Midvinter i Sarek

Idén hade funnits inom mig ett antal år. Men respekt för turen som sådan, indragna bussturer under midvintern eller helt enkelt andra fjällområden som mål gjorde att projektet att korsa Sarek med tält och bivackering inte hade blivit av.

Det är stor skillnad mellan långturer i fjällen om midvintern och i mars-april. Först och främst är det ju den stora skillnaden i antalet ljusa timmar man har till förfogande per dygn. Under midvintern förflyttar man sig vanligen inte mer en ungefär en mil, om man vill kunna röra sig i dagsljus eller skymning. Följer man en märkt vinterled kan man ju röra sig längre sträckor, om målet är en stuga. Letar man däremot efter bivackdrivor eller skyddade tältplatser, vill man finna dom innan det är mörkt.

För det andra är det ofta labila vädret en viktig faktor under midvintern. Man råkar lätt ut för rejäl kyla, som sedan väldigt snabbt kan övergå till mildväder med både blåst, blötsnö och tö. Tvära kast i temperaturen är alltså vanliga.

Djup lössnö

För det tredje skiljer sig ofta snöförhållandena jämfört med våren. Det är vanligt att midvintersnötäcket består av lössnö rakt igenom, speciellt nere i björkskogen där det inte har packats av vinden. Snön har ju den här årstiden inte legat på marken så länge och är därför rätt så opåverkad, medan påsksnö ofta delvis har omvandlats av solen och mildare temperaturer. Att ta med pulka på midvintertur kan därför vara ett stort misstag, speciellt nere i björkskogen där pulkan kan bete sig som en snöplog.

Slutligen är det också vanligtvis så att man får spåra sina skidspår själv eftersom det är få andra ute på långtur under midvintern. Kombinationer av de här faktorerna gör att väder och skidföre avgör var man hamnar. Uppgjorda färdplaner håller inte, åtminstone inte när det gäller tält- och bivackturer.

Pulkaförbud

Under hösten 2001 råkade jag nämna idén med Sarek för Mats Rosenholm, vilket tände den gnista som ledde till att vi med fullpackade ryggsäckar klev på Lapplandståget på annandagens kväll. Vi hade planerat vår tur med ”förbud mot pulka” med tanke på lössnön och rörligheten. Allt skulle bäras på ryggen, och därför gällde det att tänka på vad man plockade med.

Rutten för turen skulle bli den enligt mitt tycke lättaste vinterrutten genom Sarek från Suorva till Kvikkjokk. Den går via Sluggajokkravinen, Lietjitjaure, Pielaslätten och sedan i Rapadalen ner till Spatnek, varifrån vi skulle ta oss upp på kalfjället på södra sidan av Kåtokjokk för att via Ivarlako och Pårekslätten ta oss ner på Kungsleden mot Kvikkjokk. För att gardera för fördröjningar på grund av dåligt skidföre och busväder tog vi med mat och bränsle för 10 1/2 dagar.

Tältet valdes i modell mindre med avkall på komfort men med låg vikt i stället. Vi beslöt att smälta snö och laga mat med bensinkök, som har fördelen av lättare förvärmning och inget sotande jämfört med fotogenkök. T-spritkök ingick inte ens i diskussionen trots den garanterat säkra funktionen, som är en fördel. Det är en allvarlig situation att i midvintermörker befinna sig i många minusgrader mitt i Sarek med ett kök som strejkar! Energi har man med sig men man måste ju få i sig vätska och kunna smälta snö. Bensinköket provades dock noga i hemmaterrängen och klarade provet. Maten var egentligen densamma som på Stockholmssektionens påskturer med bas av potatismos eller pasta till

Varma dunsovsäckar med syntetförstärkningssäckar utanpå vägde lite mer, men kändes nödvändiga. Dunjackor likaså. För mig blev det dubbla liggunderlag, medan Mats tog ett trekvartslångt uppblåsbart liggunderlag kombinerat med ett äggkartongsliknade dito. Jag satsade på att ta på dubbla superunderställströjor och sedan tröjor enligt flerskiktprincipen. I flera dagar med låga temperaturer hade jag fem lager på överkroppen utan att bli för varm av att åka skidor med ungefär trettio kilo på ryggen.

