Jag är en kvarleva från ett folk i norr och står maktlös i mitt land… 
Same- och diktarparet Utsi, Luleå, år 1980.

Två beskrivningar - ett folk. Från lycka till vanmakt. Varför? Genom flera besök hos samerna i norr under det senaste året har jag fått åtminstone någon insikt i "renlevnad" att dela med denna tidnings läsare. Samen Nils Torbjörn Nutti, blev min guide till den nordliga fjällrenskötarkulturen i Sápmi - samernas land. 

Alla vägar bär mot Järämä 
"Nordvart nedom Karlavagnen ser du Samelandet skymta." Inledningen till "samernas kamp-sång" från 1986 passar bra som allmän vägbeskrivning till Nils sameby Saarivuoma högt ovan Polcirkeln. Det är minus 30 grader när jag passerar byn Övre Soppero. Endast drygt tio mil norrut ligger Treriksröset, en nationalstatsmarkering i betong - eller en påle rakt i Sápmis hjärta. Trots mörkret och att skylt saknas, kan avtagsvägen mot mitt mål, renskiljningsplatsen i Järämä, inte missas. Inga andra vägar går nämligen västerut på 20-milasträckan mellan centrala Kiruna och den finska gränsen! GSM-täckningen upphör och markerar gränsen till Den Verkliga Ödemarken. En storstadsbo skulle nog snabbt kunna drabbas av en viss sjuka här… 

Sameby - ingen samling kåtor 
Sameby är en sammanslutning av familjer som gemensamt bedriver renskötsel inom ett visst område inkluderande sommar-, vår/höst- och vinterbetesmarker. Eftersom renarna rör sig från skogslandet på våren till fjällen under sommaren och tillbaka på hösten, löper de långsträckta byområdena i sydostlig-nordvästlig riktning. Saarivuoma by är några mil bred och sträcker sig över tio mil in från gränsen mot Norge med sommarvistet inom Sápmis norska del. Nils har inbjudit mig till några av årets höjdpunkter: kalvmärkningen på sommaren och nu renskiljningen. Jag klampar in i samekulturen en decemberafton med en kamera i en läderrem om halsen. 

Kojsnack 
Vinterbetet är en känslig period för rennäringen. Hård skare eller nedisning kan omöjliggöra markbete och tvinga fram utfodring. Byns genom slakt decimerade vinterhjord delas vid skiljningen upp i familjevisa rengrupper, som förs till vinterbeten längre ner i skogslandet. Detta är ett evenemang som alla i byn, från byäldsten Olov Sunna, 82, till barn i kolt(!)åldern närvarar vid - med några viktiga undantag. "För lite brudar", suckar den unge renskötaren Samuel Blind, och tänker då inte främst på renhjorden, som nu efter höstslakten huvudsakligen består av vajor (honrenar) med kalvar. 

De flesta pendlar de 2 x 5 milen till Soppero, där många bor eller har släkt. Nils och jag delar en liten stuga med vedspis, tar vatten från bäcken och nyttjar en frostig torrtoa. I väntan på att hjorden skall drivas ner mot rengärdet hinner vi ägna oss åt att över en kopp svart kaffe prata med varandra och alla som hälsar på - en social lyx i stressade storstadssamhällen präglade av främlingskap. "Mina föräldrar bodde i kåta året runt ända in på 60-talet," berättar Nils. "Men de fick inte tala samiska i skolan eller lära sig något om sin kultur." 

Som vid alla kulturmöten uppstår, ibland fördomsfulla, uppfattningar om varandra. Grovt generaliserat är samen i "Stockholmsperspektivet" en pittoresk figur som absolut kan få finnas kvar - inte minst i egenskap av turistmagnet. Dessutom kan renarna utgöra föda för en ännu mer önskvärd, men avlägsen och harmlös, rovdjursstam. Skulle samen däremot genom jakt skydda sina djur tillämpas mycket stränga straff. Lokalt betraktas på sina håll "lappen" som en alltför rikligt statsstödd, överprivilegierad egenföretagare med unika tillstånd att fiska, jaga och köra skoter i eftertraktade rekreationsområden. Samerna har naturligtvis även sina uppfattningar om "svenskar"- till vilka jag numera bidragit. 

