Olycklig simtur

En dramatisk händelse som sällan bevittnas. Den starkare ledarrenen visade den lilla flocken vägen, men kunde bara med viss möda själv ta sig över det strömmande vattnet och helskinnad upp på den motsatta stranden.

Sårjåsjaurestugan 31 augusti 2001. Det hade regnat mycket den senaste tiden, så vattnet var mycket högt och strömmade våldsamt i forsfåran utanför stugan.

Jag satt inne i ”Konsul Perssons stuga”, unik i fjällvärlden både genom sitt läge, utseende och mångskiftande historia, när jag genom fönstret såg en ren på väg ner i det mycket strida vattnet utanför stugan. Min första tanke var att detta kan inte gå bra, eftersom det bara var drygt tio meter till forsnacken.

Jag tog kameran, sprang ut iklädd sockor och kalsonger och började ta kort. Renen kämpade i den strida strömmen och var flera gånger helt under vattnet, närmade sig forsnacken betänkligt men fick till slut fast mark under klövarna. När den kommit upp på land ställde den sig och kastade upp massor av vatten, som det verkade.

Då lyfte jag blicken och såg till min fasa ytterligare sex renar som gick ut i vattnet, ännu närmare forsnacken än den första renen, och de var också mindre än denna. Nu hände allt med blixtens och vattnets fart: Alla sex drogs med ner i fallet, som är mycket brant, nästan lodrätt och tio till tolv meter högt. Det var ett virrvarr av horn, klövar och kroppar, och jag kunde tydligt se att flera av renarna slog in i bergväggarna med hög fart.

Tre borta

När det hela var över, såg jag tre renar ta sig upp på stranden i lugnvattnet nedanför fallet. De andra tre kunde jag inte urskilja. Det är möjligt att någon följde med nedför nästa fall. Efter att ha klätt på mig följde jag forsen ungefär två kilometer nedströms, men fann inga renar. Nästa dag spanade jag med kikare utefter forsen för att upptäcka fåglar som kalasade på renar, men även detta utan resultat. Under eftermiddagen såg jag hur de fyra renar som klarade sig gick upp och ned längs forsen flera gånger. Jag uppfattade det som om de letade efter de övriga, men vet inte om det förhöll sig så.

Tankarna var många efter händelsen och flera teorier fanns i mitt huvud om orsaken. Kunde det ha varit ett rovdjur som drev renarna mot vattnet? Påverkade jag på något sätt deras omdöme? Kan inte tro det, eftersom de sprang mot mig, och dessutom var jag ju inne i stugan när första renen gav sig av ut i forsen.

Går mot vinden

Några dagar senare pratade jag med Isak Påve, en äldre same i Staloluokta, och han sade mig att för mycket länge sen fanns det ett staket på detta ställe. Det var dock fallfärdigt redan när han var liten. Han var mycket intresserad av historien, så han har fått kopior på bilderna. Att sådana här episoder händer, det visste han, men att se det med egna ögon trodde han var unikt.

Isak Påve påstod att renarna går mot vinden och att de till vilket pris som helst skall åt det hållet. Han berättade också att om ledarrenen går över någonstans, så följer de övriga alltid efter även om det får katastrofala följder.

Roger Fleischer från Vänersborg är 46 år och serviceingenjör vid ABB. Han har gjort många ensamvandringar i Sarek och Padjelanta och är klubbmedlem sedan tre år.

Tillbaka
till 2-02