Onödig hjärtinfarkt

Ljungdalen (Kläppen), Helags, Nedalen, Storerikvollen, Sylarna, Gåsen och åter Kläppen.

Så såg vår plan ut. Välkända trakter med många minnen från både sommar- och vinterfärder, förr ofta med mitt eget hundspann eller klövjning.

Nu var det början på mars 1998. Vi var tre kamrater som gjort en del färder i området. Jag 73, Bengt 66 och Ulf 65 år. Alla fysiskt relativt tränade och vana vid ganska hårt kroppsligt slit. Inga hundar.

Först 60 mil bilkörning. Jag körde hela vägen; det var min bil och jag tycker om att köra.

Klockan fyra startar vi från Kläppen. Till Helags är det cirka 11 kilometer med en stigning från Kesusjön till Helags på 250 meter. Vädret är lugnt och klart, ca 10 grader kallt. Skall bli en skön färd. Bråttom har vi inte. Ryggsäckarna väger för de andra ungefär 11 kilo, min 15 kilo. Av tradition brukar vi alltid ordna litet extra första middagen till fjälls. Spaden och vindsäcken ingår i min säcks vikt. Så bär det iväg!

Men vad kärvt föret är! Det upplever vi alla tre trots olika skidor. Nåväl, det är ju bara att åka på. Takten är den vanliga, inte alltför snabb och med en hel del hängpauser.

Hög puls

I stigningen efter Kesusjön märker jag att min puls är ovanligt hög. Det ordnar sig nog bara vi tar några fler raster, tänker jag, och det är klart att pulsen är hög eftersom det är ovanligt jobbigt.

Vinden börjar dra från fjället, sträv och aftonkall. "Svackan" kring Krustjärnbäcken känns snarare som ett motlut. Det sticker till litet i hjärtat. Inget konstigt, det gör det ibland även utan ansträngning. Men hugaligen va jobbigt det är.

Inte en tanke på att det är för jobbigt. Bara att ta några fler pauser. Nu börjar det sista motlutet. Visserligen långt, mellan tre och fyra kilometer, men det går ju nerför sista två-trehundra meterna. Vi ser ju Helags, fjället alltså, det har vi gjort från Kläppen. Och det är ju inte långt. Hade vi sett stugorna skulle avståndet tett sig mycket större. Så det är bara att bita ihop och jobba på.

Så plötsligt tar jag helt slut på ett sätt jag aldrig känt förr, och säger att det här orkar jag inte. Bara att säga det, vanan vid fjäll och ansträngningar visar att något är helt på tok. Hjärtat känner jag inget av och tänker inte på heller. Pulsen är hög som förut. Det sista hängpauserna hade jag märkt att den inte lugnade ner sig.

Orkar eller inte, vi måste ju fortsätta och komma fram nån gång. Och det gör vi. Vinden ökar och blåser rätt kraftigt mot. Jag åker mest i lä bakom Bengt, säger till om pauser ganska ofta. Jag slår runt på isfältet ner mot stationen men kommer i alla fall fram. Tanken på morgondagen oroar mig, men bara vi äter ur packningen så skall det kanske gå. Vi skriver in oss. 3,5 timmar har det tagit från Kläppen.

Ambulanshelikopter

När vi så vilar före middagsbestyren kommer smärtorna i bröstet. Vid halvelvatiden kommer ambulanshelikopter från Östersund och behandling sätts in redan i helikoptern. Hjärtinfarkt konstateras. Den visar sig senare vara godartad, kanske mycket beroende på den snabba hjälpinsatsen.

Vad lärde jag mig av detta? När jag berättade detta för min "hemläkare", mumlade han: "Så typiskt!" När jag byggde en stenmur för några år sedan och samtalade med en 82-åring sa denne man: Du måste komma ihåg att du är inte 17 år längre, du är 18. Men välmenta råd av typen "tänk på att Du är gammal" hjälper inte.

Varningstecken

En bekant till mig dog i hjärtinfarkt efter att ha försökt skjuta sin bil upp ur ett dike. Han var över 80, fysiskt aktiv, jordbrukare och ryttare. Så jag visste ju att den typen av ansträngning var farlig, men skidåkning i ganska lugnt tempo? Inte en tanke på att det kunde vara för mycket för ett gammalt hjärta. Ändå fanns det tecken, framför allt pulsen. Tyvärr mätte jag den inte men säkert var den långt över 120.

Vad är hjärtinfarkt? Det är en propp i ett av hjärtats kranskärl. Syretillförseln hindras och en del av hjärtmuskeln skadas.

Varför får man hjärtinfarkt? Vanligen därför att blodkärlen har förträngts av åderförkalkning. Den börjar redan i tjugoårsåldern. Men varför det plötsligt bildas en propp vet man inte.

