Med Hammarskjöld i Sulitelma –
intervju med Sverker Åström

Eva Selin

Jag tänker på Sverker Åströms memoarer »Ögonblick« (1992) när jag kliver upp för den översta trappan till hans våning under taknockarna vid Johannesplan. Dörren står halvöppen och det är dödstyst. Efter en sekunds tvekan kliver jag över tröskeln och möts då av ett vänligt – välkommen, stig in. Vi slår oss ned och Sverker fixerar mig med blicken. Han ställer den första frågan.

Är du bergsklättrare?

Jag svarar entusiastiskt jakande, och märker att han nästan ryser lite vid tanken.

Du förstår, fortsätter han. Det var sommaren 1950 och Dag Hammarskjöld inviterade mig att bli med på en fjälltur till Sulitelma tillsammans med hans vän Gösta Lundqvist. Jag hade aldrig varit i fjällen förut. Den dagen skulle vi göra en toppbestigning av Sulitelma. Under uppstigningen kommer jag plötsligt ut i en mycket brant rasmark som avslutades i en avgrund en kort bit under mig. Jag kastade mig alldeles kallsvettig ned på mage och tänkte, jag rör mig inte, inte en millimeter. Tack och lov var hjälpen nära och med bistånd av de andra kunde jag darrande ta mig därifrån. Snart nog kom nästa prövning, den 20 meter höga branta toppkäglan. Dag och Gösta svingade sig vigt upp och kastade ned en repända till mig som jag knöt om livet. Med ett järngrepp om repet med båda händerna kom jag till slut upp medelst hissning.

Sverker Åström i sitt hem på Kammakargatan i Stockholm. Bilden är tagen av Eva Selin.

Det kändes inte som om det var läge att fråga om Sulitelma turen gav mersmak för fjällen och Sverker fortsatte i stället att berätta om sina minnen av Dag.

Jag mötte Dag Hammarskjöld första gången i Paris 1948. Det var i samband med förhandlingarna om Marshallhjälpen. Kort därefter blev jag hans sekreterare, under hans tid som kabinettssekreterare i UD och senare som konsultativt statsråd.

Hur var det att arbeta för Hammarskjöld?

Han arbetade oerhört snabbt och gjorde det mesta själv, även skrivgörat. En av de första prövningarna jag var med om var mötet med den amerikanska ambassadören. USA hade begärt att Sverige skulle deltaga i en handelsbojkott mot östblocket, vilket för vår del ansågs uteslutet av neutralitetsskäl. Redan då visade Hammarskjöld på ett briljant sätt sin diplomatiska ådra och Sverige kunde genom en intrikat balansgång hävda sin rätt till traditionell handel och undgick vidare påtryckningar.
 Dag var en oerhört vänlig och varm personlighet, var aldrig snäsig eller överlägsen – jag var ju 10 år yngre – och kom ofta med roliga infall. Han tyckte mycket om att umgås. När vi vid något tillfälle var i Paris, drog han ihop hela gänget till lunch, och utflykt till kulturhistoriska platser i omgivningarna.

Träffades ni något privat?

O, ja. Vi hade båda våra rötter i Uppsala. Jag är född där och studerade vid universitetet till både en fil.kand. och jur.kand., som jag hade i bagaget när jag sökte in till UD 1939. Konkurrensen var hård men jag lyckades passera genom nålsögat.
 Dag och jag gjorde ofta utflykter på helgerna med hans gamla Citroën. Det kunde vara till ett uppländskt bruk eller ner till något sörmländskt gods eller herrgård. Vart vi än kom var han oerhört påläst och kunde berätta. Han var ivrig på att tala, och minnet var fenomenalt bra. Men, han utgick ifrån att man förstod allt vad han talade om. I umgänget med honom kände man sig förflyttad till en intellektuell nivå långt över ens egen. Det var förstås inspirerande men man fick oupphörligen dåligt samvete för att man inte erkände hur okunnig man var. Egentligen ville man hela tiden utropa, nej Dag, den boken har jag inte läst, nej Dag, det resonemanget förstår jag inte, nej Dag, den personen har jag inte hört talas om … men man gjorde det naturligtvis inte.
  Jag blev ofta hembjuden på middag till hans våning på Östermalmsgatan 49, två trappor upp. Han hade ju som alla ungkarlar på den tiden, en hushållerska. Hon kunde laga god mat och det sparades inte på vin och konjak. Efter middagen kunde Dag ta fram och läsa ett prosastycke eller någon dikt, eller också talade vi om litteratur.

