Sveriges sydligaste fjäll finns inte längre. Det handlar om Tandövala 774 m. i norra Dalarna som nu är helt skogtäckt. Fjällets kala topp har på kort tid tagits över av granen, och på den högsta platån växer en symbolisk lönnplanta. Orsaken är förstås den globala uppvärmningen. Tandövalas ändrade status från fjäll till berg har för klimatforskarna blivit det kanske tydligaste exemplet på trädgränsens framryckning när jordens medeltemperatur stiger.

Kaxiga tallplantor på kalfjället

Vi är nog många vandrare som de senaste åren har sett hur kaxiga tallplantor slagit rot långt uppe på kalfjället, ibland kanske utan att riktigt förstå den långsiktiga innebörden. Fjällvärlden är en av de miljöer som har allra mest att förlora när klimatet blir varmare - den hotas bokstavligen av utplåning. Det är svårt att tänka sig mera fundamentala förändringar, och därmed mera angelägna uppgifter för en organisation som Svenska Fjällklubben.

En självklar fråga för SFK

Klimathotet är alltså en fråga som har sin självklara plats på Svenska Fjällklubbens agenda. Klubben kan naturligtvis inte vända den globala utvecklingen på egen hand. Men vi kan bidra till att höja medvetenheten, skapa opinion och göra hotbilden tydlig. Fjällen är ju något som de flesta svenskar har en relation till, fjällklubbsmedlemmar eller inte. Här i fjället har vi flera gånger rapporterat om hur klimatförändringen påverkar fjällvärlden, och vi kommer att göra det igen.

Två andra aktuella frågor av något mindre magnitud, men med stora principiella konsekvenser för fjällvärldens framtid och med direkt koppling till fjällklubben, har vi också uppmärksammat i fjället: i förra numret storsatsningen på vindkraft i den svenska fjällkedjan, i det här numret projektet Tre Toppar som vill exploatera Städjans naturreservat för att utveckla skidturismen och skapa nya jobb i Älvdalens kommun.

En möjlig framtidsbild

Det förra reportaget har upprört en del fjällklubbare. Bergslagssektionens ordförande Per-Erik Persson är en av dem. I ett inlägg till Skottgluggen i detta nummer tolkar han rapporteringen som partisk till vindkraftsförespråkarnas fördel. Han kritiserar också numrets omslagsbild av en vindkraftspark i fjällmiljö, som han anser står för en aningslöshet utan samklang med Fjällklubbens grundläggande värden.

Artiklar kan förstås läsas på många sätt. Vårt syfte var inte att ta ställning för eller emot vindkraften, utan att redovisa sakläget i en kontroversiell fråga och visa bilden av en möjlig framtid som de flesta fjällklubbare nog automatisk värjer sig emot. Vi ville ge underlag för handlande och framför allt väcka en kritisk debatt. Även om Per-Erik Persson misstolkat vårt syfte ger hans reaktion belägg för att vi nådde fram med den ambitionen.

Våga och erkänna hoten

Omslagsbilden kan säkert uppfattas som provocerande. Det var meningen. En vindkraftspark är inte den vackra fjällvy som brukar pryda omslaget till den här tidningen. Men det är bara genom att acceptera verkligheten sådan den är, eller snart kan komma att vara, som vi kan påverka den. Varken vindsnurror eller Tre Toppar går att tänka bort. Vill vi hindra att fjällvärlden exploateras för olika syften måste vi först våga se hoten och erkänna dem. Här finns möjligen utrymme för viss självrannsakan. Svenska Fjällklubben har hittills inte varit särskilt synlig i frågan om vindkraft i fjällen eller i debatten kring Tre Toppar. Och som remissinstans har Fjällklubben tyvärr förbigåtts, avsiktligt eller av misstag. Vi har vår fjällpolicy, men var finns Fjällklubbens röst när fjällvärldens framtid tycks stå på spel? Har vi, med ett vintrigt bildspråk, blivit utfrysta eller insnöade. Eller kanske både och?

Att synas och höras i media

Klart är att om fjällklubben ska ha något inflytande över de frågor som är själva grunden för vår organisation måste vi höras och synas. Numera betyder detta i allt högre grad att agera i och genom media. Men även som expertorgan och remissinstans förtjänar våra åsikter att bli ordentligt lyssnade på. Idag har både den mediala och den politiska scenen förändrats, och organisationer som snällt väntar på att bli tillfrågade får ofta vänta förgäves. I den kön bör Svenska Fjällklubben inte stå.

Lars Ilshammar
Redaktör för fjället

Tillbaka
till 1-07