Nordlunds röra och andra ryktbara rödingar i Frostvikenfjällen Johan Hammar och Olle Lind

Johan Hammar och Olle Lind

Röding fångad i Stora Jougdan 1993. 
De två nedersta är s.k. Nordlunds röra
.

Med en lättsam blandning av biologi, fiskevård och kulturhistoria beskriver författarna rödingens komplicerade taxonomi, invandringshistoria och betydelse för de tidiga fjällborna i övre Faxälven.

Den arktiska rödingen som övervintrat i s.k. istidsrefugier - sjöar och smältvattensamlingar längs den senaste stora skandinaviska inlandsisen - följde vid istidens slut åter den retirerande iskanten norrut och etablerade sig successivt i älvar och sjöar i princip över hela norra Europa. Miljön längs iskanten var för ca 12 000 år sedan snarlik den vi idag möter på Svalbard, Ostgrönland, arktiska Canada och Alaska. Sannolikt koloniserades olika delar av den skandinaviska halvön under olika perioder och från olika väderstreck beroende på var rödingens olika istidsrefugier legat.
Den arktiska rödingen är en våra känsligaste fiskgrupper, men den finns ännu kvar i svenska vatten, ifrån småländska Mycklaflon i söder till grunda Rostujávri i nordligaste Lappland, från mer än hundra meters djup i Vättern till 1 073 meters höjd i Dörrsjön i Anarisfjällen. Och vid Risede öster om Fiskåfjället simmar rödingarna i Grundvattnet. 

Grundvattnet (389 m.ö.h.) tar vid där Klumpvattnet slutar och rinner via Risedeån och Gärdvattnet till Gärdsjön som är en del av Ströms Vattudal och Faxälven - en gren av Ångermanälven i norra Jämtland. Faxälvens huvudgren avvattnar Stekenjokkplatån och når Ströms Vattudal via Leipikvattnet, Ankarvattnet, Blåsjön, Jormvattnet och Kvarnbergsvattnet. Flera av dessa sjöar är kända för sina dubbla rödingbestånd, dvs. genetiskt och ekologiskt olika rödingbestånd sida vid sida i samma sjö. Ytterligare en älvgren når Faxälven från norska Vektaren via Limingen och dess forna utlopp i Kvarnbergsvattnet - Frostviken på våra gamla fjällkartor.

Vi befinner oss således i Frostvikenfjällen (se karta), och låt oss börja berättelsen just i Risede. Här har många rödingforskare från olika delar av världen fått husrum och ventilerat rödingproblematik under resorna till Övre Fax- och Sjoutälvens klassiska rödingundersökningar. I Grundvattnet har också olika provfiskeredskap testats, demonstrerats och utnyttjats för insamling av röding för olika jämförelser. På den kulturskyddade väggen i storstugan hemma hos Olle och Ingrid har de långväga gästerna lämnat sina namnteckningar i tusch, de tidigaste med stor stil, de senare med allt mindre stil för att få plats. Nu är väggen i princip full. 


Stora Blåsjön 1985. Bilden är tagen av Johan Hammar.

Nordlunds röra 

Uppströms Grundvattnet ligger en serie intressanta fjällsjöar, bl.a. den 54 meter djupa Stora Jougdan (428 m.ö.h.), också den känd för sina dubbla rödingar, varav det djuplevande beståndet en gång i tiden blev historiskt känd som "Nordlunds röra". Anders Olof Nordlund som var skogsförman och bodde på norra sidan av Yttre Långvattnet, hade det lokala ansvaret för kronans skogsskiften i området runt dalgången längs Jougdån-Risedeån. På hemmaplan ville han gärna ge sken av att vara en betydelsefull tjänsteman i konungens tjänst och förväntade sig därför en årlig bonus av den lokala samefamiljen på Tjärnbacksgården vid Stora Jougdan. Detta tilldrog sig under mellankrigstid, och bonusen bestod av en ansenlig kagge nysaltad storröding. Även om fjällsjöarnas rödingbestånd bestod av större och äldre fiskar på den tiden så var avkastningen låg, och livet mödosamt, fattigt och enkelt vid fjällkanten. 

Så småningom hade Hanna - äldsta dottern till Lars och Sigrid Nilsson - fått nog av Nordlunds otillbörliga anspråk, och det aktuella årets kagge kom att fyllas med Stora Jougdans fördvärgade djupröding - en rödingsort som t.o.m. korpen ratar enligt systern Ingrid. Som önskat upphörde Nordlunds oskick, men historien odödliggjordes genom att den djuplevande dvärgrödingen i Stora Jougdan framgent kom att kallas "Nordlunds röra". 

