Intervju med Karl-Aage Schwartzkopf Av Eva Selin I den döende dagern avtecknade sig berget vitt som marmor mot den djupblå skymningshimlen. Några soldater stannade till då de såg det. De visste att vägen tillbaka till hemlandet förde förbi det fjället och det var med blandade känslor som de betraktade den bistra resningen. Året var 1718 och Karl XII:s utarmade armé kämpade för sitt liv under marschen över fjällen till Sverige. Orden är Karl-Aage Schwartskopfs i 'Sista Bivacken', Till Fjälls 1959. Den vanmakt och trötthet som skildras hos soldaterna kunde likaväl gällt många av de flyktingar som försökte ta sig över från Norge till Sverige under krigsåren på 1940-talet. 1944 var ett svårt år. Då trängde ryssarna västerut in i Nordnorge. När tyskarna retirerade från området anammade de 'den brända jordens' taktik. Gårdar skövlades och brändes och husdjur jagades iväg eller slaktades. Flyktingströmmen till Sverige blev stark. I Till Fjälls 1990-91 skriver Stig Synnergren om polisen Mauritz Eriksons och Karl-Aage Schwartzkopfs beundransvärda insatser i flyktingeskorten. Utan deras uthålliga arbete hade säkert fler människor gått förlorade. Det blev otaliga turer från inkvarteringarna i Vaisaluokta- och Akkastugorna upp till norska gränsen och tillbaka. Färden över den sprickrika Ålmajallasglaciären var speciellt svår. Vid ett tillfälle klarade sig Karl-Aage med nöd från en svår förfrysning. Efterhand tittade helt skära tår fram under alla lossnade skinnbitar. Men alla flyktingar hade inte ork att nå målet. Karl-Aage hade biskopens venia, och kunde officiera vid begravningar. Kylan är så fjärran man kan tänka sig när jag en eftermiddag besöker Karl-Aage och hans hustru Isa, följeslagerska sedan 60 år, i deras våning på Sveavägen i Stockholm. Karl-Aage blev medlem i Fjällklubben 1941, och vald till hedersledamot 1998. Jag ställer frågan hur det kommer sig att Karl-Aage, född i Lund 1920 och uppvuxen i Osby, tidigt lämnade det platta landet och sökte sig till bergsmiljöer världen runt. - Äventyret säger han snabbt. Utmaningen att inte veta vad som händer bakom hörnet, och att få uppleva det som inte händer till vardags. Men dragningen till bergen då? - De sträcker sig upp mot himlen... Kanske såddes ändå ett frö av längtan till höjderna under det halvår på Korsika 1926, då familjen bodde i Petranea nära Bastia. Karl-Aages far, Aage Schwartzkopf var född i Danmark. Några generationer tillbaka finner man en Karl Peter Schwartzkopf som var livmedikus hos prins Fredrik. Släkten lär ha sina rötter i Holland. Modern hette Ellen Björkman. Hennes bror, Moje Björkman grundade på 1910-talet en hotellrörelse där hon och Aage blev delaktiga. Här ingick bland annat Grand hotell i Lund, Falsterbohus, Gondolen i Stockholm och ett hotell i franska Menton. Vad drev dig att som sjuttonåring cykla upp till Bodö och sedan med stort besvär ta dig över kölen till Sverige (se Till Fjälls 1987, Fjällfärd på två hjul). Fanns det något friluftsintresse i familjen? Karl-Aage skrattar gott. - När vi kom upp till polcirkeln vände vi. I brist på annat studerade vi en karta över norra halvklotet i min fickalmanacka och där fanns ett rött streck som bar av mot Sverige. Det borde vara en bra väg. Men vi kom ut i rena vildmarken och fick släpa cyklarna över stock och sten - och maten tog slut. Den röda linjen visade sig senare vara en länsgräns! Nej det fanns inte direkt något friluftsintresse i familjen, men man cyklade gärna. Men en sak fick Osbyborna att gapa. Far och son Schwartzkopf var vinterbadare. Det skulle helst vara lite krasig is på ytan. Karl-Aage har många gånger funderat på om inte vinterbadandet härdat honom att utstå kyla och dåligt väder. Och i skolan var nog gymnastiken det roligaste, särskilt klättringen i rep. Du arbetade på 1940-talet åt Svenska Turistföreningen. Hur var det? Jag kom upp till Kvikkjokk 1942 för att arbeta som fjällförare åt STF. Arbetet innebar främst att bära utrustning åt de vetenskapsmän som besökte området, och att sköta båttransporten om så behövdes. Många gånger var det bra så slitsamt. Jag tänker till exempel på den strapatsrika marschen till Jeknaffo, med Sten Selander och Olof Rune som var på jakt efter den sällsynta raggfingerörten (Till Fjälls 1945, 'Mot Jungfruligt Jeknaffo'). Vädret var uselt och packningen blytung av växtpressar och gråpapper. Men å andra sidan styrkte mig tanken att min jättelika ryggsäck på långt när kunde mäta sig med de bördor Hambergs bärare bar upp till Pårtetjåkko, vilket jag skrivit