Europas största kulturlandskap

Fjällen är inte döda utan sjudet av liv.

För gemene man är de svenska fjällen mycket långt borta. Något ganska ointagligt och mer en drömvärld än verklighet. Den som riktigt känner sig intresserad tillbringar några ljumma sommarsemesterdagar i fjällen, då oftast i några av STFs stugor som ligger likt ett pärlband efter fjällkedjan. Vandrar efter en led som fläckvis är bred som en dubbelsidig motorväg och för säkerhets skull kantas av jättelika stolpar med ilsket röda kors.

Nu börjar framsållningen av dem som vill utveckla sitt intresse. Vissa kanske börjar morska upp sig och letar sig till fjällen utanför leden och utanför STFs turistschabrak. Detta är en mognadsprocess som jag med fjällbons ögon kan se är ett fåtal förunnad. Båda dessa besökarkategorier talar om sin ledighet i Europas sista vildmark, ett uttryck som storsamhällets myndigheter, turistmagnater och s.k. friluftsmedia har lyckats pränta in långt och djupt i folksjälen. Detta uttryck gör mig mycket illa berörd. De är ord som jag vägrar ta i min mun. jag skall nu punktera denna jättelika lögn för att alla ska sprida det sanna epitetet för fjällkedjan - Europas största kulturlandskap.

Vårdat marken

Jag ser inte fjällen som någon vildmark. Markens människor, det vill säga samerna, har varit här långt före någon annan. Man har använt sig av marken, utnyttjat och vårdat den. Ömmat om den likt en mor om sitt barn. Att gå hand i hand på naturens villkor var och är en grundprincip för oss samer. Gemenskapen med vissa områden och tillhörigheten till dem är något som är specifikt samiskt. Där ens förfäder varit betyder nog mer än vad folk utanför någonsin kan förstå. Att nyttja marken efter dess naturliga förutsättningar och med stolthet lämna över till nästa generation.

De äldsta fynden efter samer inom nationalstaten Sveriges gränser är daterade till cirka år 800 e.Kr. och kommer från en samisk boplats med gravfält, benämnd Vivallen i nordvästra Härjedalen. Första gången samerna nämns i skriven källa var av den romerske historieskrivaren Tacitus redan år 98 e.Kr. Jag har haft förmånen att på min fritid, men även i arbetet, fått vandra i mina förfäders och deras fränders hemmamarker inom nuvarande Vapstens samebys gränser. Förenklat är det Tärnafjällens södra delar, de som än så länge har förskonats från allt för stora turistexploateringar. Däremot har vattenkraftsutbyggnad och storskogsbruk härjat hårt.

Tärna sockens och Vapstbyns historia är både lång och komplicerad. Socknen koloniserades sist i Sverige med början så sent som 1824 och räknad som slut 1861. Långt dessförinnan fanns det människor i området. Det var renägande nomadiserande samer och en och annan fiskarsame ett led av min släkt har jag lyckats spåra till 1598. I takt med kolonisationen såg samerna sitt urgamla land krympa och ansåg sig tvungna att skaffa sig äganderätt till delar av sitt land för att skydda något av sitt urgamla territorium. Vad hjälpte det att många var innehavare och ägare av lappskatteland när jordbruksrevolutionen kommit till bygden. Många samer började nu kombinera sin renskötsel med jordbruk, vilket sågs med oblida ögon från svenska statens sida.

Skrev på hustrun

År 1928 kom då lagen som gjorde det omöjligt att kombinera markägande och renskötsel. Bland annat skulle samerna bo i kåta för att få kallas för samer. Det hette att de inte skulle skämma bort genom att bo i riktiga hus. Den bärande undertonen var att "lapp skall vara lapp". Många av den gamla renskötarstammen skyndade sig att skriva över sina skiften på hustrun eller något av barnen, allt för att även i fortsättningen få tillhöra lappbyn.

Vi (vad vi kan kalla ursamerna) har sett att vår historia håller på att glömmas bort och den kläms sönder. Denna insikt kom att bli skartskottet på ett projekt kallat Vaapsten Jeanoe-Bealan Saemieh, på svenska Samerna vid Vapstälven. Målet har varit att beskriva de historiska processerna och utvecklingslinjerna så att områdets samer kan känna att deras historia är lika väsentlig som den som andra befolkningsgrupper skapat. Våra metoder och arbetssätt har varit olika. Vi har både skaffat oss tillgång till tidigare insamlingar av den muntliga traditionen i form av bandinspelningar och uppteckningar och gjort nya i ett försök att få med allt. Den muntliga traditionen är mycket levande och en stark kulturbärare. Denna skatt har kraftigt underlättat vår registrering av fasta kulturminnen.