Provfiskena i de fyra nedersta sjöarna av Risedeån-Storån 1983 visade att en normalrödingform, jämförbar med den vi fann i Stora Jougdan, levde ensam i de grunda sjöarna Ytter-Långvattnet, Klumpvattnet och Grundvattnet, men att den hade sällskap av ytterligare ett rödingbestånd i det djupare Gärdvattnet längst ned i systemet. Förutom röding fångades även öring, elritsa och abborre, den senare inplanterad under 1800-talet. Djuprödingen i Gärdvattnet visade genetiska likheter med de djuprödingar vi funnit i Ankarvattnet, Blåsjön, Jormvattnet och Kvarnbergsvattnet i Faxälven, och även med röding på norska sidan. Frostviks-Issjön som en gång i tiden täckte Frostvikens dalgångar hade även utlopp mot Atlanten, vilket bör ha tillåtit en västlig invandringsväg för röding. 

 I Levi Johansson fina återgivning av "Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken" från 1947 beskrivs problemen med att fiska i Blåsjön under 1700 och 1800-talet. Näten var hemgjorda, grova och tillverkade av linnegarn. Maskorna fästes med hjälp av bomullsgarn i telnarna som bestod av flätade tagelsnören. "Under de ljusa sommarnätterna var det föga lönt att lägga ut sådana don, men på hösten kunde det slå till ganska bra med dem på lekskären." Fisket med not kunde dock vara mer framgångsrikt och "i slutet av 1800-talet fanns det kring Blåsjön 12 gårdar med tillhopa 6 notar", men "det måste först hava varit hård östanvind ett par tre dagar". Med "s.k. krábbik, dvs. gammalt löv, stickor o.d. följer en mindre art silverglänsande röding, som eljest beständigt tyckes hålla till ute på djupet, eftersom man inte påträffar den inne vid land vid andra tillfällen. Den har endast obetydligt rött på fenorna och under buken, och den är genomgående mindre än den, som lever på grundare vatten. Denna ›notfisk‹ kan sina gånger komma i väldiga massor, men det är inte lätt att ta den, ty man måste vara ute och dra noten i så hård storm, att det kan vara rent livsfarligt. Vågorna bryta otäckt mot slänten. Så fort stormen avtar, glida fiskstimmen ut på djupet igen och äro oåtkomliga." 

Svartskallar och svartmunnar 

Med de moderna näten av heldragen nylon har dock Blåsjöns djuplevande dvärgrödingar blivit både lättåtkomliga och väl undersökta. Lokalt går de under benämningen titor, sannolikt ett norskinspirerat uttryck för något som är smått. Herman Lundgren, Blåsjöns kraftfulle fiskare, var alltid lika förtjust när han fick sälja titor för samma pris som storröding till laboratoriet.

Simmande fjärilar 

Precis som i Stora Jougdan medför det strandnära fisket att de djuplevande titorna tillåts bli betydligt äldre än både normalröding och öring. De blir däremot inte speciellt stora. Som en effekt av hög ålder blir titornas ögon och bröstfenor jämförelsevis större, och fiskare som observerat simmande titor har anfört likheten med simmande fjärilar. Innan dämningen och regleringen av Blåsjöns vattenyta påbörjades 1949, och två nya arter av fisknäringsdjur introducerades 1964 i ett försök att kompensera regleringens omfattande skador på de strandnära bottendjuren, så levde öring, normalröding och titor på helt olika näringsdjur beroende på i vilken miljö fiskarna uppehöll sig. 

De stora öppna vattenvolymerna i fjällvatten är extremt fattiga på näringsdjur och i princip tomma på fisk. Titorna som levde djupt utnyttjade främst bottenlevande arter av ärtmusslor och fjädermyggslarver. Ibland kunde djupt fångade titor dock ha magen full av vingförsedda insekter som de uppenbarligen måste ha fångat vid ytan. Någon gång under den ljusa sommarnatten har dessa stim av djuprödingar således självmant sökt sig upp från mörkret och utnyttjat tillfälliga svärmar av insekter, ett beteende som uppmärksammats av folk som i skymningstimmarna rott över Blåsjön och överraskats av att ytan plötsligt täckts av små försiktiga vakringar.

Högst upp i grannen Sjoutälvens system, ovanför Storsjouten och Härbergsdalens sjöar, ligger Friningen (584 m.ö.h.), en sjö med ett enkelt och storvuxet bestånd av fjällröding. Härifrån flyttade renskötaren Olle Klemetsson från Härbergsdalen 1956 såväl rödingrom som fullvuxna rödingar över fjällryggen till Dårestjärnarna, fyra fisktomma småvatten på Uredakke-platån på ca 850 meters höjd. Några år senare rapporterades röding nedströms i Värjaren (580 m.ö.h.) - en sjö med tidigare enbart öring. På 1970-talet rapporterades även röding i Lejaren (559 m.ö.h.), även den tidigare ren öringsjö. Dårestjärnarna och de två senare sjöarna avvattnas via Lejarälven till Ankarälven strax ovanför inloppet i Stora Blåsjön. Under provfisket i Blåsjön 1985 fick vi några avvikande rödingar just i denna inloppsdel av sjön. Genetik och parasitfauna visade att rödingarna bör ha kommit från ett annat fjällvatten - sannolikt Lejaren. Rödingarna från Dårestjärnarna, Värjaren och Lejaren avslöjar att det faktiskt sker en utvandring av röding och därmed ett flöde av gener nedströms i våra fjällvatten, en process som långsamt suddar ut skillnaderna mellan olika bestånd. 

