Alpina Fjällräddningen

Polisen är huvudman för all fjällräddning i Sverige. Det betyder att vi har till uppgift att hjälpa nödställda och söka efter försvunna i fjällterräng. Som alla förstår finns det inte tillräckligt med polismän för att klara den upp-giften. Till vår hjälp finns därför de civila fjällräddarna, som är stommen i organisationen. Deras utbildning och utrustning är densamma efter hela fjällkedjan.

Områdena som fjällräddarna skall täcka är som alla förstår också enorma, exempelvis skall fjällräddarna i Kiruna täcka ett område som är lika stort som Österrike. I landet finns också två alpina grupper, en i Östersund och en i Kiruna, som kallas in vid de uppdrag då vår speciella kompetens behövs. Här kommer gruppen i Kiruna att presenteras, men gruppen i Östersund fungerar på ungefär samma sätt.

Vana klättrare

Kirunagruppen består idag av tolv medlemmar, varav två är poliser. Grundkraven för att bli antagen i gruppen är självklart att du skall vara en van klättrare samt ha god lokalkännedom. I tillägg till detta bör du också vara psykiskt stabil och passa in i gruppen. När en ny medlem skall väljas in får hela gruppen yttra sig. I gruppen finns även en klättrande läkare. Vad gör då den alpina fjällräddningen? Kirunagruppen anlitas vid eftersökningar och olyckor i svårare terräng, exempelvis klätter- och lavinolyckor, och gör 15-30 utryckningar per år. I år har vi redan varit ute på ett uppdrag som gällde en isklätterolycka i Stora Sjöfallet. Gruppen är även kontrakterad av LKAB för schakträddning i gruvan i Kiruna.

Vi har en årlig övning där vi samtränar med Norrlands helikopterskvadron och även ett visst internationellt utbyte. Vi har varit i Chamonix på en av PGHM:s övningar (Peloton de Gendarmerie de Haute Montagne) och de har besökt oss. Gemensamt kunde vi konstatera att i grunden jobbar man på likartade sätt, men det är klart att det inte går att jämföra Frankrike med vår fjällvärld: enbart i Chamonix gör man ca 600-700 utryckningar på ett år jämfört med våra 20.

Hur ser ett vanligt uppdrag för den alpina fjällräddningen ut? För några år sedan ramlade en vandrare och skadade sig allvarligt i Snavvavagge i Sarek. En kamrat till den skadade larmade via nödtelefonen i Mikkastugan. Samtalet togs emot av polisen i Gällivare, som är centralort för norra Lapplands polisområde. Alla nödtelefoner i Abisko, Pältsa, Kebnekaise, Sarek med flera trakter är kopplade till Gällivarepolisens komunikationscentral.

Svårt nå skadad

Vakthavande befäl förstår direkt på kamratens beskrivning att det är ett uppdrag för den alpina gruppen. Den skadade ligger väldigt besvärligt till i en brant sluttning ner mot Rapadalen. Han börjar med att ringa ut gruppen. Tillsammans med läkaren råkar jag just då vara i dagbrottet på Kiruna-vaara för att klättra.

Tre kvart senare sitter fyra av oss i vår kontrakterade helikopter för vidare färd mot Sarek. Den är stationerad nära Kiruna och snabbaste sättet att komma ut, men kan inte vinscha. Samtidigt är en helikopter från Norrlands helikopterskvadron på väg upp - den kan vinscha - och landstingets ambulanshelikopter. Fördelen med den är dess betydligt bättre medicinska utrustning och att en läkare och en narkoskunnig följer med i den. Alla helikoptrarna kan vara ute på andra uppdrag när ett larm kommer.

Det har nu förflutit fem timmar sedan kamraten till den skadade ringde på nödtelefonen. Läget är kritiskt för den skadade. Vi lokaliserar honom och upptäcker att narkosläkaren Mike Pemberton från ambulanshelikoptern redan är på väg upp mot platsen. Ambulanshelikoptern står nere i Rapadalen. Vår pilot lyckas sättas ner oss på en hylla strax under den skadade och vi lastar av utrustningen. En av killar-na i gruppen stannar med helikoptern för att förbereda den för att lyfta ut den skadade med rep. Vi har färdiga system för hur man riggar en civil helikopter.

Nackkrage

När vi når fram till vandraren är Mike redan där. Vi hjälps åt att se över den skadade, konstaterar att han förmodligen har ett bäckenbrott och har blödit ut mycket blod i kroppen. Läkarna sätter dropp och vi fixerar skadan. Vi sätter också nackkrage, en rutin vi har när vi kommer till olyckor av den här typen. Detta skulle visa sig vara ovärderligt, eftersom vandraren hade en spricka i en nackkota. Utan denna fixering hade patienten förmodligen blivit lam.

