Sprang och skidade till larmtelefonen

Av Annette Seldén

Vi hade bestämt oss för att inte göra någon topptur den dagen, men följer våra kamraters skidspår på glaciären (Alep Pastajekna). Efter en halvtimme och ca 1 kilometer hör jag plötsligt en knall, liknande ett gevärskott, och stannar genast upp och tittar åt det håll ljudet kom ifrån. Jag får syn på ett stort stycke snö, som släpper från kammen mellan Svirjatjåkkå och Midtji Skårki. Snön faller ner i den lilla glaciärkitteln, där den startar en lavin, som dock stannar upp ganska snabbt. Min man Egon och jag står alldeles tysta efteråt och tycker att det var "häftigt" att vi fick bevittna en lavin.

Vi börjar gå igen, men stannar efter bara ett par minuter. Jag upplever en slags otäck känsla av det hela. Då hör vi plötsligt att någon ropar och skriker, vi kan kan inte uppfatta något, men vi undrar förstås vem som skriker. Vi fortsätter ytterligare uppåt i fem minuter till, nu litet fortare. Vi stannar igen och lyssnar. Det hörs fortfarande rop och jag tycker mig känna igen rösten. Nu börjar vi höra ordfragment: "Hör du mig Birger … karbin hit!" Vi börjar tro att det kanske har hänt nåt allvarligt, för ljudet från den som ropar låter som om det kommer från bergväggen. Någon eller några har kanske följt med det där raset.

Vi börjar nu ropa flera gånger åt det hållet: "Är ni okej däruppe?" Sedan hör vi samma röster igen, men kan fortfarande inte uppfatta vad som sägs. Eftersom vi inte kan höra mer än dessa två röster, drar vi slutsatsen att något mycket allvarligt har inträffat. De måste ha följt med i raset, medan Birger och någon annan har blivit kvar på bergväggen. Kanske kämpar de för sina liv där uppe nu. Om de andra följt med i raset är det nog ingen chans att de lever: det är kanske 150 meter ner till glaciären.

Om vi tar oss upp på en liten utlöpare, borde vi få en bättre bild vad som har hänt eller få kontakt med någon. Vi går så fort vi orkar; pulsen är närmare 200; vi måste då och då stanna för att hämta andan; varje gång vi stannar hör vi ropen när flåset och hjärtrytmen minskar efter en stund.

Vi vet ju inte vad som har hänt. Ska vi strunta i det hela och vänta till kvällen, och om inte kompisarna dyker upp ikväll, larma först då? I så fall kanske inte räddningen kan vara framme förrän i morgon förmiddag. Då är det för sent att rädda någon överlevande, som kan finnas kvar på väggen. Ger vi oss iväg nu, finns det kanske en chans. Därför tar vi beslutet att ge oss iväg genast för att larma fjällräddningen.

Vi vecklar ut kartan för att besluta om vart vi ska åka för att larma. Vi har två alternativ: Mikkastugan och Rinim sameviste. Till Mikka är det 15 kilometer, men telefonen kan ju vara trasig och solcellen eller stugan översnöad. Då finns ingen annan förbindelse inom räckhåll. Till Rinim är det ca 10 kilometer, nerför hela vägen. Där finns stugor och kanske någon skoterfiskare på Sitojaure. Annars är det ytterligare 16 kilometers skidåkning till Sitojaurestugorna.

Vi passerar snabbt vårt läger, lättar på ryggsäcken, skriver en lapp och drygt halvtre börjar vi vår nerfärd genom Pastavagge. Vi ömsom stakar, ömsom skejtar fram så fort vi orkar. Efter Pastavagges mynning tunnar snön ut. Vi försöker skejta fram på fläckar, men efter ytterligare några hundra meter tar snön nästan helt slut, och vi får ta av oss skidorna och springa. Inte förrän någon kilometer innan Rinim finner vi tillräckligt med snö igen.