om i Till Fjälls 1965. Hamberg betalade efter vikt, längd och höjd, något som resulterade i att bördorna stundom blev omänskliga. Minnena är otaliga från denna tid. Den där gången jag fick simma över Laidaure för att hämta en av de två båtarna var också en kärv historia. Det är väl inte heller så många som har övernattat några dygn i Pårtetjåkkos regnmätare. Observatoriet rymde helt enkelt inte alla som var där och i regnmätaren var det åtminstone lä. Men den trattformade konstruktionen gjorde att det var lätt att slinta ner i den, medan man fick ta sig ur den medelst ansträngande kaminklättring. Från Pårtetjåkko hade Sten Selander med kikare spanat in Saitaristjåkko och kunde inte se något röse. Jag sattes alltså i arbete uppför den isiga och greppfattiga klippan och lyckades ta mig upp. Toppen visade sig dock vara bestigen. Nermarschen var ganska halkig och när jag kom tillbaka kommenterade Selander min svettiga bestigning med - jäklar vad det tog lång tid! Selander hade ofta bråttom. Fanns det någon som det var speciellt roligt att arbeta med? Arne Sucksdorff var väldigt bra och vi rodde runt till många platser. Han förde dessutom samman mig och Isa. Fotograferingen var ett gemensamt intresse hos oss alla tre, och Isa kom sedan att bli yrkesverksam som sjukhusfotograf. Inom Fjällklubben har du medverkat i ett tiotal Till Fjälls och var dessutom redaktör på 1950-talet. Ditt liv har ägnats åt författarskap. Hur kommer det sig? Fanns det litterära intressen i familjen. Långt därifrån. Min far som gick bort 1944, var inte så begeistrad i att jag ägnade mig åt som han uttryckte det ”skriverier”. Men min mor tyckte mycket om att berätta historier, dessutom tyckte jag att skolan var tråkig och började skriva dikter. Jag blev anställd på Åhlén & Åkerlunds förlag 1942 för att skriva artiklar till tidskriften Levande livet som just fokuserade det äventyrliga i tillvaron. Genom dem gjorde jag ett antal reportage världen runt. Många gånger visste nog inte Isa var jag befann mig. Jag minns speciellt besöket hos munkarna vid klostret i S:t Bernhard 1946. Då såg jag även Matterhorn för första gången och bestämde mig för att där ville jag upp. Året därefter kom jag tillbaka till Zermatt. Några hutlöst dyra förare var inte att tänka på. Jag följde istället medelst kikarspaning i hälarna på några engelsmän som klättrade via Hörnligraten mot toppen. Nedstigningen skedde på den italienska sidan. Ett år gjorde jag en sexveckorstur till Alaska för att intervjua de gamla svenskfödda guldgrävarna. Guldletandet hade såsmåningom ebbat ut, men en gammal man visade mig en hand täckt av glimrande guldkorn. Jag besökte även eskimåkolonierna på en av öarna vid Beringssund. De trodde att jag ville ta livet av mig när jag prompt ville hoppa i det arktiska havet. Karl-Aage fortsätter att berätta om den ena strapatsrika resan efter den andra. Hur han satt fängslad i Kashmir, och hur han på 1950-talet tillbringade en tid i de bergiga området vid Biskra närmast Sahara i Algeriet, bland de algeriska motståndsmännen som gjorde uppror mot Frankrike. Han medverkade även i Sydsvenska Dagbladet och Svenska Dagbladet samt var redaktör för resetidningen Utflykt. I SvD återkom Karl-Aage under en tid varje vecka med en limerick. Jag kan inte låta bli att citera en av dem ur den stora boken med tidningsurklipp som ligger framför mig. En skeppsbruten dansk på Jan Mayen gick och längta' till Aalborgska kajen Var afton han skrev till hemmet ett brev och postade det i kavajen... Man kan undra när Karl-Aage hade tid att skriva sina många ungdomslitterära böcker och pjäser för radio. 1949 utkom Familjen Tuff Tuff och samma år radiopjäsen Halv storm på Pårtefjället. Under de följande par, tre decennierna utkom en ny bok nästan årligen. Många av dessa har givits ut i senare upplagor och en del av dem har översatts. I dagarna utkommer tredje upplagan av Yngste Karolinen som såg dagens ljus första gången 1960. Vissa tider satt jag och skrev på nätterna, minns Karl-Aage. Men kanske flödade inspirationen och fantasin som bäst då. När jag återkommer till de essäer Karl-Aage skrivit i Till Fjälls, slår det mig hur han spinner kring en central kärna; han vill påminna oss om den tid som varit, om människorna och deras öden som vi inte får glömma. Och – vi måste ta vara på ögonblicket. Dagen är din, här och nu. Morgondagen är ett oskrivet kapitel. Tillbaka till 1-03

Hem Senaste Smultron Kontakt

Sidansvarig Alexander Crawford

Svenska Fjällklubben

Sidan uppdaterad 2003-11-27