Artbildningen pågår för fullt 

Grundvattnets röding, Nordlunds röra och Blåsjöns tita representerar sannolikt tre olika rödingar med helt skilda ursprung. Fenomenet med dubbla och i vissa fall tredubbla rödingar i samma sjö har främst rapporterats från skandinaviska halvön, Skottland och Island - tre geografiska områden som rent fysiskt möjliggjort invandring från olika väderstreck och under olika perioder av den senaste inlandsisens avsmältning. Forskarna har dock olika åsikter om när, var och hur dessa olika former av rödingar har uppstått. Alla är överens om att artbildningen pågår för fullt, men vissa hävdar att de skillnader vi ser idag har uppstått postglacialt, dvs. efter den senaste istiden. Andra hävdar att skillnader som uppstått preglacialt, dvs. under isoleringen i olika refugier under istiden, är orsak till den segregering mellan olika rödingbestånd vi observerar idag. Oavsett skillnadernas ursprung så är det viktigt att variationen inom det s.k. arktiska rödingartkomplexet särbehandlas, och att olika rödingar inte blandas i samband med introduktioner eller förstärkningsutsättningar. Rödingforskarna på Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium valde 1981 att beskriva Grundvattnets röding, Nordlunds röra och Blåsjöns tita som representanter för tre olika s.k. syskonarter. 

Gården Tjärnback vid Stora Jougdan 1993. Bilden är tagen av Johan Hammar.

Normalrödingen i Stora Jougdan, Grundvattnet m.fl. storvuxna och grundlevande bestånd i Faxälvsjöarna utgör exempel på storröding (Salvelinus salvelinus), med en sen och östlig invandring. Rödingen i Leipikvattnet, Friningen, Värjaren, Lejaren och Nordlunds röra utgör Större Fjällröding (Salvelinus alpinus) med en tidig och östlig invandring, medan titorna i Ankarvattnet, Blåsjön, Jormvattnet, Limingen, Kvarnbergsvattnet och Gärdvattnet behandlas som Mindre Fjällröding (Salvelinus stagnalis) med tidig och västlig invandring. I Vektaren och andra sjöar runt Limingen på norska sidan är denna röding ensam. De två första vetenskapliga namnen härrör från den uppdelning av röding som Carl von Linné redan gjorde 1758 efter att fått lära sig lite av iktyologins grunder av sin närstående vän och kollega Petrus Artedi. Den tredje artens namn härrör från Fabricius' beskrivning av grönlandsröding i Fauna Groenlandica 1780. Artedi föddes för övrigt 1705, två år innan Linné, och hans betydelse för såväl natur- som kulturvetenskap kommer att firas i samband med 300-års minnet av hans födelse i höst. 

När den större fjällrödingen förekommer ensam, vilket den ofta gör högst uppe i våra fjällälvar, lever den strandnära och äter främst bottendjur, ett levnadssätt inte olikt öringen. Den leker dessutom ofta i rinnande vatten då öringen saknas. Till skillnad från öringen styrs däremot beståndsstrukturen av den större fjällrödingen ofta av kannibalism. Den mindre fjällrödingen som endast påträffats i de fjällområden som en gång i tiden täcktes av issjöar med utlopp västerut, livnär sig främst på djurplankton, vilket begränsar dess möjlighet att bli storvuxen. Båda fjällrödingarna tycks i samexistens med storröding tvingas ned på större djup. Storrödingen med sin stora utbredning i lägre fjällvatten samt i södra Sveriges djupa klarvattensjöar med nors, verkar vara mer av en opportunist och kan via predation på nors, siklöja och småsik växa sig mycket stor. Tyvärr är storleken förutsättningen för just dessa storrödingars framtida existens i sjöar med många andra fiskarter, vilket kolliderar med människans intresse att just plocka upp de stora rödingarna, och i de nordiska länderna gärna med nät.

Johan är zoologen och forskaren söderifrån och medlem av Svenska Fjällklubben sedan 1979 och Olle är den lokale fiskerättsägaren, fiskaren och fiskevårdaren vid Grundvattnet. Johan och Olle har till och från arbetat ihop i fjällvatten med olika fiskevårdsproblem sedan 1977. Bl.a. har de tillsammans studerat effekterna av inplantering av nya fisknäringsdjur i reglerade fjällsjöar, och efter Tjernobyl-katastrofen - transportmekanismerna för radioaktivt Cesium genom näringskedjorna i flera av sjöarna i övre Faxälven. Ingrid som tillhör syskonskaran, född uppe i Tjärnback vid Stora Jougdan har hjälpt till med lite detaljer.

Tillbaka
till 1-05