Ett magiskt skådespel 
Plötsligt tycks alla veta att det är dags att möta hjorden. Så här års lämnar solen sina barn ifred och hukar sig ännu någon månad bakom horisonten. I dunklet rör sig flera tusen renar inom ett hägn, intresserat bevakade añett hundratal bymedlemmar. Några av dessa bär traditionella dräkter av vadmal eller skinn. Alla vuxna bär minst en kniv i ett brett, dekorerat bälte. "Klädseln är en viktig del av kulturarvet och för identitetsbevarandet" kommenterar Nils och ser turistmagnetisk ut. Här finns dock inga turister, bara en lite nyfiket betraktad utböling. Att vara svensk är illa nog, "Stockholmare" än värre… 

Från hägnet drivs ett hundratal renar åt gången in i det runda rengärdet, där renarna fångas av sina ägare med lasso eller ett stadigt tag i de spetsiga hornen. Proceduren är inte riskfri. Små-killarna bevakar därför arbetet från hängplats på gärdets höga trästaket. Varje "familjeklan" (siida) har en sidoinhägnad, dit renarna förs. Scenerna vid den av strålkastare upplysta arenan känns magiska. Floden av alltid moturs springande renar med vidöppna ögon och näsborrar. Renskötare som lugnt spanar efter sina djur för att blixtra till i ett kast eller grepp. Kort kamp vid siidans dragport. Röken från uppvirvlande snö, flammande kaffeeldar, djurens och människornas andedräkter… Ändå går allt så ljudlöst till! Inga rop eller motorljud. Tysta djur trots stressen. 

Släktbanden är viktiga i kulturer som denna. Samiskan har beteckningar för såväl ingifta som mycket avlägsna släktingar. Varje siida har sin speciella renmärkeskombination, där varje medlem kan urskilja sitt. Jag imponeras av hur väl dessa öronmärken uppfattas av samerna även i mörker och på långt håll. 

Ren underhållning 
En allmän vilja att hjälpa till, kylan och bondeblodet i mig kräver aktion! Mitt bokstavliga "renhållningsarbete" för Nutti-klanen är naturligt för alla. När jag därutöver handgripligt försöker hjälpa andra, blir omgivningen dock mer misstänksam. Har Nisse lejt en 08-ing som "rentorped"? När min iver resulterar i att jag står där i rampljuset med bara ett avbrutet vaja-horn i handen, blir det dock ren(!) underhållning. Sensmoral: det gäller att välja rätt siida! 

Bara enstaka kvinnor finns i rengärdet. En äldre, tandlös(!) same kommenterar skrockande några renhåriga kvinnoben. "Förbannade skinnbyxor! På min tid fick vi öppna läderknutarna med tänderna"! Ett starkt, socialrealistiskt yttrande speglande forna tiders hårda villkor… 
En stor tjur slaktas i billyktornas sken. Snön färgas av färskt blod. Den nakna renkroppen ångar och värmer frusna fingrar. Norrskenet flammar i polarnatten när vi återkommer till kojan efter tolv timmars idogt arbete. Blotstämning

Kalvmärkning på sommarfjället 
"Vi kallas Fjälls Angels!" Nils ler spjuveraktigt och rusar motorn på sin 250 cc Kawazaki-motorcykel. Ändå utstrålar han inte den rebelliska frihetskänsla som man kanske skulle förvänta, där han sitter omgiven av mäktiga sommarfjäll i en miljö där renskötare slipper söka tillstånd för körning med motorfordon. Cykeln är för Nils ett arbetsredskap, nödvändigt för att kunna samla in den utspridda hjorden för kalvmärkning. "Visst blir det lite spår, men det som verkligen påverkat fjällnaturen är vattenregleringar och vägbyggen - samt Tjernobyl förstås…" 

Byns sommarviste ligger en bit in i Norge på kalfjället drygt 1000 m ö h. Eftersom det är juli kan de flesta från samebyn delta i generationsgemenskapen på fjället - och samtidigt kontrollera den synnerligen "rörliga räntan"! Familjerna bor i enkla stugor, tält eller kåtor med varje sida för sig. Klanen Labba satsar stort på traditionell renskötsel. Renarna är naturligtvis deras kapital. Min fråga om ägt antal förtjänar därför svaret "tillräckligt många för att de skall kunna gå på ömse sidor granen" plus en "typisk-08"-blick! Minst 500 renar lär krävas för att få lönsamhet. 