Detta detektivarbete, som har inneburit veckolånga fjällvistelser, visar det stora rika kulturlandskap som fjällen utgör. Det kan kanske för en utomstående verka kargt, dött och intetsägande, men med blick för tecknen från våra förfäder kan man utläsa att Vapstlandet formligen sjudit av liv. Exempelvis har Riksantikvarieämbetet, som fortsatt våra inventeringar, hittat 84 rester av härdar och totalt 150 områden med fynd.

Fri sikt och blommor

Hur ska du känna igen boplatser på dina vandringar? Att kåtor alltid placeras på en kulle är en väldokumenterad myt, men fri sikt åt alla håll är mer utmärkande. Människorna förr var minst lika stora esteter som nu! Vad du kan upptäcka platserna på är riklig vegetation, eftersom växligheten i den gamla arnien (eldstaden) ofta märks. Är den riktigt gammal kan en liten björk ha börjat sira upp, men oftast kan blomsterprakten väcka dig. När det gäller torvkåtor kan man se eller känna kantringen runt den, men för tillfälliga tältkåtaplatser krävs det skarpa ögon.

Brukligt är att intill en större sten eller i en stenskreva hittar man en samling ben. Den skvallrar att man ska hålla ögonen öppna. Så gott som alltid hittar man då en eller flera kåtatomter i en radie på 10-100 meter.

Antalet ben ger en liten bild av hur länge folk varit där, men vad bengömmorna hade för betydelse tvistar de lärde om. En del vill se det som en religiös ritual, andra ser det som rent och skärt en praktisk soptipp. Detta är nog mer korrekt eftersom ingen vill ha en massa köttben som barn och hundar kan dra runt. Avgudadyrkan av renen är väl naturligtvis inte att förakta som förklaring. Renen har ju genom hela samehistorien haft stor betydelse för oss.

Att kartlägga de gamla flyttlederna är att verkligen känna historiens vingslag. Stigar som sedan länge inte brukats kan man skönja vissa delar av, men förbuskningen har härjat hårt. Där, efter den gamla rajdstigen upp mot Södra Storfjället - Åarjel Stuorravaarie - har vi hittat härdar där kolresterna är så finfördelade och djupt ner i marken att vi misstänker att härdarna är mycket gamla. Detta är en led som brukats som fiskarväg av de bofasta, så än i denna dag. Den muntliga traditionen kring just denna del är mycket stark, men trots att härdarna ligger mycket nära leden och alltså borde vara väl kända vet ingen av våra informanter, av vilka den äldste är 92 år, något om dem. Även detta tyder på att härdplatserna tagits ur bruk för länge sedan.

Fångstgropar och hagar

Vi har även lyckats lokalisera fynd av samisk fångstkultur. Det rör sig om delvis nyupptäckta fångstgropar, som användes av våra förfäder. Dessa gropar kan för den oinvigde tyckas vara föga framgångsrika som fångstredskap, men det var en mycket raffinerad metod och de var betydligt djupare än när man nu ser dem. Fortfarande syns också renvallar som håller på att växa igen.

Det finns naturligtvis även spår som du direkt kan se med ögonen. Smått förfallna torvkåtor står som monument över en svunnen tid, liksom gamla kvarlämnade redskap, oftast kvarlämnade efter hårda strapatser utefter rajdstigarna. Vi har även sett det som en nödvändighet att dokumentera i historiens ögon unga fjällgårdar och jordbruk. De representerar oftast en mödosam, svettig historia. Under ett kargt landskap och en hård verklighet försökte man överleva. Endast den starke lyckades.

Griftefrid

Än i dag omgärdas gravar och offerplatser med sekretess och största respekt, en respekt som vi önskar att våra oftast utomstående forskare också visar. Det skulle väl aldrig falla någon in att gräva upp en grav på en kyrkogård och frakta bort vitala delar, vilket har hänt hos oss! Detta har satt ett sår i vårt folks själ och bidrar starkt till ett misstroende mot all forskning. Vi ser det som mål att kräva att allt som fraktats bort återställs för att fä ro i sin naturliga miljö!

Delar av just Vapstenssamernas och Tårnas historia är för evigt gömd av omfattande sjöregleringar under främst femtio- och sextiotalen. Naturligtvis försökte lokalbefolkningen protestera, men vad hjälpte det när samhället ansåg att dess intressen skulle gå i första hand. När Sverige byggde upp sitt välstånd fick många familjer inom vårt område lämna hus och hem.

Hur svenska staten behandlade sina drabbade medborgare är en svart historia. Folkförflyttningar till nya trakter. Långt borta från hemmets trygga vrå och det viktiga rotsystemet. När människor kan sin historia och har kontakt med sina rötter är de trygga.

Vi har en historia som vi är stolta över, vi lever med den i vår vardag och vi är fast beslutna att förvalta den till våra nästkommande. Det är vi människor själva som skapar historien och vi har mycket att lära av den. Tänk på allt detta nästa gång du vandrar i Europas sista vildmark - att det är Europas största kulturlandskap och Saepmie.

Tillbaka
till 1-98