Om prylar

Ett möte på fjällstigen, mitt ute i vilda marken, långtifrån Fiiina Gatan. Hej, hejsan, var kommer du ifrån, vart ska du? Och hur har vädret varit, jotack sådär, några svåra vad? Två ensamma medlemmar av släktet Homo Sapiens finner varandra. Det blir en pratstund i småregnet innan nästa motlut. Människa är människas glädje.

Men just när vi möts, under bråkdelen av en sekund, värderar vi den andre utifrån den utrustning vi bär omkring på. Är han/hon klädd i Arc’teryx eller NorthBend? Heter ryggsäcken Klättermusen eller Everest? Står det Haglöfs eller McKinley på tältet? Eller, hemska tanke, saknar den andre kanske varumärke? Det hela sker ofta helt omedvetet, men värderingen blir i regel bestående. Du är det du äger: ett prestigemärke, en konsumentprodukt eller en no name-människa.

Idag handlar uteliv allt mindre om genuina upplevelser och allt mer om skapande köp- och konsumtionsbehov. Slå upp en friluftstidning, vilken som helst, och storparten av innehållet rör sig garanterat kring prylar, märken, kollektioner, moden. De ”tekniska” kläderna tycks viktigare än tekniken att koppla bort världsbullret, prislappen mera väsentlig än privilegiet att få vistas i fri natur.

Kanske har redaktionen också stoppat in ett par produkttester. Men testarna brukar nöja sig med att prova prylarna hemma på kontoret, sällan i fält och under någon längre tid. Hållbarheten under skarpa förhållanden får vi nästan aldrig veta någonting om. Den spelar liksom ingen roll, eftersom kalkylen ju ändå går ut på att vi ska konsumera ständigt nya prylar.

Visst har det skett en materialrevolution inom friluftslivet, som varje fjällklubbare bör vara innerligt glad och tacksam över. Vi slipper numera att bryta ryggen under en långvandring. Kläder och sovsäck kan hållas hyfsat torra. Fötterna undgår att förvandlas till såriga svampar.

De högteknologiska materialen borde förstås kunna bidra till mera raffinerad fjällupplevelser. Men någonstans, i takt med att vår naturlängtan transformerades till storindustri, tog redskapen överhanden och vi glömde bort vad som var syfte och mål. Därför kan man numera se fullt expeditionsutrustade medmänniskor som kilar mellan storstadens hotspots. Märkeskläder i fleece och goretex har blivit chict.

Det är när lojaliteten med ett varumärke växt sig större än omsorgen om nästan och rätt logo upphöjs till meningen med livet som vi upptäcker produktutvecklingens baksida – varumärkesfetischismen. Att konsumera beskrivs allt oftare som fullgott substitut för äkta känslor och upplevelser. Men ju mera vi konsumerar, desto snabbare bankar hjärtat av ångest från otillfredställd längtan efter något annat.

Någon har kanske märkt att vi mycket sällan skriver om prylar, särskilt märkesprylar, här i fjället. Det beror bl.a. på att vi vill driva ett motstånd mot prylfixeringen och materialraseriet. Dessutom tycker vi ärligt talat att dessa eviga pryl- och materialkavalkader helt enkelt är tråkig läsning.

Ändå kan fjällklubbare förstås inte förbli avskärmade eller opåverkade. Det kan ingen. Vad vi möjligen kan göra är att ta ett halvt steg åt sidan, betrakta oss själva en smula utifrån och ställa de obekväma frågorna: Behöver vi verkligen den här ultralätta, supersmarta, fräckt designade prylen? Var det för Naturkompaniets skull som vi greps av kärlek till fjällen? Blir vi bättre människor om vi bär Tierra eller NorthFace?

Så när du tar med kompisarna Polartech, Paclite och Microfleece på nästa fjälltur, kom åtminstone ihåg vad som är mål och mening med din färd.

Lars Ilshammar

Tillbaka
till 1-06