|
|
|
Allvarligt tillbud i Sarek Av Birger AndrénTorsdag morgon visar på perfekt väder med kyla och klarblå himmel. Det kalla vädret har dessutom ytterligare minskat risken för laviner. Dagens mål är att ta sig upp på Svirjatjåkkå via nordkammen och sedan göra den lätta övergången till Midtji Skårki. Om vi hinner ska vi även ta oss över till Stuor Skårki för att få fågelperspektiv på Rapaselet. Vi är nio personer plus hunden Raja ur Stockholmssektionens Sarektur som startar i en grupp, tar oss över Alep Pastajekna och sedan upp på en första platå på Svirjatjåkkås nordkam. Här parkerar vi våra skidor och tar på klätterselar och stegjärn. Här avvaktar Eva med Raja och satsar sedan på att åka skidor nere på glaciären. Man måste kontinuerligt bedöma snöläget på sådana här turer. Förhållandena innan vi österifrån skidade in i Pastavagge på Påskdagen pekade på att det mest var hård skarsnö på sluttningarna, och det verkade inte heller ha snöat så mycket den senaste tiden. Snön föreföll ganska homogen och hänga ihop bra med underlaget: ett tecken på att lavinrisken var liten. Bedömningen inför toppturen föranledde ingen ändring, riskerna utgörs av hängdrivor och av att snön kunde smälta på solutsatta branta sidor och försämra stegjärnens fäste, men här var solsidorna flacka. Stora hängdrivor Vi är alltså åtta personer som arbetar oss uppåt med fin utsikt över erosionsbranterna mellan Svirjatjåkkå och Midji Skårki. Där har de sydvästliga vindarna byggt upp stora hängdrivor åt nordost, och jag påpekar flera gånger för de andra att vi måste hålla stora säkerhetsavstånd till kanten, när vi rör oss däruppe. Sista biten upp till Svirjatjåkkås topplatå är brantare, och vi säkrar där med hjälp av repet och två snöankare. Väl uppe på toppen tar vi god tid på oss att njuta av utsikten och ta många bilder. Så är det dags att göra promenaden över till Midtji Skårki. Vi bestämmer oss för att lämna repet, snöankarna och de flesta isyxorna uppe nära Svirjatjåkkås topp - det ska ju bli promenad nu! Efter en liten diskussion bestämmer vi oss ändå för att behålla klätterselarna på: det visade sig vara ett klokt beslut. Jag går först, gör spåret på kamryggen mot Midtji Skårki och ser till att hålla ett säkerhetsavstånd på minst tio meter till kanten. Åt sydväst är det "snällt långsluttande".. Vi blir lite utspridda längs sluttningen och Per-Olof Ödman, vår man i New York (se fjället 1/00), går lite efter de övriga. När vi avverkat ca två tredjedelar av stigningen upp mot toppen, händer det. Plötsligt hör jag oroliga rop från Polly och Mats: "Var är P-O?" "P-O needs a rope." Alla stannar upp, undrar vad som hänt och sedan rör vi oss snabbt tillbaka samma väg vi kommit för att leta efter honom. Spår till kanten Först springer vi ner för långt och får ta oss upp en bit. Där syns hans spår: de går fram till kanten, men inga går tillbaka. Men han är uppenbarligen vid liv och kan inte ha störtat så långt, för vi hör hans röst: "I need a rope." Vi ser spåren och nu klarnar situationen: P-O har av någon anledning gått ut nära kanten och snöbalkongen har kollapsat, men han har haft turen att inte följa med snöraset utför den 100-150 meter lodräta klippbranten. Jag skickar genast iväg Mats för att hämta repet och snöankarna. Det går att hitta en position lite högre upp på kammen med utsikt längs med drivkanten, och där är det också lättare att prata med P-O. Han säger att han inte vågar röra sig där han ligger och är orolig för att ett stenblock, som han vilar mot, skall ge vika. - Rör dej inte. Ligg still dä;r du är. Repet är på väg, ropar jag uppmuntrande. Från den här positionen går det att se trugan på P-O:s stav, när han svänger den uppåt. Det tar sin tid att hämta klätterutrustningen. Jag skickar iväg Alexei för att hjälpa Mats. De övriga utom Björn går också för att understödja transporten av repet och snöankarna. Björn ställde sig på min plats för att hålla kontakt med P-O, medan jag börjar förbereda placeringen av snöankarna genom att hugga upp rännor i den hårda snön. När vi återigen frågar om läget, upprepar han att han inte vågar röra sig och att det nu börjar bli kallt. Så anländer den viktiga utrustningen. Hela gänget som gick nedåt har hjälpt till och varit smarta nog att springa stafett för att påskynda det hela. Jag förankrar snöankarna i snön och får efter en stunds