Han lyfts sedan upp på en alpinbår och vi förbereder oss för att lyfta ut bår med den skadade och en räddare ner till ambulanshelikoptern. Vi kallar in Kirunahelikoptern och tillsammans med en läkare lyfts patienten hängande under helikoptern ner till ambulanshelikoptern, där omlastning sker och den skadade flygs till Umeå på grund av skadans allvarliga art. Militärhelikoptern, som varit i luft-en för en ren marschflygning nästan över Sveriges bredd, återkallas och återvänder till Boden. För oss återstår bara att packa ihop och flyga tillbaka till Kiruna. I efterhand får vi veta att den skadade mår efter omständighet-erna väl tack vare gruppens professionella insats. Det låter kanske som om vi slår oss för bröstet, men jag garantera att efter ett sådant jobb känner man sig nöjd.

Bör vara gratis

Som alla också förstår kostar uppdrag av den här typen massor med pengar. Det här kostade samhället ungefär 300.000 kronor. Detta för oss in på en annan fråga: Skall räddningsuppdrag av det här slaget vara gratis, eller skall den enskilde fjällturisten betala för sin eventuella räddning? Personligen tycker jag inte det. Jag vill värna om att samhället fortfarande, trots enskilda personers misstag och dumdristighet, skall ha råd med att hålla med en fungerande räddningsorganisation.

Här är ett exempel på ett annat uppdrag: Far och son har klättrat uppför Halspasset nära Kebnekaises nordtopp. När paret kommit upp dit, upptäcker de att de inte har den erfarenhet som krävs för att ta sig ner igen. Man ringer då via mobiltelefon till polisen för att få hjälp. Alpina gruppen kallas till platsen och trots att de bägge inte är skadade, är räddningsoperationen inte helt lätt. Gruppen får vinscha upp de bägge till fastare mark där helikopter kan hämta. Ett sådant uppdrag kostar 50.000-100.000 kronor, men jag anser ändå att det i princip skall vara fritt att bli räddad till fjälls. Även rutinerade fjällmänniskor kan hamna i situationer som man inte tänkt sig, och var går gränsen för dåligt omdöme och ren otur? Och framför allt, vem bedömer det?

Ibland onödiga risker

Vi kan se en tendens till att utryckningarna blir flera. Vad detta beror på finns det väl många teorier om. Min uppfattning är att fjällsport (klättring, extremskidåkning och liknande) har blivit populärare under senare år. Det verkar som folk till fjälls har mindre tid till förfogande, varför man ibland utsätter sig för onödiga risker.

Jag vill här inte spela moraltant, eftersom jag delvis lever av den sortens verksamhet som professionell bergsguide. Jag har dock den uppfattningen att ledarledda turer nu håller lägre kvalitet än tidigare. Idag kan i princip vem som helst kalla sig guide och ordet känns missbrukat. När jag kommer till Alperna för att jobba, möts jag av en helt annan professionalism och kunskap hos guider och färdledare.

Alla uppdrag slutar heller inte lyckligt. Det vet vi allt för väl efter sommarens olycka på Kaskasapakte. Självklart är alltid uppdrag av alpin karaktär farliga. Vi gör också allt vi kan för att minska riskerna för oss själva och alla andra inblandade. Det har efter olyckan framförts kritik mot gruppen: Vi var för många. Varför riskera människors liv för att rädda en åttioåring?

Minimerade riskerna

Jag kan bara säga att i egenskap av insatschef hade min bedömning blivit densamma, oavsett om de nödställda varit tjugo eller åttio år. Jag vet att alla i gruppen inklusive de mycket professionella piloterna gjorde allt de kunde för att minimera riskerna.

Det är självklart oerhört tragiskt, det som skedde, och vi har dragit lärdomar av olyckan. Faktum kvarstår dock att det är vår uppgift att rädda och undsätta nödställda till fjälls. Alla vi som var med på Kaskasapakte får också leva med våra minnesbilder under resten av våra liv. Det är väl allmänt känt att polisen dras med dålig ekonomi, vilket också drabbar oss. Jag hoppas dock att en räddningsorganisation av den typ vi har får leva kvar, och att de resurser som anses nödvändiga ställs till vårt förfogande. Det gäller trots allt den enskilde fjällturistens liv.

Dick Johansson är 47 år och polisinspektör i Norra Lapplands polisområde. Han var insatschef på platsen vid räddningspådraget vid Tarfala i somras då en helikopter störtade (se fjället 3/00). Dick är även internationellt auktoriserad bergsguide inom UIAGM/IVBV/IFMGA, vice ordförande i den svenska bergsguideorganisationen och ordnar själv gruppturer i Alperna, de svenska och de norska fjällen.

Tillbaka
till 1-01