Av Wera Olander 

Vi var en ganska stor skara som samlades i klubbrummet en februarikväll för att planera en vandring i Pyrenéerna, närmare bestämt i Aragonien i östra delen av bergsmassivet. Några hade varit i området, men ingen hade gjort en vandring av den typ som var tänkt, så planeringsarbetet gick ganska trögt. Christer och Staffan erbjöd sig att göra ett förslag till träffen därpå. Förslaget var flyg till Barcelona, buss till Barbastro, övernattnig och sedan buss vidare till Benasque där vår vandring skulle börja. Den skulle föra oss till refugio de Estós, rif de Viadós (Biadós), byn Parzán, en övernattning ute, rif de Gorís och slutligen till Torla. Förslaget befanns vara gott. 

Vi som träffades tidigt på morgonen den 13 juli på Arlanda var Christer Engström, Staffan Hermansson, Kjell Olsson, Rolf Rosenblüth och undertecknad Wera Olander. Flygturen var som de vanligen är. Bussturen till Barbastro förde oss genom ett torrt jordbrukslandskap upp mot mera kuperade trakter. I Barbastro upptäckte den fågelintresserade Rolf snabbt storkbon både i kyrktornet och i en mast. 

Dålig väderprognos 
Förmiddagsbussen från Barbastro tog oss allt längre in i bergen tills vi nådde Benasque. Där tog vi taxi en bit eftersom några kilometer asfaltvandring som start på en fin tur, inte bedömdes som någon höjdare. Vi släpptes av på en blommande äng. Många av blommorna här har nära släktingar i vår natur eller finns som trädgårdsväxter hos oss. Det fanns även en intensivt blå iris, en art som skulle bli vår följeslagare under vandringen. 

Vi fick en liten regnskur under vägen till refugio de Estós, men annars var det en behaglig vandring genom skog med höga toppar som skymtande fram. Utanför stigen stod ett par åsnor tjudrade. När de försvann nedåt tillsammans med en förare gissade vi att det var förnödenhetstransporten. Vi åt en god trerättersmiddag och Kjell spetsade plötsligt öronen. Hans kunskaper i spanska kom väl till pass när han tolkade väderprognosen åt oss. Den spådde två dygn med regn, blåst och åska. Det kändes faktiskt lite deppigt och kvällens väder motsade den inte. 

Vandringens höjdpunkt 
Glädjen var stor när vi vaknade till solsken. Med frukost i magen bar det iväg mot högre höjder genom valle de Estós. Åt norr kunde vi beundra höga toppar med en del snö och glaciärer, på andra sidan gränsen i Frankrike. Åt andra hållet ligger Pico Posets med flera omkringliggande toppar som når en bit över 3000 m, också de med snö och glaciärer. Efter en bitvis ganska brant vandring kom vi fram till Puerto de Chistau, dagens höjdpunkt på 2577 m, och som jag kan förstå, den högsta punkten på hela vandringen. Vandringen ner mot rif de Viadós var behaglig. 

Viadós ligger omgiven av bergshyddor som ser ut att vara områdets motsvarighet till våra fäbodar, men jag kunde tyvärr inte få reda på hur det låg till på grund av språksvårigheterna. Nattoväder och sedan sol igen. Vår vandring fortsatte mot en liten by som heter Parzán. Landskapet var i stort sett detsamma som dagen innan. Vi tittande på blommor, en del fåglar och så spanande vi efter lammgamen som alla gärna ville se. Ett envist tjattrande fångade vår uppmärksamhet och visade sig komma från ett nyfiket murmeldjur, något som vi skulle få återuppleva vid ytterligare ett tillfälle senare under vandringen. Vid Urdizetopasset mötte vi en anläggningsväg. Lite förvånade tittade vi på kartan medan vi njöt av utsikten åt det håll vi kom ifrån. Förklaringen var en damm, som förser ett kraftverk med vatten, vilket vi skulle passera en stund senare. 