Filtkängor

Eftersom väderprognoserna talade om fortsatt riktigt kallt väder med temperaturer på trettio minusgrader dagarna före vår avfärd, bestämde jag mig för filtkängor och träskidor med Redwoodbelag. Filtkängor är de varmaste skodon jag känner till, speciellt de första dagarna under en bivacktur. Senare hamnar det oftast en del fukt i filten som minskar isoleringsförmågan. Redwoodbelaget på skidorna är suveränt i kall pulversnö och ger både glid och fäste utan att skidorna behöver vallas.

En ny sak i utrustningsfloran för oss var pannlampor med lysdioder istället för glödlampor. Lysdioderna drar minimalt med ström, eftersom de inte alstras någon värmeenergi som det ju gör i glödlampor. Trots en flitig användning av pannlampan behövde jag bara byta batteri vid ett tillfälle under hela turen.

Så står vi då på Suorvadammen vid lunchtid den 27 december med våra stora ryggsäckar och med skidorna klara. Vi ska ta farväl av vår vän Mikael, som mötte oss vid tåget i Murjek och körde oss upp till Suorva. Han säger att han inte avundas oss och att han tycker att det det ska bli skönt att återvända till stugvärmen nere i Jokkmokk där innetemperaturen är betydligt mer än plus tjugo grader. Och vad gör vi egentligen här? Vi kunde ju ha varit hemma och lutat oss tillbaka i fåtöljerna medan fina julprogram på TV hade rullats upp. Men nej – nu känner jag mig så mentalt laddad inför den här turen att jag bara tycker att det ska bli skönt att börja åka skidor, komma iväg och lämna Suorvadammen bakom mig. Denna mentala laddning och motivation har byggts upp under den senaste veckan då turförberedelserna var som intensivast, för jag vet att den var i det närmaste noll en månad tidigare.

Fullmåne, vindstilla

Vi passerar genom renhagen efter dammen och hittar med hjälp av Mikaels tips en slags led, som för upp mot kalfjället. Vi prisar de goda snöförhållandenaa för skidåkning, som består av ungefär åtta centimeterr nysnö ovanpå mycket hård kornsnö, den senare ett resultat av kraftigt töväder före julhelgen. Vårt första läger blir i den översta täta björkdungen björkskogen strax före kalfjället. Snart har vi installerat oss och det ”hemtrevliga” jetbruset från köket kommer igång, medan månen dyker fram och lyser upp omgivningen. Vi har tur med både månen och vädret: nästan fullmåne och vindstilla. Kylan är kännbar men inte extrem. Det dröjer inte längre förrän vi får stifta bekantskap med en envis följeslagare på turen: frosten. Nästa morgon är innertält och sovsäckar mer eller mindre inklädda i frost.

Vi kommer iväg vid niotiden i bra väder och drar oss mot Sluggajokkravinen, som vi följer till en markant sväng där ravinen tar slut. Mina planer var att hela tiden tälta i björkskog på skyddade platser, och jag hade sett ut fyra kilometer nedströms om Sitoätno som ett bra ställe. Men nu när vi känner av de tunga ryggsäckarna och ser den steniga moränkullterrängen söderut, blir snabbt färdriktningen ändrad till ”kortaste vägen mot Rapadalen”. Vi når videsnårterrängen norr om Stuorvare och känner oss slitna, trots att dagsetappen inte blivit mer än högst en mil. Här blir det tältslagning mellan några ensamma björkar, medan det sista dagsljuset försvinner. Vädret står sig och det blir en vindstilla natt med mycket fint månsken.

Nästa dag når vi renvaktarstugan söder om Lietjitjaure och eftersom den visar sig vara öppen – låset uppbrutet! – stannar vi här för en tidig lunch. Mats har haft problem med sina fötter och tår, eftersom hans läderkängor har suttit åt för mycket. Han tar nu tillfället i akt och byter till dunskor för att återfå full känsel i tårna. Vi diskuterar problemet med hans kängor och om vi kan åka vidare: det här är ju en allvarlig sak. Mats bestämmer sig i alla fall för att fortsätta både turen och dagsetappen.

Mitt önskemål har varit att komma fram ända till björkskogen i övre Rapadalen den här dagen, beroende på att det inte finns några skyddade tältplatser tidigare. När vi når Pierikjaure flyr det sista dagsljuset, men månen och pannlamporna hjälper oss att navigera och så småningom hittar vi en horisontell tältyta i björkskogen nedanför Pielavaratj. Arton kilometer idag: Vi känner oss mycket nöjda, men också i behov av en vilodag. Därför blir det sovmorgon nästa dag följt av lite skidåkning och matlagning, allt medan kylan och högtrycksvädret består.

