Fjärde gången gillt

Jokkvattnet slet och drog i mig där jag låg som en fällkniv över den nedfallna granen. Jag förstod att det gällde mitt vara eller icke vara.

Mina ansträngningar att ta mig upp på den grova stammen verkade inte lyckas. Hundrafemtio meter nedanför vadstället väntade en högvattensbrusande Tarraälv på att få föra mig ner mot Kvikkjokk.

Det var första veckan i juli och regnet hade mer eller mindre öst ner under flera dagar, knappast bästa torkvädret för tvätten i Tarrekaisestugan. Fjällstationens städpatrull, där jag ingick, hade ingen lätt uppgift i det miserabla vädret. Återtåget efter fullgjort uppdrag blev en halvblöt historia utmed en hal och vattensjuk stig. Enda trösten var den väntande middagen på stationen. Det var torsdagsmeny - ärtor och fläsk och tunnpannkakor - och inget skulle få lägga hinder i vägen för den.

Varnade

När vi tidigare på dagen hade passerat nybygget fick vi en pratstund med "pojkarna" Holmbom, som framför allt ville varna oss för det kommande vadet över Vallebäcken. Regnandet och värmen hade förvandlat jokken till en strid fors. På förmiddagen hade Johan Holmbom i Njunjes försökt vada den, men gått bet på uppgiften och ville nu avråda från alla försök i den riktningen, åtminstone tills vattenståndet blivit mer normalt.

Det lät ju oroande, men nyfiken som man var beslöt jag mig för att gå i förväg och titta närmare. Väl framme kunde jag konstatera att Vallebäcken inte stod att känna igen. Det vanliga vadstället existerade inte längre, de broplankor som i vanliga fall skulle underlätta övergången fanns inte på plats - bortspolade - och själva jokken hade blivit minst tre gånger bredare och dessutom djupare än normalt. Dessutom hade vattenflödet underminerat bägge stränderna och fått både mindre och större träd på fall.

Efter visst sökande trodde jag mig ha funnit en möjlig övergång på ett bredare ställe lite närmare Tarraälven. Just som jag stigit ut i jokken kom de andra i gruppen fram, men bestämde sig för att söka ett annat ställe. För att få bästa möjliga stabilitet hade jag klivit i med pjäxor och allt, ryggsäcken väl förankrad och ett fast grepp om staven med bägge händerna. Som en extra säkerhet fick en kullfallen gran tjäna, där den låg rakt ut i jokken på andra sidan. Skulle jag tappa balansen eller fotfästet, borde strömmen föra mig rakt mot trädstammen där den låg drygt tio meter nedströms.

Bläckfisk

Vattnet nådde mig halvvägs upp på låren och svallet en bit till. Med staven som stöd och riktning snett upp mot strömmen trevade jag mig försiktigt framåt, noga med att låta fötterna släpa mot bottnen. Men plötsligt och helt oväntat sjönk jag ner i en grop, vattnet steg ytterligare någon decimeter och sedan kunde jag inte hålla emot. Strömmen tog tag i mig och förde mig ut, och efter någon sekund låg jag som ett annat paket tvärs över granen, min livlina. Vattnet drog och slet i mig och ville dra mig under trädet: Det kändes som om en stor bläckfisk hade slagit armarna om mina ben.

Nu gällde det att med rå armstyrka häva sig upp på stammen men det visade sig vara lättare tänkt än gjort, eftersom avbrutna grenpiggar hakade sig fast i kläderna och hindrade lyftet. Samtidigt blev tankarna på att drunk-na allt starkare. Jag antar att det är i sådana situationer som adrenalinet slår till och pumpas ut i kroppen. Tre gånger fick jag ge upp, men vid ett fjärde försök lyckade jag ta mig ur vattnets grepp och upp på granen.

Varifrån får man egentligen krafterna när det verkligen gäller? Det har jag många gånger undrat under de nära 51 år som gått sedan detta hände.

Byggde brygga

Väl i säkerhet på andra stranden, efter att ha hasat sig fram längs trädet, gällde det att få över resten av gruppen på ett säkrare sätt. På ett smalt ställe högre upp längs jokken blev det möjligt att lägga några plankor från den havererade bron mellan två stora stenblock och åstadkomma en brygga, som dög att balansera över på. Resten är historia. Vid Bobäcken väntade Rupert med båten som skulle ta oss ner till Kvikkjokk.

Vid åtskilliga tillfällen under alla dessa gångna år har självrannsakan löpt genom mitt huvud. Vad gjorde jag för fel? Hade jag inte tillräcklig rutin för uppgiften? Skulle större vana inneburit att jag skulle ha besegrat mitt övermod och avstått? Erfarenheter från svåra vad i Snjuftjotis- och Tjågnorisjokkarna i Sarek räckte kanske inte.

Hur som helst, senare har jag trots otaliga vad aldrig råkat ut för något liknande tillbud. Men så blir man försiktigare och förhoppningsvis klok-are med åren.

Ulf Hörding är 76 år och arbetade som "allt-i-allo" vid Kvikkjokks fjällstation under åren 1949-51. Han har vid flera tillfällen medverkat med bilder och berättelser i fjället.

Tillbaka
till 1-01