Fjällflanörens funderingar

Jag kom dyngsur fram till Keb. Det hade regnat som en kall dusch större delen av vägen genom Ladtjovagge. Jag har aldrig haft bra väder i Ladtjovagge - har någon annan haft det? Jag fick en koj på loftet i gamla byggnaden, där atmosfären från pionjäråren står så tät att man kan skära den med osthyvel. Och där, passande nog, mötte jag Mesmannen.

Hans ryggsäck var en mes från yngre stenåldern. Grön bomullskanvas, triangulär stålrörsram, axelremmar av läder med filtdynor, inget bärbälte. Jag frågade honom försiktigt var han hade sovit bort de senaste trettio åren (han var faktiskt ett tiotal år yngre än jag). Jag lät honom prova min Alaska. "Den är ju lättare full än min är tom" utbrast han förvånad.

Jag var böjd att hålla med honom. Jag har själv kånkat omkring med sådana ryggor. Det var som att bära på en cykel. Dessutom var tyngdpunkten alldeles för låg. En koll av gamla fotografier visade att jag mindes rätt: Den som bar en sådan anordning stod i brant vinkel framåt för att inte dratta baklänges.

Sedan jag vunnit hans förtroende, bekände han hur det hela hängde ihop. Han hade i sin grönaste ungdom inköpt mesen och därefter dragit till fjälls för första gången. Han hade haft oturen att ha en fjällfascist till färdkamrat. Han hade inte gjort om försöket på över trettio år.

En fjällfascist var (och är, olyckligtvis) en person för vilken fjällvärlden bara är en arena på vilken han kan demonstrera för sig själv och andra att han är ett frustande plusexemplar, en prestationsmaskin som kan prestera absurditeter. Hans uppfattning om vandring är att i rasande takt, som jagad av döden eller djävulen, galoppera fyrtio kilometer i ett svep och därefter övernatta hoprullad i kråk-riset. Han äter spik och skiter nubb. Den som inte ständigt kan prestera absurditeter ser han som mindervärdig, som en Untermensch. En sådan vill han inte vara.

Det kan väl gå an - så länge han utövar sina fakirkonster i sträng avskildhet. Men när han försöker inbilla andra, som kanske inte har erfarenhet nog att inse vem eller vad han är, att detta är att gå i fjällen, då begår han våld mot sina medmänniskor.

Nu var mesmannen en härdig individ. På något sätt hade fjällvärlden ändå, trots den chockartade introduktionen han fick till den, väckt en längtan. Och på höjden av sin levnads bana hade han plockat fram den gamla ryggsäcken och dragit till fjälls på nytt. Hur många klarar en sådan comeback? Hur många vågar inte ens det första försöket, därför att de tror att man måste bete sig som en fjällfascist?

Själv är jag en fjällflanör. I min egen grönaste ungdom sysslade jag med en del beteenden, som väl numera skulle kallas extremsport. Så jag behöver inte bevisa någonting, särskilt inte för mig själv, vilken är den ende jag fäster något avseende vid. Jag går inte i fjällen för att gå i fjällen, och än mindre för att springa som en vettvill-ing i fjällen. Jag gör det för att vara i fjällen.

Min arbetsplats ligger vid Sveavägen i Stockholm. Vill jag ha en extremupplevelse, behöver jag bara försöka ta mig över gatan till fots. Det som fjällen har att ge mig är en annorlunda existensform, en där tiden är relativ och förlöper på ett annat och mindre pockande sätt än hemma. Den stora upplevelsen är inte att gno fram längs leden med näsan i backen. Den är att stanna, stödd på staven där dalen öppnar sig, och bara se. Att langa ner packningen i riset och lägga sig själv på rygg med den som huvudgärd och använda en halvtimme till att se upp längs fjällsidorna, grunna över glaciärerna där uppe och höra vindens sus, jokkens porlande och bruset från ett avlägset vattenfall. Topparna blir inte mer majestätiska för att jag kravlar mig upp på dem. Dalarna blir inte skönare av att ses uppifrån. Kalla mig dalkrypare. Jag bär detta tillmäle, som vore det storkorset av en esoterisk riddarorden.

Som konsekvent dalkrypare använder jag stugorna. I gengäld kan jag minimera packningen. För ett par år sedan tog jag och min hustru helikoptern från Kvikkjokk upp till Staloluokta. (Detta fusk hade goda skäl: föregående vandring hade avbrutits av en olyckshändelse mellan Stalo och Tuottar.) Andrepiloten langade upp våra packningar på vågen och frågade häpen: var det allt? Vi gick tillsammans ledigt in under viktgränsen för en ensam passagerare. En fjällflanör är inte ett packdjur.

Vandrandet är en krydda, inte minst på maten, som kan behöva en del extra kryddning, men det är inte huvud-saken. Jag kan mycket väl tänka mig att avstå helt, upprätta ett basläger och sedan släntra kring i omgivningen, se korpens flykt, finna strömstarens bäck och se fjällgentianan lysa som en spektralblå safir i ankelhöjd. Ser de av prestationsångest jagade sådant?

De gamle betedde sig inte som vi. De hade inga tajta tidtabeller. Därför behövde de i regel inte gå i dåligt väder, vilket hur som helst var dumt med den tidens vadmalskläder och övriga utrustning. Det har förresten inte samer-na gjort heller. Man gick så länge det kändes bra. Sen tog man sig en tupplur, oavsett vad den eventuella klockan visade. Sommartid kunde man lika gärna gå om natten som om dagen.

Vi har väl som regel en returbiljett i packningen med datum och plats-reservation. Men vi borde planera anpassningsbarare, ha tidsreserver, liggedagar, hålla alternativ öppna. Antalet tillryggalagda kilometer är inte resans mening. Videt och björkarna har sitt Tao. Vandrandet har sitt Zen. Att följa Tao, att uppleva den kretsande vråkens satori, det är en själens läkedom. Det är frid. Shalom. Salaam. Pax vobiscum.

Och vill jag ha mina nerver pirrade, behöver jag bara göra traversen över Sveavägen i höjd med Risbergs bokhandel.

Lars Bergquist är nybliven pensionär och frilansande förlagsredaktör. Hans hemsida www.timberwolf.a.se/home har beskrivningar på engelska om de svenska fjällen, vilket hjälpte J. Robert Harris till stora fjällupplevelser i Padjelanta och Sarek (se fjället 1/00). Lars har även designat egna typsnitt.

Tillbaka
till 2-01