Åderförkalkningens samband med födan är "på modet" och har belysts i många sammanhang. I mitt fall har jag levt ungefär så som hjärtläkarna säger att man skall leva: lågt fettintag, rätt sorts fett, inte för mycket mat, grönsaker och motion. Jag är 180 centimeter lång och har aldrig vägt över 74 kilo, normalt 70, så inte ligger orsaken i övervikt och felaktig kost.

Riskfaktor

Statistiskt är det fler som får hjärt-infarkt utan samband med kraftig fysisk aktivitet än som drabbas under ansträngande förhållanden. Erfaren-heten säger dock att stor fysisk ansträngning är en riskfaktor och att den tilltar med åren. Om sedan själva proppen orsakas av syrebrist, mjölksyrekoncentration eller annat vet man som sagt inte. En riskfaktor är troligen infektion och den är man kanske inte medveten om.

Hur undviker man hjärtinfarkt? Det är inte så lätt att svara på, men det torde vara helt klart att en vältränad person har större möjligheter att både undvika och klara en infarkt. Träning stärker hjärtmuskeln, kapillärerna utvecklas och syresättning av blod och muskler förbättras. Genom träning flyttas också gränsen upp mellan aerob och anaerob förbränning. Den förra innebär att syret räcker till för förbränningen, den senare att syrebrist uppstår och mjölksyrekoncentrationen stiger snabbt.

Syretransporten beror av slagvolymen och hjärtfrekvensen. Slagvolymen kan inte ökas hos äldre personer. Däremot kan sammandragningskraften ökas.

Syreupptagning kan erhållas från hjärtfrekvens (som ju är enkelt mätbar) genom ställa arbetsintensiteten i relation till pulsen. Den maximala hjärtfrekvensen avtar med åren i stort sett linjärt och den maximala syreupptagningsförmågan i absoluta tal i samma takt. Maximala pulsen är i genomsnitt 220 minus din ålder med individuella variationer på 20 procent. I mitt fall ger detta ca 150 slag per minut. Den kan inte ökas med träning, däremot blir vilopulsen lägre om man är tränad.

Arbeta inte hårt

Nu är det så att mjölksyrebildningen ökar starkt när arbetsintensiteten ligger över 75 procent av den maximala syreupptagningsförmågan – i mitt fall 75 procent av 220 minus 73, motsvarande ca 110 i puls. Därför skall man som äldre motionär ligga under den nivån.

Vid uthållighetsträning får man god effekt om hjärtats blodfyllnad blir maximal vid varje slag. Detta sker redan vid ca 60 procents arbetsintensitet. Samtidigt får man då god fettförbränning. Dock är det väsentligt att träning vid måttlig intensitet bedrivs under lång tid, en eller flera timmar åt gången, och minst 2 gånger per vecka.

Träningseffekten är lokal och det är därför viktigt att man tränar de muskelgrupper som används t ex vid en fjälltur. Dit hör inte bara benen utan också att bära ryggsäck med tillräcklig vikt. Här hade jag fuskat! Det är nämligen så att bristande träning av en muskelgrupp kan medföra att utmattning av denna grupp påverkar hela uthålligheten, och man tar slut innan andningen verkar besvärande.

Jämför puls och ansträngning

Pulsen är alltså nyckeln till bra träningsnivå och samtidigt en mätare på att man under en fjälltur ligger på en lämplig aktivitetsnivå för långvarig ansträngning. Det är bra om man kan ge pulsvärdena en egen subjektiv tolkning, till exempel med hjälp av den s.k. Borgska skalan (se Artur Forsbergs artikel i fjället 4/97, sid 22). Den används bl a vid arbets-EKG och man får ange "självupplevd jobbighet": mycket mycket lätt, mycket lätt, ganska lätt, något ansträngande, ansträngande, mycket ansträngande, mycket mycket ansträngande. Vi som har kommit till åren bör avbryta före "ansträngande". Sök ett samband mellan dessa subjektiva, verbala uttryck för intensiteten och pulsfrekvensen. Man bör inte överskrida vad man kallat samtalstempo!

Det är också viktigt att man iakttar sin kropp och känner efter om man får smärtor i bröst eller på annat ställe. En begynnande infarkt behöver inte nödvändigtvis yttra sig som smärtor i bröstet. De kan uppträda i armar, i magen etc och är en signal som säger att man skall avbryta verksamheten eller i vart fall starkt reducera ansträngningen.

För att sammanfatta de råd jag kommit fram till: Iakttaga verkligen pulsen under träning, så att du lär dig tolka den. Inse att din maxpuls minskar med stigande ålder, som ingen kan undvika, och att turer som du gjorde förr kanske är farliga idag. Tänk på varningar som kommer gradvis. Låt dig inte jäktas av att "det är bara en kort bit kvar".

Hade jag vetat och följt detta, är jag övertygad om att jag inte fått hjärtinfarkt. Så enkelt är det.

God tur!

Tillbaka
till 1-99