Kalvmärkningen tar flera veckor och sker på kvällen eller i midnattssolens sken när det är som svalast. Kalvarna följer vajorna i rengärdet och är därför lätta att såväl fånga som ägarbestämma. Jag går mest och pratar med folk. Nils Thomas Labba, 70 plus, berättar minnen från sitt långa liv, bl a om en spännande björnjakt. "Förresten, såg du hur örnen tog en kalv igår? Ersättningen för dödade renar är för låg! Rovdjuren lever gott här!" Den 24-årige Lars-Erik Sikku, nickar. Ändå ser han positivt på rennäringens framtid. Jämnårige Anders Nutti satsar istället på utbildning till dataingenjör. Renskötseln drivs ju, som andra näringar, i vinstsyfte. Men den handlar också om bevarandet av en traditionell livsstil. Kanske borde dagens hårda beskattning istället lindras som "kulturspons"?! Vår framtidsdiskussion följs intresserat av en liten parvel - med lasso. 

Kåtaklanterier 
Nils bor i en kåta (lávvu) tillsammans med sin Carina och den veteallergiske hunden Girjo. Kring eldstaden (árran) i kåtans mitt har allt sina givna platser. Innanför ingången är utrymme för ved och på motsatta sidan ligger köksavdelningen. Golvet täcks av fint ris. Renhudar till höger är sitt- och liggplatser. Det finns praktiska och mytiska regler i lávvun. Upplagt för nya kulturella klavertramp således! Regeln att bära in veden med den tjocka delen först bryter jag snabbt. När jag dessutom råkar tappa mitt kokkärl, därmed släcka elden, makaronförgifta Girjo och skapa en askbeläggning á la Pompeji på all inredning, blir korum en välkommen time-out i kåtalivet. 

Fria tankar 
Från klockan 18 på lördagar och ett dygn framåt är det arbetsförbud. Trots att de flesta kommit, är det en liten skara som samlats här på kullen bland de mäktiga fjällen. Metafysiska begrepp som Storhet visualiseras i omgivningar som denna, och texten i psalm 297, "Härlig är jorden", får relief. Akustiken är dålig. Ändå ljuder sången stark och klar från skrovliga renskötarstrupar, ljusa kvinnostämmor och späda barnaröster. Förbön för renen, några små människor och en klämd kultur. Allt förs lätt av fjällvinden till Himlen i vårt taklösa kapell - men nås den världsliga maktens boning? Buorre lihkku Sápmi! Lycka till, samer/samefolk!

SAMEFAKTA 
(Källor: Umeå universitet m fl) 
Tidig historia Dagens samer tros vara ättlingar till de grupper som långt från öster följde vildrenen längs den senaste istidens bortdragande isrand mot nordväst. Där befolkades Ultima Thule, antikens namn för nordligaste Skandinavien. De s.k. fenni (av verbet finna), var således ett samlar- och fångstfolk, som även fått ge namn åt vårt östra grannland. Där kom de att kallas för "lappalainen" - en beteckning som exporterades under medeltiden. Deras namn på sig själva, samer, började användas officiellt i Sverige på 1970-talet. 

Språk 
Samiskan består av flera språkgrupper med många dialekter och har t ex över hundra ord för snö.

Samer, renägare och rättigheter 
Allmängiltig definition på same saknas. Viktiga kriterier är dock bl a härkomst, språk och egen identitetsupp-fattning. Utgående från dessa är antalet samer över 70.000, varav hälften bor i Norge, 7.000 i Finland och ett par tusen i Ryssland. I Sverige går en för samerna splittrande skiljelinje mellan renägare och icke-renägare. Av våra ca 20.000 samer bor fler i Stockholm än på någon annan plats i landet, och bara 2.500 personer lever på rennäringen. Endast de sistnämnda har naturarättigheter (jakt, fiske m m för personligt bruk och utan avgift) inom en s k samebys betesområden. Landets 51 samebyar (varav ett tiotal bedriver rennäring enbart i skogslandet) är en slags ekonomiska föreningar med uppgift att ombesörja renskötseln inom dessa områden. För bymedlemskap krävs bl a ett aktivt deltagande i skötseln. Storsamhällets exploatering av naturtillgångar, konkurrensen mellan jord/skogsbruket och rennäringen om markområden samt senare tiders rekreationsbehov i fjällmiljö är de främsta orsakerna till den situation av intressekonflikt som råder mellan de renskötande samerna och olika grupper inom nationalstaten 

Flera samekulturer 
Samernas traditionella bosättningsområde, av dem själva kallat Sápmi, inkluderar Kolahalvön, nordligaste Finland, Norge till Dovrefjällen samt Sveriges inland söderut till Idre i Dalarna. De varierande livsbetingelser som naturen från kust via fjäll till skog skapar, medför existens av flera olika samiska kulturmönster - vilka inte ens alltid är knutna till renskötsel. En indelning av samerna kan ske efter nationsgränser, språk/dialekter, näringar eller verksamhetsplatser (t ex skogs- och fjällsamer). 