Berättade Dag om sina turer i fjällen?

Ja, det hände då och då. Det får mig att tänka tillbaka på turen 1950 som jag nyss berättade lite om. Dag menade på att jag som inte varit i fjällen borde komma dit och bjöd mig att följa med honom och Gösta Lundqvist till fjälls. Han var mycket mån om, man kanske ska säga minutiöst noggrann med förberedelserna, vilket ju var typiskt för Dag i alla lägen. Vi hade flera planeringsträffar. Jag fick reda på vad jag skulle ta med mig, vilka klädsplagg, pjäxor och tjocka strumpor. Han instruerade mig också hur man skulle packa för att utrustningen skulle ta så lite plats som möjligt och demonstrerade hur man skulle röra sig i fjällterräng, till exempel att alltid gå långsamt uppåt för att inte förbruka krafterna.

Fjälltur i Lappland. Bilden är tagen av Dag Hammarskjöld. (ur Hammarskjöldarkivet, Kungl. Biblioteket)

Hur var fjällivet i Sulitelma?

På kvällarna roade Dag oss. En kväll föreslog han att vi skulle läsa dikter ur minnet. Sedan Gösta och jag rivit av två, tre verser fortsatte Dag under någon timme att citera svensk och utländsk poesi medan elden falnade.
 Dag var ju väldigt botaniskt intresserad och visade och berättade om olika växter. Han var speciellt fascinerad av överlevnadsteorin. Tanken att vissa fjällväxter överlevt på isfria områden under istiden kändes inte så avlägsen när vi stod och blickade ut över glaciärerna från Sulitelmas topp.

Träffades ni något efter Hammarskjölds utnämning till FN:s generalsekreterare?

Det var inte mycket. Jag blev ambassadråd och senare ministerråd i London. Där träffades vi 1953 i samband med en inbjudan till drottning Elisabeths kröning i Westminster Abbey.

Solen letade sig in i de djupa fönster­nischerna och jag hade redan tagit upp tillräckligt av Sverkers tid, speciellt med tanke på att han senare skulle bevista Svenska Akademiens högtidssammankomst. Jag ville dock fråga en sista fråga om honom själv och om det fanns någonting som han satte främst under sitt långa diplomatliv som började i UD:s tjänst 1939 och avslutades som ambassadör i Paris 1982.

Det finns tveklöst en sak som jag sätter främst och där jag med rätta kan vara stolt. Det var under min tid som ambassadör för FN i New York 1964 – 1970. Under 1966 började man diskutera inom FN att ordna en större konferens i någon global viktig fråga. I den svenska FN – delegationen var vi snabba på att ta upp den kastade handsken. Vi föreslog att den skulle handla om miljöfrågor. Jag ledde förberedelserna och inom delegationen arbetade vi i stort sätt på egen hand under två år. Arbetet kom att kallas »den svenska frågan« i New York. Det bestämdes att konferensen skulle hållas i Stockholm 1972. Konferensen blev startskottet för det globala miljöarbetet. På många håll hade man vare sig kunskap eller vilja att ta sig an miljöproblematiken. Resultatet blev en ökad medvetenhet om miljön, ändringar i lagstiftningen både nationellt och globalt. Många länder fick skapa särskilda departement för miljöfrågor, det kom istånd ett informationsutbyte mellan politiker och vetenskapsmän och det blev också en markant ökning av ickestatliga miljöorganisationer. Ja, som du ser kan listan göras lång.
 Ett av resultaten från konferensen 1972 var att den skulle följas upp ungefär efter 20 år. Eftersom jag hade erfarenhet av att förberedelser tar lång tid om man vill nå resultat aktualiserade jag frågan i en tidningsartikel den 28 oktober 1986. Regeringen nappade på mitt förslag och tog initiativ till en ny konferens.

Miljökonferensen hölls i Rio de Janeiro 1992. Även denna gång fick Sverker en möjlighet att vara med – denna gång som hedersgäst. 

Tillbaka
till 1-05