När vi når Rinims få stugor klockan fyra, är ingen där. Alternativen är vänta här tills någon kanske kommer hit ikväll, eller att bege oss vidare och ha några timmars skejting på sjön framför oss. Vi valde det senare och när vi åkt en bit och klockan är halv sex, får vi syn på svanar en bit längre fram. Öppet vatten? Mycket riktigt, flera öppna vakar dyker upp framför och omkring oss. Vi tvingas att åka fram och tillbaka i labyrintmönstret.

Vid sextiden hörs en helikopter. Den är på väg mot oss. Egon och jag viftar allt vad vi orkar med våra jackor när helikoptern börjar närma sig. Den verkar först inte se oss, men vänder och landar på isen. Jag talar om för den som klev ur vad vi har sett och hört, och vad vi misstänker kan ha hänt. Helikoptern väsnades och nu i efterhand tror jag, att han bara uppfattade att det var en lavin som gått.

Vi lastar in våra skidor i helikoptern, hoppar in och förklarar än en gång vad som hänt. Piloten försöker få kontakt med SOS, men inte förrän vi närmar oss Sitojaurestugorna får han kontakt. Vi ligger och cirklar i luften medan han pratar med SOS. Vi påpekar att polisen borde plocka upp oss här vid stugorna, så att i exakt kan peka ut var raset har gått. Om tjugo minuter ska fjällräddningen komma och plocka upp oss, får vi besked.

Helikoptern släpper av oss på isen strax nedanför stugorna. Efter en kvart kommer stugvärden i Sitojaurestugorna och säger att polisen i Gällivare vill komma i kontakt med oss via nödtelefonen. Vi går in i stugan och jag får samtala med en kvinnlig samordnare vid Gällivarepolisen. Jag redogör tydligt än en gång för vad som kan ha hänt, påpekar att vi vill bli upplyfta till olycksplatsen och får då till svar att en helikopter redan befinner sig där.

Gällivarepolisen försöker kontakta oss igen, men telefonen upphör att fungera. Samtalet bryts. Systemet verkar vara överbelastat (troligen media, som vid det här laget har fått nys om larmet). När jag äntligen får kontakt igen, ställer samordnaren en del frågor om vilka personer som saknas, våra personnummer och namn, platsen där raset skedde och så vidare. Hon frågar också om det är våra tält som står i Pastavagge. Jag känner en enorm desperation att de är på fel ställe och letar. De hade kunnat få rätt information direkt om de plockat upp oss. Jag frågar vad som försiggår däruppe, men får till svar att hon inget kan säga, de ska återkomma senare.

Senare, kanske vid niotiden landar en helikopter. Bara en av oss får plats och efter en kort stund är vi tillbaka över området. Jag kan se att det står två helikoptrar nere vid vårt läger, jag ser en massa poliser och jag kan se Eva med sin hund Raja stå och samtala med polisen. Just nu kan jag inte se någon av de andra kompisarna. Jag förklarar vad som kan ha hänt. Vi cirklar runt i tio minuter över kammen och glaciären; jag kan inte se några personer någonstans, däremot ser jag tydligt fotspår på kammen, och framförallt noterar jag fotspår som leder fram till jacket i kammen där raset har gått.

Efter en liten stund får vi ett meddelande: Alla åtta har dykt upp välbehållna och ingenting hade hänt. De befann sig någon annanstans. Vi landar inte utan vi flyger direkt tillbaka till Sito, där jag blir avsläppt. Jag meddelar vad jag sett och hört, det är givetvis en oerhörd lättnad, men många frågor kvarstår. Gjorde vi rätt? I stugorna svarar alla att de skulle gjort precis som vi. Ändå känner Egon och jag en oerhörd skuld och skam över att vi larmat fjällräddningen helt i onödan och över hur mycket pengar allt detta har kostat. Vi har skämt ut hela Fjällklubben. Vi vill så fort som möjligt bli upplyfta till våra kamrater, så vi får träffa dem, men inte förrän vid elvatiden hör polisen av sig och meddelar att de kommer på förmiddagen och plockar upp oss. Ingen av oss sov något vidare den natten.

