Svenskt gästspel vid Mont Blanc Kort episod kring ett sekelskifte Av Anders Lundahl Benjamin Höijer är en av den svenska filosofins portalfigurer. Född dalmas 1767 var han under större delen av sitt yrkesverksamma liv knuten till Uppsala universitet, från 1809 till sin död 1812 som professor i teoretisk filosofi. Höijers radikala åsikter gjorde honom under Gustaf IV Adolfs era obekväm, och våren 1800 tar han avsked av Sverige i något som närmast liknar landsflykt. Denna hans andra utlandsresa varar i drygt två år. Under denna tidsrymd hinner han besöka alla de stora tänkarna på kontinenten och bese de mest olikartade trakter. Många av upplevelserna och strapatserna finns nedtecknade genom den flitiga korrespondens Höijer förde. Hans närmaste biktmoder var friherrinnan Henriette von Rosenstein, och en mängd utförliga brev till henne har bevarats. Filosofihistorikern Birger Liljekrantz doktorerade 1912 på en bok om Höijers samlade livsgärning. I denna heter det: "Någon dag i juni 1801 lämnade Höijer Paris och ankom i början av oktober till Berlin. Den mellanliggande tiden ägnades åt resor. Över Lyon, där han uppehöll sig i åtta dagar, genom Savoyen utmed Rhones avgrunder, till Genève, varifrån han - den förste svensken? - bestiger Mont Blanc." Uttalandet gör en naturligtvis nyfiken. Skulle Benjamin Höijer därmed ha distanserat Axel Munthe med 85 år som förste svensk på Mont Blancs topp? Man tror inte det är sant, och, vid närmare påseende, är det inte heller det. I korrespondensen med von Rosenstein berättar Höijer mycket initierat att Mont Blancs "spets blott 4 à 5 resande bestigit". Sjätte bestigningen skedde 1802 och första kvinnliga 1819. Betänk att Chamonix vid denna tidpunkt tillhörde konungariket Sardinien. Låt oss emellertid ta del av det fylliga brevet från Höijer till Henriette von Rosenstein av den 16 juli 1801 där han ingående luftar sina tankar och känslor inför den storslagna alpvärlden. Att han förmodligen var den förste svensken som vistats och på allvar sökt sig upp bland europas högsta och vildaste bergsmassiv ger skildringen en extra historisk-dokumentär dimension. Det egentliga Mont Blanc är nära en halv svensk mil högre än Medelhavet. Högt, högt över molnen och den eviga snön och isen har jag varit, och dock ej stort över halva höjden av Mont Blanc, vars spets blott 4 à 5 resande bestigit, och några försökare har satt livet till, eller förfrusit händer och fötter. Dit kommer man inte heller utan stor depence av tid och penningar. Framförallt var jag nyfiken att få andas den rena sällhetsgivande luften, varom så många resande och naturkunnige och i synnerhet Rousseau skrivit så vackert. Först ett ord om själva utseendet. Trakten omkring Geneve är tämligen leende; man är kitslig om man nekar att den är vacker; men ser straxt inpå, Jura och knölar av Alperna. Sedan tilltar de på varann vräkta bergen i höjd ända till Mont Blanc, dalarna hopträngs stundom till djupa skrevor, åar vräka sig utför och långt utanför lodräta omätliga klippor i rök eller snarare vit eld, som åter uppkastas till förfärlig höjd ifrån de sista kaviteterna, där vatten åter samlas. På lite mer än halva vägen ser man redan den förfärliga is- och stenmassan nästan i all sin prakt. Det är av ett alldeles vederstyggligt majestät. Befaller Friherrinnan att jag ska säga vad idé denna syn gav mig? Men om Friherrinnan alldeles ej tål det bisarra, ber jag Friherrinnan hoppa över några rader. Jag föreställer mig en mängd dödar, som härja vår arma jord, kanske några tusen, endast för det alltid lidande och stretande människosläktet, andra för allt övrigt levande. Dessa dödar har sin konung, och om denna dödarnas konung har någon boning, något i sig värdigt näste, och visst har han, så är det här. Mont Blanc är ej annat än den inexorabla dödens slott, och i grannskapet, 40 à 50 mil omkring har han sina vidsträckta domäner. Där ges ej mera något levande, ej planta, ej spår till organisation; där är naturen själv evigt död. Likväl genereras här eller åtminstone förbättras genom en stor, dels mekanisk, dels kemisk operation ett av livets nödvändigaste näringsämnen, breda floder och sjöar utgå, som uppfriskar