Frost och fukt

Vi har kunnat märka att sovsäckarna har blivit sämre av frost och fukt, som dröjer sig kvar i fyllningen. Likaså har tältet blivit så frostigt och isigt att det är svårt att få in det i tältpåsen. Mina filtkängor är nu inte längre lika varma. Problemen med att det inte går att torka utrustningen växer. Vi försöker att frystorka våra sovsäckar genom att hänga ut dem men det verkar att gå långsamt, så det märks egentligen ingen skillnad.

Nyårsafton packar vi ihop, lämnar övre Rapadalen och skidar mot Rapaselet, samtidigt som vi känner hur kylan tilltar. Mats verkar klara fötterna bättre nu sedan han minskat antalet sockor, så att det finns rum att röra på tårna i kängorna. Vi passerar många järvspår och även spår av hare och ren är vanliga. Ett obehagligt vinddrag på grund av kalluftfall känns när vi når Rapaselet mittför Piellorieppes östra kam. Det är dags för läger och vi tar oss upp en bit i björkskogen för att få lä.

Jag hade varje dag gnällt lite över att tältet var för lågt i tak: Hela tiden kom jag åt innerduken och frosten rasade ner på liggunderlag, sovsäckar och dunjackor. På sommaren skulle man säkert inte alls reagera för innerdukens höjd! Ja, i kylan måste man acceptera en hel del okomfort, men det finns kompensation. När vi är installerade i tältet ordnar Mats med en delikat nyårsmiddag bestående av lyxpotatismos och renkött. Moset är uppiffat med smör, kryddor och tryffelolja. Till dessert serveras citronfromage, som delvis hunnit bli som isglass. Jag försöker tillverka smörgåsar, vilket inte är lätt. Med min osthyvel hyvlar jag ”spån” från min Lätt & Lagom-förpackning. Spånen försöker jag sedan trycka fast på brödet med tummen. Gräddosten är som ett isblock, som man med största kraftansträngning kan karva småbitar från med en kniv. Resultatet är ändå att både margarinet och osten lossnar från brödet.

Nyårsdagen kallast

Nyårsdagen blir den kallaste dagen under hela färden. Mycket tågymnastik behövs medan vi packar ihop på morgonen. Jag får inte upp värmen i tårna trots skidåkning fram till lunch och blir något irriterad. Senare visar det sig att filtsulorna i kängorna är helt nedisade. Vid Spatnek i nedre Rapadalen närmar vi oss kölddimmor som verkligen biter i näsan, men här lämnar vi dalen och den värsta kylan och tar oss upp mot kalfjället på södra sidan av Kåtokjokk. I den översta björkskogen tillbringar vi ytterligare en tältnatt och sedan bär det av över Ivarlako mot Pårekslätten i ett strålande midvinterljus, med av solen guldfärgade fjälltoppar i norr mot en mörkblå bakgrund. Efter att ha torkat de isiga filtsulorna till filtskorna i sovsäcken och också fått låna ett extra par tjocka kanadensiska yllesockor av Mats, känns mina tår nu helt varma.

Jag har noterat trådformade molndraperier över himlen under dagen, och mot sena eftermiddagen inser vi att någonting håller på att hända med vädret, eftersom temperaturen nu stiger snabbt. Då vi fått upp tältet i en björkdunge vid södra Pårekslätten märker vi att det plötsligt bara är några minusgrader. Nu är det för varmt i stället! Frosten och isen i tältet börjar att smälta och droppa när köket är igång. Jag oroar mig för nästa dags före med träskidor. Det blir då också mycket riktigt nollföre och snart trampar jag fram med en decimeter snö under skidorna. Svordomar över vädret, stanna och gnida på paraffin, åka en bit, paraffin igen, så håller det på tills halvvägs över Stuor Tatasjön. Jag erkänner gärna att jag jublar när det dyker upp ett färskt skoterspår närmare Kungsleden, det första spåret av mänsklig verksamhet sedan starten vid Suorva. Dess hoppackade snö får skidåkningen att fungera igen och vi anländer därför till Kvikkjokk redan före mörkrets inbrott efter bra fart nedför Kungsledens alla backar.

Vi har nu varit ute 7 1/2 dag och vi är framme! Innehavarna av det vinterstängda caféet öppnar för oss och lagar i ordning kaffe! Efter det drar vi oss tillbaka i tövädret till ett tältställe utanför byn inför en tidig uppstigning för att hinna med Jokkmokksbussen halvsex nästa morgon.

Tillbaka
till 1-02