På förmiddagen landar en polishelikopter på isen och tar upp oss till de andras tält. Vi går fram till P-O och vet inte riktigt vad vi ska säga, men han hinner före: "Tack för att ni kunde räddat mitt liv!" Först förstår vi ingenting, men får sen klart för oss vad som försiggått där upp på kammen, och känner en oerhörd lättnad över att vi trots allt gjorde det rätta. Vi hade uppfattat situationen rätt. Synd bara att vi inte fick reda på detta igår!

Vi sätter oss ner alla fyra - polisen, P-O och vi - och pratar igenom allt. Polisen, som även är pilot, berättar att han var den förste på platsen tjugo minuter efter att larmet hade gått. Han befann sig över Kebnekaiseområdet och hade inte så långt hit ner. När han kom fram såg han ganska snabbt lavinkäglan, men han såg också ett skidspår som gick rakt in i lavinen.Slutsatsen han då drog var att någon hade åkt skidor där och fått lavinen över sig. Skidspåren hade jag och Egon direkt kunnat tala om att de inte fanns där när raset skedde, om vi bara hade fått vara med däruppe från början. Det var förmodligen Eva som åkt fram och låtit Raja, som faktiskt är lavinhund, söka efter kroppar. Efter söket hade hon vänt tillbaka mot bivacken i sina egna spår.

Han berättar vidare att han direkt bedömde att det var alldeles för farligt för den ordinarie personalen att gå fram och leta. Därför meddelade han Gällivarepolisen att specialstyrkan för alpin fjällräddning skulle kallas in, vände norrut mot Sjöfallet för att tanka, och flög sedan mot Kiruna för att plocka upp den alpina gruppen. Då fick han meddelande via radion att alla var återfunna och således får han aldrig reda på vad som hände med P-O, annars hade han ju berättat det för oss redan nere i Sito på morgonen.

P-O frågar om han kan ta oss upp till berget och visa olycksplatsen. Polisen tycker att det är en bra idé - man behöver bearbeta en sådan här händelse - och särskilt bra vore det ju för P-O. Han lyfter upp mig och P-O på en tiominutare där uppe och vi tar bägge bilder. På sena eftermiddagen dyker resten av gänget upp efter en toppbestigning. På kvällen samlas vi alla i Egons och min bivack och vi går igenom minut för minut av det gångna dygnet. Det känns oerhört skönt att se alla igen, att vi alla är samlade efter det här.

Vad som for igenom huvudet på oss de där timmarna efter raset är svårt att beskriva. Sorg och förtvivlan är några ord jag kan nämna. Tänk om vi hade behövt återvända till lägret efteråt, plocka ihop våra kamraters tillhörigheter och meddela anhöriga? Den skam och skuld vi kände senare var inte speciellt roligt det heller. Men nu gick allt bra, som tur var.

Det trista i den här historien är alla tidningarnas felaktiga skriverier. Det stod bland annat i Expressen att de två som larmade fjällräddningen var hysteriska och utsvultna, något som definitivt inte var sant. Det stod att läsa i Dagens Nyheter att åtta personer räddades ur en lavin, en hade dragits med i lavinen, att tre personer kommit på efterkälken och tyckte sig se skidspår in i lavinen och att lavinfaran var mycket stor. I Norrländska Socialdemokraten stod det att en person skidade in i lavinen men undkom, och liknande stod att läsa i Göteborgsposten. Allt fokuseras hela tiden på lavinen, som ju var en följd av själva snöraset. Den stannade redan högt uppe på sluttningen ovanför glaciären och fortsatte aldrig ner i Pastavagge. Det mesta som stod att läsa i tidningarna var fel. Så kan det bli!



Tillbaka
till 2-00