Renskötsel - ett sentida påfund 
Inte förrän under tidigt 1600-tal - när befolkningen, skattetrycket och byteshandeln ökade samt stammen av vildren minskade - började en ganska stationär, småskalig skötsel av tamren bli vanlig i fjällnära skogsområden. Den helnomadiska fjällrenskötseln innebärande större hjordar och därmed långa vandringar efter föda, tros ha uppstått betydligt senare i takt med en begynnande penninghushållning och ökad efterfrågan på slaktdjur. Dagens svenska renstam uppgår till över 200.000 djur. Vildren finns bara kvar i Norge. 

Handel och skatt 
Produkterna från jakten och fisket åtgick under årtusendena för samernas egen överlevnad. Efterhand utvecklades en allt livligare byteshandel mellan olika samegrupper men också andra folk. I takt med nationalstaternas framväxt och kristendomens utbredning, samarbetade den världsliga och andliga maktens företrädare allt effektivare för att vinna land, skatter och själar. På marknadsplatserna skedde såväl handel som skatteindrivning. Byn Jukkasjärvi utanför Kiruna, vid dåtidens "Europaväg" Torneälven, och Jokkmokk var sådana platser. Renkött säljs idag främst som renskav ute i butikerna. Renfilé kan kosta över 500:-/kg hos 08-orna. 

Ren- och renskötaråret 
Trots att de renskötande samerna numera övergett nomadlivet, styrs deras liv av renens årscykel. Några från samebyn vakar ständigt över hjorden i ett avlösningssystem. På våren föds kalvarna nära trädgränsen. Försommaren är en återhämtningsperiod för renar och skötare intill dess insektsplågan och värmen driver renarna mot sommarbeten på högfjället eller vid atlantkusten. Kalvmärkningen där är en mycket arbetsintensiv period. På förhösten går vandringen åter mot lågfjällen och höstvistet, där de hanrenar (sarvar) slaktas som inte skall användas för avel. Kastrerade sarvar (härkar) användes förr som dragdjur. Under brunstperioden i slutet av september lämnas renarna fria för kurtiser, varvid renskötarna får ett nytt andrum. När snön kommer på förvintern söker sig renarna successivt mot skogslandet. Renkorna (vajorna) når sin högsta vikt i november och nu sker huvuddelen av årets slakt. Efter denna vidtar årets andra riktigt stora evenemang, renskiljningen. Varje familjegrupp (siida) hämtar då sina renar ur samebyns gemensamma hjord och flyttar dem till vinterbeten längre ner i skogslandet. På vårvinterns skare är det åter dags för flyttkaravanen, rajden, att dra upp mot vårvistet, där vajorna söker upp sina gamla kalvningsplatser. Traditionell samisk tideräkning innehåller dessa åtta nämnda årstider, och varje vecka bär ett namn med anknytning till årets sysslor. 

Religion 
Den traditionella religionen med andeväsen, förfäderskult, naturdyrkan och samernas schamaner, nåjderna, ersattes - ibland med bryska metoder - av korsets lära och dess förkunnare. Centrala företeelser i samekulturen som jojken och nåjdens viktiga redskap "trolltrumman" ansågs hednisk och bekämpades på olika sätt. Inte förrän vid 1700-talets slut var samerna officiellt kristnade - men den gamla tron levde parallellt under lång tid. Under 1800-talets senare del spreds laestadianismen, en sedlighetsuppryckande väckelserörelse, bland samerna i norr. Än idag lär det dock finnas samer med övernaturliga krafter… 

Rovdjursfrågan 
Särskilt järv- och lodjursstammen har ökat kraftigt på senare år. Samebyarna erhåller ett schablonbelopp för dokumenterad förekomst av rovdjur som ersättning för de uppskattningsvis ca 30.000 (!) renar som rovdjursdödas varje år. 

Ren information 
Renen är det enda hjortdjur där båda könen bär horn. Hanrenarna fäller sina på hösten, medan honorna behåller sina till våren. De kan därmed jaga bort hanarna från de bästa betesplatserna under vintern! Girl power! 

Informationstips 
www.sametinget.se och samenyheterna Oddasat på TV2. I Sverige finns flera samemuseer samt ett 40-tal samiska turistföretagare (se t ex www.nutti.se).

Tillbaka
till 1-04