och desalterar jordklotet med dess passagerare. Vem vet om ej detta ställe fordom varit en pol? Det är omöjligt att komma in på dessa trakter och dessa berg, utan att förfalla i några fysiska eller kosmologiska kannstöperier; men jag vill förskona Friherrinnan från mina. Om man på en gång och på nog nära håll kunde se ett av dessa bergens höjd, är jag säker att den vore över all mänsklig fattningsförmåga; men ögat bedömmer här alltid orätt. Bergens höjd gör att dalarna synas trängre än de är, och detta åter gör att man ånyo bedömmer bergens höjd mycket lägre än man borde. Men försök blott att gå! Detsamma gäller om glaciärerna och de så kallade ishaven, vilka skiljer de högsta bergen, som i orten ej illa kallas nålar. Skönheten är alldeles ej vad den utropas för i dessa berg; monotonin fördärvar alltsammans, oaktat allt vad man skrivit, t.ex. om de fyra årstiderna som man ska se på en gång. Naturen är för austere och avskräckande. Man hade bättre sagt; att man genomvandrar hastigt flera klimat; jag kommer ifrån mais-landet, och har trott mig däruppe se Skåne och ända till Lappland. Sköna detaljer ges dock, vattenfallen, isgrottor, dalar och sänkningar, med lundar, enkom inrättade för älvor, skogsrå, löfjerskor och mera sådant. Av den obeskrivliga sällheten och serentieten i själen, alla passioners tystnad och vishetens regemente i den höga rena luften, broder till himmelen, fann jag intet. Utom kanske första gången jag uppklättrade till en av de lägre glaciärerna, emedan jag nödvändigt ville finna dylikt, och emedan objektens nyhet fägnade mig. Min själ är sammansatt, utan tvivel, av grova kornaktiga, upproriska partiklar, ej som andras av eterns spänstiga bollar, eller av den överatmosfäriska med stjärnor och solar besläktade elden. Sådan var kanske din, o Plato! Eller din, Thorild. Detsamma hade till äventyrs hänt Friherrinnan här, som mig, men av annat skäl: jag kan ej se vad för en högre grad serenitet Friherrinnan kunnat vinna däruppe, än den Friherrinnan redan innehar i det låglänta Kumbla och överallt. Stundom har jag tänkt, då jag blir salig, få bo i en stjärna, där luften vore alltför ren och klar: nu har jag renoncerat därtill; lycksaligheten beror av något annat. Tillsammans med de kristna vill jag ej heller vara; deras eviga, eviga sång!! - och sedan har jag märkt, att goda kristna sjunga nästan alltid illa. Men vart tar jag vägen? Jag ville tala om mina berg endast, och vad jag där erfarit. Den vissa verkan de hade på mig, som jag dock ej tillskriver luften, utan de omgivande objektens utseende, var en ganska djup tristesse, sedan jag vistats några dar i dessa bygder. Ensam, som jag var i dessa avskilda klyftor, föreföll det mig på bergspetsarna, som jag varit övergiven av hela världen och alla mina vänner i en annan värld. Avbrottet från Paris var starkt. Här ser man blott avgrunder, och ingen som hör då man ropar om hjälp. På köpet hade hela ansiktet till slut nästan skorpnat av kölden, och munnen kunde ej utan sveda tillåta sig det minsta sourir. Ett fenomen är dock ostridigt: istället för att tröttas av det förskräckliga arbetet, att med pikar och tillhjälp av cramponger klättra sig uppför nästan lodräta höjder, känner man sig delasserad i samma mån man kommer högre upp; detta har två orsaker, dem her Rosenstein är nog stark fysiker att utreda, och varmed jag således ej vill befatta mig. Men efteråt känner man att man stretat och jag är ännu som jag vore utsjasad. Mitt vanliga program de tre första dagarna i Chamouni var också, att om mornarna klockan fyra ge mig av med min Guide (utan en sån kommer man ej långt, så kärt det är att behålla armar och ben etc.), uppklänga till klockan elva à tolv, vistas på bergspetsarna högst en och en halv timme, äta en middag som tillfället medgav, dricka i tysthet. Friherrinnans och Rosensteins och några andras skål i en butelj vin, och knappt hunno vi ned, innan det blev mörkt. Besynnerligt var, att vin eller vatten som däruppe förtärdes, ej kunde fås nog kallt; halva glasen måste fyllas med is. Tillbaka till 1-03

Hem Senaste Smultron Kontakt

Sidansvarig Alexander Crawford

Svenska Fjällklubben

Sidan uppdaterad 2003-11-27