, hade vi vid ett tillfälle befunnit oss långt ute i buskarna innan vi upptäckt att vi kommit av från kursen. Då var det bara att lägga svansen mellan benen och tråckla sig tillbaka. Efter en vandring i blöta kängor med tillhörande svordomar hittade vi till slut en lämplig tältplats vid den lilla Sarvvesoaivjohka.

Efter en berikande frukost på gröt och nybakat bröd gjorde vi oss i ordning för att vandra vidare. Kursen ändrades så att vi skulle komma runt de värsta videpartierna, vilket visade sig inte vara helt lätt. Etappens första del gick genom ett ganska flackt och kusligt område. Fjällbjörkarna stod kala och döda efter en anstormning av mätarlarver som rumsterat om ett antal år tidigare, vilket vår taxichaufför hade berättat på resan hit, och de små björkar som var på väg att växa upp hade ännu inte nått så högt. Det kändes som om vi gick på en kyrkogård. Men den känslan försvann när vi, efter att ha kämpat oss förbi otaliga videinsnärjda bäckar, kom ut på kalfjället och vidderna tog över. Här var tomheten total. Ingenting fanns, men ingenting saknades.

Vid lunchtid hade vi inte hunnit riktigt så långt som vi tänkt oss (vi upptäckte långt senare att de förmodade kilometerlånga kartrutorna egentligen var två kilometer långa). Snabbmakaroner med sås stod det på menyn, vilket det för övrigt gjorde alla dagar. Som namnet förtäljer gick de fort att inta och efter att ha sträckt ut oss lite fortsatte vi mot vårt dagsmål: den stora sjön Covccujávri. Nu var det dags att leta upp renstängslet vi skulle följa, och via en till synes odramatisk färd kom vi fram till en jokk modell halvstor och hittade som tur var snabbt en övergång, vilken bestod av ett antal strategiskt placerade stenar att trippa över på.

Väl iland på andra sidan hör jag ett kraftigt plums och ett högt ”jävlars” med efterföljade ”kaaameeran”. När jag vänder mig om får jag se en ganska så skrattretande syn: Där ligger brorsan på sidan i vattnet med ryggsäcken halvvägs nere i en djuphåla och gormar och svär. Efter att ha räddat upp honom och konstaterat att kameran och övrig utrustning klarat sig utan större vattenskador, bortsett från flygbiljett och lite andra viktiga pappersföremål, hänger vi upp en blöt jacka och undertröja på ryggsäcken för torkning och fortsätter.

Sträckans syns oss oändlig och att gå upp och ner för ett antal mindre kullar utan att tycka sig komma någonstans kan ta modet ur de flesta. Men vi stretar på. Det börjar skava på axlarna av den egentligen alldeles för tunga ryggsäcken och benen värker, men dagens etapp skall vi klara av: något annat alternativ finns inte. Så ser vi för första gången sjön, det efterlängtade målet, men den lätta, plana vandringen nere i dalen visar sig vara beströdd med det vanliga otyget, videt.

Efter att ha konsulterat varandra under tuggandet på lite torkad frukt, beslutar vi oss för att korsa eländet på smalaste stället och söka oss högre upp i terrängen. Stigningen uppför blir brant och lång och när man hoppar över middagen för att hinna fram, blir stegen lätt tunga. Vid det här laget börjar vi tvivla på hela företaget och vill bara lägga oss ner och dö, men sliter på och korsar den sista bergskammen på knäna. Vi bokstavligt talat rullar ner för branten, greppar första bästa tältplats och låter sömnen komma som en befrielse.

När jag skall kliva ut ur tältet morgonen efter, faller jag ihop i en liten hög och får krypa fram till gasköket för att kunna laga frukost. Man bör inte företa så djävulska marscher att man glömmer att stretcha.

Dagens etapp ställs in och vi tillbringar dygnet med att vila upp oss. Vi tar en promenad upp på berget, lika mycket för att fotografera och leta växter som att slippa undan myggen som hemsökte vårt läger, och sätter oss på en sten för att njuta av det enorma och vackra landskap som ligger för våra fötter. Helt plötsligt fastnar min blick på något som rör sig kring tältet. ”Titta där!” utbrister jag häpet och dirigerar brorsans blick rätt. ”En fjällräv!” stammar vi fram med förenade stämmor. Räven strosar vidare och försvinner in mellan fjällbjörkarna. Med ens kändes all möda värt besväret!

Tobias Malm är 22 år och studerar på biologlinjen vid Stockholms Universitet.

Turfakta

Turen gick i augusti 2001 i nordligaste Sverige på Covccucearru och huvudsakligen söder om Tavvaätno. Syftet var både att fiska och att uppleva ett fjällandskap, där få vandrar.

Karta. Fjällkartan BD2.

Ta sig dit. Buss från Kiruna till metropolen Övre Soppero på vägen mellan Vittangi och Karesuando. Taxi till samevistet Järämä (Jarin).

Tillbaka
till 2-02