irriterande trasslande upp repet. Vi sätter fast en skruvkarbin tillsammans med en isyxa och en repklämma på den repände, som skall sänkas ner. Nu kan jag med hjälp av en egen självsäkring i snöankarna ta mig fram till den avbrutna snökanten för att styra ner repet till P-O. Fastfrusen sten Han ligger i ungefär framstupa sidoläge på en klipphylla, som lutar utåt och inte är mycket bredare än han själv. Högerhanden är låst under kroppen, men han kan obehindrat röra på skidstaven i vänster hand. Det ser ut som ett mirakel att han hamnade kvar på den lilla hyllan och inte följde med all snön ner. När jag pratar med honom senare får jag veta att en fastfrusen sten befann sig mellan hans axel och huvud, därmed förhindrande att han gled ut från hyllan. Repet kommer ned till P-O och efter visst besvär får han loss isyxan och klipper in repet i sin klättersele. "Ta hem rep", ropar jag till Mats vid stichtbromsen och de övriga. Repet sträcks och P-O kan börja resa sig upp. Genom att följa hans rörelser kan jag ge order till de övriga när extra repdrag behövs, och genom hans eget arbetande plus repdrag kommer plötsligt hans huvud upp i solen ovan kanten. Lite mera drag och han är helt uppe oskadd och rör sig snabbt till ett behörigt avstånd från kanten. Snöraset inträffande halvtvå och räddningsoperationen tog ungefär en timme. P-O får röra på sig ordentligt på en gång för att få tillbaka normal kroppsvärme. Samtidigt har vi övriga förstås mycket att prata om och återkommer till ämnet resten av dagen. Vi diskuterar också vad vi ska göra nu och är eniga om att fortsätta turen som planerat. Alla går upp till Midtji Skårkis topp och därefter tar vi en sen lunch på en solig sydvästsluttning. Klockan är över tre, men vi gör ändå vandringen över till Stuor Skårki och den magnifika utsikten där, innan vi vänder tillbaka till Svirjatjåkkå. Helikoptrar Medan jag är i färd med att rigga upp repet för säkring nedför Svirjatjåkkås nordkam, dyker en polishelikopter upp på nära håll. Vi inser snart att det inte är någon slump att den flyger här, eftersom den gör upprepade svängar förbi P-O:s rasade snöbalkong. Medan vi koncentrerar oss på att klättra ner den branta delen av kammen, dyker flera andra helikoptrar upp och vi ser även att några landar nere vid vårt läger. Pastajekna bjuder på en fantastisk utförsåkning i bra snö, men det blir en kontrast till de orörda vidderna när vi når vårt basläger. Där finns två helikoptrar, poliser, fjällräddare, lavinhundar och till och med ett reportageteam från TV4. Vi ger namn och personnummer till polisen och redogör för vad som hänt. Vi bekräftar att alla är i säkerhet här och att ingen är skadad. Vi får veta att Annette och Egon är strandsatta vid Sitojaurestugorna, och polisen lovar oss att informera dem om vad som hänt oss och att vi alla är tillbaka välbehållna. Nästa morgon har ännu inte Annette och Egon fått någon transport tillbaka till lägret, men vi bestämmer oss i alla fall för att göra en tur upp på Äpartjåkkå i det perfekta vädret, medan P-O stannar i lägret och snickrar på sin snöbivackgrotta. Fyra av oss fortsätter upp på Äpartjåkkås topp, medan de övriga tar det lugnare i solen längre ner. Vädret och utsiktsvyerna är fantastiska. Rätt att larma På kvällen samlas praktiskt taget hela vår grupp i en av snögrottorna och vi har en genomgång av vad som hänt både nedanför och uppe på berget. Vi ger Annette och Egon vårt fulla stöd för det beslut de tog att larma fjällräddningen. Det var ett korrekt beslut! Jag tror att övriga i gruppen håller med mig, när jag säger att vår gruppkänsla och den fina stämningen i gruppen har stärkts ytterligare genom de här händelserna och att vi bearbetade dem efteråt. Slutet gott, allting gott: Under de sista dagarna på resan är stämningen i gruppen på topp. Vi anländer till Saltoluokta, där P-O slår på stort och bjuder alla på mat och dryck. Här höjs den glada stämningen ytterligare och medan vi sitter vid middagsbordet, kan vi plötsligt räkna in att vi ätit hela 35 skålar med vaniljglass och varm hjortronsylt medan vi pratat. STF får ursäkta! Som avslutning på detta får vi se Valborgsmässoelden med fjällen i bakgrunden och lyssna till STF-personalens vårsånger.  Tillbaka till 2-00 |
|
||||
|
||||
|
|
| Sidansvarig Alexander Crawford |
Svenska Fjällklubben | Sidan uppdaterad 2003-11-27 |