Vi kunde se Monte Perdido (Monte Perdido är den högsta toppen på 3355 m i en bergskam med tre toppar) och Parque Nacional de Ordesa, som har en mycket mer dramatisk karaktär än de berg vi passerat. På avstånd har de en ganska platt hjässa och mycket branta sidor. Vid kvällningen närmade vi oss Parzán efter en dagsetapp på 20 km och precis i tid för att hinna avnjuta en sen middag på byns enda restaurant. Natten tillbringades hos seniore Luis Zueras, typ B&B men utan breakfast. Parzán var för övrigt republikanernas sista fäste i Spanien under inbördeskriget och blev 1938 fullständigt sönderbombat. Byn har återuppförts i ursprungligt skick som en replik av sitt forna jag. 

Frestande vatten 
Från Parzán startade vi med 3-4 km asfaltväg med kraftig stigning. Jag tyckte att det var mycket jobbigt och det tyckte nog Staffan också eftersom han plötsligt sa att om man hade tänkt sig för kunde man ha tagit taxi till asfaltkanten. Nå, den nådde vi ju ganska snabbt och vägen övergick i en smal grusväg liknande den vi avslutat gårdagen med, och sedan i en vanlig vandringsstig. Vägen leder till de för länge sedan nedlagda silver- och blygruvorna högt uppe i bergen. Härligt. Strax efter Petramulapasset stötte vi på en märklig formation, en liten alldeles plan smaragdgrön dal, stor som ett normalstort flygfält, vars ena långsida avslutades med vad som kanske kan beskrivas som en barriär av höga tätt sammanflätade raukar på vars toppar det växte martallar. 

Den här dagen vi hade turens andra vad. Det var inte djupt, bara så lagom att vattnet precis gick över kängskaften. Vi hade under tidigare dagar passerat några bäckar. Det var frestande att göra som i svenska fjällen, men med tanke på betande djur, kanske inte så lämpligt. Etappen var lång och tog också lång tid, mest beroende på att stigen nedåt, bitvis gick mycket brant genom skog med många rötter att halka och snava på, och en hel del grus som fungerade som kullager. 

Omplanerad avslutning 
På kvällen stod vi och tittade uppåt den brant det var meningen att vi skulle starta nästa dag med. Den lockade endast en i sällskapet. Vi andra bestämde oss av olika anledningar för att ändra planeringen och ta taxi och buss till Torla, dit vi kom en dag tidigare än planerat. Torla är en mycket vacker liten by, som ger ett ålderdomligt intryck och verkar vara bebodd av blomälskare. Den är också en utmärkt port till Ordesa Nationalpark. En buss med halvtimmestrafik tar dig till bra utgångspunkter för vandringar i Valle de Ordesa. Man startar i tät lövskog för att långsamt ta sig uppåt mot gräs- och blomängar, och ett vattenfall som avslutar dalen. På nervägen genom skogen gjorde Rolf plötsligt ett stopptecken. Fem stenbockar betade alldeles intill stigen och vi fick nöjet att betrakta dem en lång stund innan de försvann in i skogen. 

Vi hade ytterligare en vandringsdag i Ordesadalen. En liten bit upp vek vi av och följde en sidodal brant uppåt. Så småningom kom vi till den punkt då vi måste göra ett vägval. Staffan och jag återvände samma väg och tog långrast nere vid floden. Christer och Rolf valde en stig som gick på en hylla ovanför skogen och med en bergssida som var fylld med en vackert blommande gul ginst. De beskrev utsikten som hänförande men att stigen bitvis var mycket smal och "luftig". Ni undrar förstås om vi fick se lammgamen? Nej det fick vi inte, men vi fick se gåsgamar, massor av vackra berg av olika karaktär, många blommor och en hel del andra fåglar, även rovfåglar. Torla är också värd att nämnas. Jag vet att jag kan tala för alla när jag säger att vandringen var mycket lyckad.

Tillbaka
till 1-04